Annonsera på Avpixlat

Fler medeltida vidskepliga borde kastas ut ur politiken

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA Journalistkårens yrvakna granskning av Miljöpartiet efter många års blundande för sitt favoritpartis skavanker har så här långt lett till en bostadsministers fall och att en påtänkt till MP:s partistyrelse tänktes av igen. Gemensamt för de två är att de har begått klandervärda handlingar och uttryckt dito åsikter som bottnar i en anakronistisk och Sverigefrämmande religionsideologi vid namn islam.

Indignerade röster från det så kallade ”muslimska civilsamhället” kastar nu rasismanklagelser omkring sig; det går inte att vara muslim och politiker i det islamofoba Sverige, hävdar de. Det samstämmiga svaret från vårt politiskt korrekta etablissemang är att detta inte är sant; visst kan man vara muslim och statsråd, bedyrar de. Men kan man verkligen det? Bör man kunna det?

Om frågan ställs mer generellt: hur långtgående vanföreställningar kan en person lida av och ändå anses nöjaktigt tillräknelig för att betros med att styra vårt land? Kan man sitta i Sveriges regering om man tror att Jesus hör bön, trots att han dog för tvåtusen år sedan eller om man är övertygad om att skogen är full av tomtar och troll? Och om vi mer specifikt diskuterar islam; hur stort förtroende kan man ha för någon som håller en judehatande massmördare med begivenhet på minderåriga flickor som sitt högsta moraliska föredöme? Muhammed var inte precis någon Jesus, även om vår ärkebiskop Antje Jackelen inte vill framhålla den ene framför den andre.

Det var inte Kaplans och Khans muslimska tro som var orsaken till att de föll, utan deras handlingar. Så lyder resonemanget bland dem som ställer sig bakom att Kaplan och Khan fick gå, men som samtidigt förfäktar ståndpunkten att devot muslimsk tro och höga offentliga uppdrag i en sekulär demokrati går att förena. För att påstå det måste man antingen medvetet fara med osanning eller ur medvetandet förtränga att de tvenne MP-politikernas handlingar specifikt emanerar ur en muslimsk religionspolitisk åskådning som på avgörande områden frontalkrockar med modern västerländsk värdegrund.

Såväl Kaplan som Khan kan uppvisa ett gediget CV av övertramp i ord och handling som samtliga går att direkt härleda till de båda herrarnas muslimskt religiösa och politiska övertygelse. Detsamma gäller även andra muslimer i Sverige med politiska ambitioner som fått lämna sina uppdrag, Omar Mustafa i Socialdemokraterna, Mahmoud Aldebe i Centerpartiet, Abderizak Waberi i Moderaterna osv.

Det här är inte personer vars åsikter och handlingar kan ursäktas med att de vuxit upp i en avskärmad miljö där de endast haft tillgång till Koranen och fundamentalistiska imamers indoktrinering. Det är heller inte personer som lever i socioekonomiskt utanförskap för vilka en marxistisk maktanalys kan åberopas som förmildrande omständighet för radikalisering. Kaplan och Khan har haft full tillgång till det politiskt pluralistiska, upplysta, jämställda och demokratiska svenska samhällets hela palett att välja från och tillhör som politiker en privilegierad samhällsgrupp.

Inom Miljöpartiet har man problem även med andra vanföreställningar än muslimska. I den gröna myllan odlas bland annat tron på planet X och chemtrails. I partiet belönas också mer allmänt ett flummigt ovetenskapligt förhållningssätt. Det ger sig exempelvis till känna i klimatdebatten och diskussionen om genetisk växtförädling.

Denna tradition kombinerat med en allmän politisk naivitet som tar sig uttryck i sådant som en önskan om ett Sverige utan gränser, obegränsad invandring och det militära försvaret utbytt mot civila icke-våldsaktivister har gjort partiet till ett tacksamt infiltrationsmål för muslimer med sharia- och kalifat-ambitioner. Det är sedan länge en allmänt vedertagen uppfattning och rekommendation i det invandrade ”muslimska civilsamhället” att man bäst tjänar Allah, hans profet och islamiseringen av Sverige i just Miljöpartiet. Kaplan och Khan är bara två av många islamister som hörsammat det rådet och exploaterat den miljöpartistiska godtrogenheten.

Det betyder inte att övriga partier – Sverigedemokraterna undantaget – varit immuna mot den här sortens muslimska infiltration. Det handlar heller inte uteslutande om blåögdhet utan också om beräkning. Partiernas spinndoktorer vet att muslimska invandrare sätter sin religiösa identitet och klantillhörighet före individuella politiska ställningstaganden. Att rekrytera profilerade muslimer är ett enkelt sätt att värva många röster. I det ”muslimska civilsamhället” röstar man lojalt på sin kandidat oavsett vilket parti han tillhör. Byter han parti så följer hans väljare troget efter.

I rättvisans namn bör nämnas att detta inte är exklusivt för islam. Det är ett mer allmänt utomvästligt fenomen i politiskt lågutvecklade länder som saknar demokratiska och frihetliga traditioner. Exklusiv för islam är inte heller svenskarnas skeptiska inställning till vidskepelse och religionspolitiska kökkenmöddingar.

Sverige är en sekulär demokrati. Faktum är att vi är ett av de mest sekulära länderna i världen. Det betyder inte bara att vi står upp för principen att stat och kyrka/moské/synagoga ska hållas åtskilda utan också att en överväldigande majoritet av svenskarna anser att religiös vidskepelse inte har någon plats i politiken. Många svenskar drar paralleller mellan tro på osynliga gudaväsen och sektbeteenden eller rentav den sortens andra vanföreställningar som inom psykiatrin betraktas som patologiska – i varje fall när en person låter hela sitt liv dikteras av sin gudstro och sätter gudomliga dekret före eget kritiskt tänkande och egna fria livsval.

Det betyder inte att svenskarna inte uppskattar de traditioner som grundar sig på vårt kristna kulturarv eller de högtider som i flertalet fall utgör en blandning av kristna och förkristna sedvänjor. De flesta svenskar, inklusive undertecknad, är exempelvis glada över att det nu åter blir tillåtet att hålla skolavslutningar i kyrkan.

Vår skepsis mot religiös vidskepelse innebär inte heller att vi är oförmögna att uppskatta poesin och budskapet i berättelser om såväl våra fornnordiska asagudar som den gud som vi för tusen år sedan importerade från Mellanöstern. Vår sekulära livsåskådning blockerar oss inte från att erkänna att det bästa från kristet och förkristet tankegods har haft positiv betydelse för vår normbildning och samhällsutveckling.

Att vi är sekulära demokrater i motsats till religiösa teokrater betyder däremot att vi värderar de senaste 250 årens inflytande från strömningar som upplysning och liberalism högre än religiösa idéer om hur vårt samhälle ska styras. Det innebär att vi i första hand har detta moderna tankegods som rättesnöre för vårt politiska tänkande och vårt samhälles utformning. Det medför att vi tror på att människan är sin egen herre, att vi är fria att själva besluta över våra liv. Vi tror på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och konstnärlig frihet, på jämställdhet mellan könen, på tolerans gentemot sexuella minoriteter osv.

Allt detta är den diametrala motsatsen till religiös dogmatism i allmänhet och islam i synnerhet. Ordet islam betyder underkastelse, dvs att blint underkasta sig och lyda Allah. Eftersom ingen vet var Allah håller hus – eller någon annan gud heller för den delen – måste man förlita sig på skrifter och uttolkare som utger sig för att uttrycka denne osynlige guds vilja. Men dessa uttolkare kan man inte utkräva ansvar av eftersom de hänvisar till att de bara är språkrör för sin osynlige ledare.

Religiösa skrifter och uttolkare påstår en massa stolligheter som ger skäl att vara ytterst tveksam till att låta någon av dess lärjungar inneha höga politiska uppdrag i ett samhälle vars styre är grundat i sekularism, upplysning och demokrati. För svenskt vidkommande kan vi lägga asatron åt sidan eftersom ytterst få i vårt land fortfarande bekänner sig till den religionen. Kristendomen har däremot fortfarande ett tillräckligt antal följare i Sverige för att vi understundom tvingas ta ställning till om en bekännande kristen kan anses lämplig för ett tungt politiskt uppdrag.

De skedde senast under den förra mandatperioden då moderaten tillika kristna fundamentalisten Elisabeth Svantesson utsågs till arbetsmarknadsminister. Hennes religiösa CV nagelfors, inte bara i riksdags- och regeringsbyggnaderna utan också i media. Många menade att det inte var förenligt med de värderingar som varje regering har att iaktta att som Svantesson vara kompromisslös abortmotståndare, motståndare till samkönade äktenskap osv – i synnerhet inte om man inte kan anföra några sakskäl för sådana hållningar utan bara har accepterat dem som ett påbud från en osynlig gud.

I Sverige mördar inte företrädare för ’Ja till livet’ – den abortmotståndarorganisation som Svantesson varit aktiv i – abortörer, så som vissa av dess systerorganisationers aktiva gör i t.ex. USA. Frikyrkliga ’Livets Ord’ – där Svantesson också varit aktiv – är, i likhet med de flesta frikyrkor, tämligen radikal i sin uttolkning av kristendomen, men det är inte en religionspolitisk organisation och man uppviglar inte till våld.

Mer allmänt har också kristendomen i Sverige genomgått en omfattande reformation i takt med att Sverige sekulariserats och demokratiserats som gör att den relativt friktionsfritt kan verka i vårt moderna samhälle. Allt detta sammantaget medför att flertalet svenskar, om än med viss tvekan, kan ställa sig bakom att en person som Elisabeth Svantesson utnämns till statsråd.

Med islam förhåller det sig annorlunda. Islam har inte funnits i Sverige i tusen år och har inte som kristendomen tvingats att utvecklas och reformeras för att passa in i vårt moderna samhälle. Islam är inte en religion som svenskarna masskonverterat till så som vi en gång gjorde till kristendomen. Antalet svenskar som konverterat till islam går att räkna på ena handens fingrar.

Islam är en invandrarreligion som endast funnits i Sverige i ett fåtal decennier. Att den överhuvudtaget existerar här beror helt och hållet på att vårt land under dessa få decennier bedrivit en exempellös massinvandringspolitik där vi öppnat våra gränser på vid gavel för en miljon människor från i huvudsak muslimska länder på andra sidan jordklotet. Innan dess var islam en i princip okänd företeelse i Sverige. 1930 fanns det 15 muslimer i hela landet.

Islams roll i invandrarnas usprungsländer går heller inte att jämföra med kristendomens roll i Sverige. I de flesta muslimska länder görs ingen åtskillnad mellan politik och religion, några demokratiska strukturer att tala om finns inte och en absolut majoritet av befolkningen är djupt vidskepliga och religiösa. Djupt rotat i islam är också sådant som misogyni, homofobi och antisemitism. Islam är därtill en religionsideologi som tar direkt avstånd från demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, individuell frihet, konstnärlig frihet och en rad andra värderingar som är grundläggande för ett västerländskt samhälle som det svenska.

Islamisk lag omfattar barbariska påföljder som piskning, stympning, stening och halshuggning. Islam är en våldsbejakande religion – dess profet och ofelbara föredöme är en krigsherre som under den senare delen av sin levnad ägnade sig åt veritabla blodbad och massmord på ”otrogna”. Idén om jihad och martyrskap är tillsammans med idéer om ett kalifatiskt världsherravälde framträdande inslag i islam och är orsaken till att terrorism är så oerhört mycket vanligare inom islam jämfört med andra religioner.

Att människor i miljontal flyr från den muslimska delen av världen beror huvudsakligen på att islam inte förmår skapa goda samhällen. Muslimska länder kännetecknas antingen av totalitär teokrati och hårt förtryck som i Iran och Saudiarabien eller av inre sönderfall som Libyen, Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia. Det ena av dessa två tillstånd avlöser ofta det andra i muslimska länder. Som revolutionen i Iran, Saddam Husseins fall i Irak, Muammar Gaddafis fall i Libyen och den så kallade arabiska vårens fiasko tydliggjort är utsikterna för en demokratisk utveckling i den muslimska delen av världen mycket dåliga så länge islam fortsätter att dominera normbildningen.

Det borde säga sig självt att vi i Sverige inte mot bakgrund av ovanstående kan acceptera medeltida islam som ett organiserat inslag i det svenska samhället överhuvudtaget. Än mer självklart är att vi inte kan acceptera personer på höga politiska poster som bekänner sig till denna religionsideologi. Vi har genom att blicka ut över världen facit i handen för vad som sker med ett land där islam släpps in i politiken.

I den politiskt korrekta debatten beskrivs det oftast som att troende muslimer är i stort sett som vi sekulära svenskar eller i varje fall som troende kristna fast med ett annat namn på gud. Allt elände som islam ställer till med i den muslimska världen och numera också i vår del av världen skylls på en liten klick i marginalen som hävdas ha missförstått islam. I själva verket är det precis tvärtom.

Den överväldigande majoriteten muslimer, vare sig de bor kvar i den muslimska delen av världen eller har flytt eller välfärdsemigrerat till Sverige, bekänner sig till samma medeltida oreformerade islam som deras förfäder bekänt sig till sedan 600-talet. Det är reformering och modernisering av islam som utgör den marginella delen av denna religion.

I Sverige ska vi fortsätta att kritiskt granska alla personer som gör anspråk på höga politiska uppdrag och som är hemfallna åt religiös vidskepelse. Men så länge islam inte kan betraktas som en religion som andra – och det lär dröja länge än innan det blir möjligt – måste vi vara särskilt kritiska i vår granskning av personer med muslimsk invandrarbakgrund som inte lagt ifrån sig sitt ursprungslands kultur- och religionsryggsäck.

Ingen religion har i politiken att göra i vårt land men att släppa in direktimporterad medeltida, oreformerad, totalitär, antisemitisk, misogyn, homofob och demokratifientlig islam i vår regering och riksdag är särskilt allvarligt. Det anmärkningsvärda är inte att Kaplan och Khan tvingas lämna sina uppdrag utan att så många med liknande livsåskådning fortfarande sitter kvar och trampar i farstun för att komma in.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson