Annonsera på Avpixlat

Det kollektiva känsloskvalpet

Jan Tullberg

DEBATT Enskilda människor kan ha en del märkliga idéer, men om de är ensamma om dem så lever de hela tiden med invändningar från omgivningen. Detta räddar inte alla, men många kommer ur sina villfarelser. Men när ett stort antal andra personer får sina galenskaper bekräftade av omgivningen blir det värre och värre. Den kollektiva galenskapen är av en helt annan dignitet än den individuella.

Ett exempel på vår tids galenskap var den hysteri som uppstod kring ett drunknat barn på en turkisk strand. Inom några få dagar översvämmades konventionella och sociala medier av personer som ville vittna om sina starka reaktioner på denna bild. Dessa vittnesmål är märkliga. Till att börja med är det en väldigt svag bild; vi ser alla starkare bilder varje dag. Bilden visar en välnärd, oskadad pojke med hela kläder som ligger på mage. Det enda som vittnar om något elakartat är att hans ansikte sköljs över av vågor i strandbrynet. Vi är vana vid sargade kroppar och ögon som är tomma, bedjande eller uppfordrande. Bildens svaghet är nog förklaringen till dess popularitet. Inför starka bilder, som barn som plockas upp ur en massgrav, reagerar alla betraktare rätt lika.

Den här bilden skiljer ut dem som inte förstår den här bildens magi från dem som känner den. Reaktionen handlar framförallt om en stolthet över att vara en empatisk människa som yvs över sin godhet. Ja, att tala om självgodhet träffar mitt i prick. Alla dessa vill komma ut med hur de drabbats av bilden, hur de ”satt och grät på Värmdöbussen”, för att citera ett inlägg i DN.

När bilden utvecklades till en berättelse tappade den i styrka. Pojken och hans far ”flydde inte för sina liv” utan pappan ville att europeiska skattebetalare skulle erbjuda honom en omfattande gratis tandrenovering. I sitt engagemang för sina tänder glömde pappan att se till att barnet fick en flytväst. Fallet kan rubriceras som ”ansvarig förälder utövar grov misskötsel”. Men barnkroppen i vattenbrynet fortsätter i en huvudroll trots att fallet är suspekt. Det blir ett lackmustest som skiljer ut skeptiker från dem som okritiskt tror på invandringens välsignelser och skrönor.

Enligt de ”antirasistiskt” engagerade är det dock nödvändigt med en europé som skurk. Problemet är att det inte är den restriktive europén som lockar till livsfarliga medelhavskryssningar, utan de invandringsvänliga politikerna som står med öppna armar bara migranten tar sig till Tyskland eller Sverige. Barnkroppens dödsskugga faller över Löfven, inte Åkesson, men detta syns inte på när de okunniga tycker till på Instagram eller Twitter.

Man skulle kunna tro att invandringsförespråkarna nu övergår till sina vanliga propagandafoton. Hur många gånger har inte gulliga småflickor tittat på oss med stora ögon från tidningssidor och TV-rutor. Texterna är oftast en sentimental socialpornografi, men det kan man inte lasta flickorna för. Bilder som propagandisterna bör undvika är de överfulla gummibåtarna med unga män; de ger associationer till ockupationstrupper som landstiger på en främmande kust; det är bara vapnen som saknas.

Alla människor vet att priset för uppoffringar avskräcker, men känslan av godhet lockar. Lösningen blir ett kollektivt hyckleri där man uppmuntrar varandra med ryggdunkningar. Och än mer gläds de självgoda över att de inte tillhör de onda människorna. Förr kunde man glädja sig åt den senare gruppens lidande i skärselden, men i vår sekulariserade tid blir det istället stigmatisering och mobbning.

I frågan om invandring finns inte skillnaden mellan vänster och höger. Skillnaden går mellan dem som anser sig ha hjärtat på rätta stället och de som anser att man skall använda huvudet till att tänka med. Enligt min uppfattning blir det hela tiden allt klarare att de kritiska har en starkare verklighetsförankring. De värnar i första hand för samhällsfreden i det egna samhället och känner en lojalitet med sina landsmän. De oroas av splittring och kaos samt känner ett samhällsansvar.

De invandringspositiva påstår sig ha ett större ansvar, ett globalt ansvar. Men de har ett begränsat intresse för att ge en effektiv hjälp, utan föredrar ineffektiv hjälp som känns rätt; man skär gärna ner effektiv hjälp till närområdet för ineffektiv integration i Sverige. De är mycket mer intresserade av att synas vara goda än att faktiskt hjälpa. Att posera med vissa attityder som engagemang för fotot på barnkroppen i vattenbrynet är ett uttryck. Att under stort invandringstryck tala ”om fler legala vägar in” är inte bara ogenomtänkt utan oförskämt. Hur har man mage att pladdra i en viktig fråga? Men man skäms synbarligen inte. Det finns istället någon sorts stolthet i att vara driven av sina värderingar, sina humanitära impulser osv. Man visar på sin emotionella personlighet genom att ha huvudet under armen.

Det viktiga anses vara att inte vara förnuftsstyrd, utan istället agera enligt en rad semireligiösa dogmer. ”Alla människors lika värde”, ”man skall inte ställa grupp mot grupp” och ”man ska absolut inte diskriminera”. Detta moraliska perspektiv leder till en upplösning av det svenska samhället; alla som vill vara svenskar är svenskar. Utifrån denna inkluderande premiss får vi sedan se vad som händer. Detta är dock inte den godes uppgift att fundera över, utan denne nöjer sig med att uttrycka optimism och välkomna det multikulturella samhället. Vid förvirring: tala högt och engagerat.

De tänkande människorna imponeras inte av denna ansvarslösa attityd. Man saknar resonemang, ärlighet och kunskap. Man irriterar sig på de självgodas sätt att flyta ovanpå, att aldrig bemöta argument utan bara upprepa att deras position bygger på deras moraliska överlägsenhet; de har de åsikter de har, för att de är de goda människorna. De avfärdar flyhänt möjligheten att andra människor kommer till motsatta åsikter därför att de tänker bättre, men skillnaden beror inte heller på att dissidenterna tänker sämre. Nej den kritiska åsikten om invandring bygger på att dessa personer är sämre människor som lider av en rad fobier.

I insiktsfulla ögonblick inser ”de självgoda” att de själva inte är fria från egoism, ja de kanske i sina personliga liv är lika egoistiska som kritikerna. Men deras egoism gör dem ångerköpta, de är övertygade om att de moraliskt sett skall tänka lika mycket på den andre och på andra grupper som på sig själva och sin egen grupp. De är övertygade om sin morals överlägsenhet, även om den moralen inte tillämpas. Vid likartat beteende så gör deras skuldkänslor dem överlägsna kritikerna.

Dialogen fungerar illa då en part vill debattera med argument och prioriterar nationell solidaritet och den andra vill predika en global attityd. Det som gör den senare inställningen så farlig är dess dominans i media och i den politiska klassen. Det intellektuella samtalet stryps av att alla debattörer som släpps fram tvingas lyfta på hatten för alla potentiellt diskriminerade grupper och all sentimental självuppoffrande retorik som har östs ut över menigheten i religiösa och sekulariserade predikstolar. På den tiden Sverige hade ett demokratiskt ethos representerade de politiska representanterna sina väljare och deras intressen. För att få gehör hos andra makthavare gällde det att förena sina önskemål med ett svenskt allmänintresse.

Nu står representanterna för annat än det svenska allmänintresset. Det finns så mycket annat som har större tyngd, som riktlinjer och konventioner från EU och FN. I den nya postdemokratiska tiden spelar det inte så stor roll vad svenska folket tycker eller vad som är deras intressen. Men de globala frågorna lockar inte så mycket, med undantag av klimatfrågan. När en diskussion inte längre har normer som är rationella och nationella, kan man istället vara emotionell och egocentrisk. Vad jag säger och hur det sägs blir en del av mitt varumärke. Hyllar man en utopisk moral som inte går att leva efter behöver man inte känna mer än en lättburen skuld över att inte leva upp till den; alla de som inte är helgon kan inte leva upp till en helgonmoral.

Klassiska liberaler delar inte dagens entusiasm för känslor. De var klara över att känslorna inte är pålitliga rättesnören. Beslut skall därför tas av förnuftet i en ”cool hour”. Människors känslor är inte alltid i linje med deras rättsmedvetande; de kan intellektuellt anse att brott skall straffas, men de kan känslomässigt dras till att låta nåd gå före rätt. Det än inte bara ondskan som lockar bort från den smala vägen, utan också sympati och sentimentalitet.

Men den goda retoriken och den fiktiva skulden resulterar i en känsla och ett anspråk på överlägsenhet. En viss insikt om begränsningar i realism och rationalitet kombineras med stark medvetenhet om medial överlägsenhet. Denna obalans ökar risken för att kollektivt känsloskvalp förstärks till masspsykoser vilket effektivt förhindrar en upplyst debatt.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson