Annonsera på Avpixlat

Som man bäddar får man tigga

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA I torsdags sändes det första avsnittet i SVT:s nya uppfostrings- och propagandaserie ”Vi kallas tiggare” där den allt annat än public service-opartiske vänsterjournalisten Alexandra Pascalidou ska lära svenska folket att älska det hitresta romskrumänska tiggeriet. Det kommer naturligtvis inte att lyckas. Svensken gillar inte den romska kulturen, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det. Däremot undergräver SVT med programserien ytterligare sin legitimitet som tvångsfinansierad Public Service-aktör.

Vi svenskar ska nu återigen betala statstelevisionen för det tvivelaktiga nöjet att på bästa sändningstid få nedstoppat i halsen att den romska misären – även i utlandet – är vårt fel därför att vi är sådana diskriminerande rasister och osolidariska egoister som inte röstar på Miljöpartiet och Vänsterpartiet Kommunisterna.

Att även romer skulle ha något eget ansvar för vad de gör av sina liv är för SVT i allmänhet och Pascalidou i synnerhet en främmande tanke. Programmakarna tror sig vara antirasister men odlar i själva verket en uttalat rasistisk tankefigur när de degraderar romer till oförmögna till annat än att sitta på knä med en utsträckt pappmugg och ta emot allmosor. En sant antirasistisk programserie hade hetat ”Som man bäddar får man tigga”. Den hade belyst den romska kulturens många baksidor och konfronterat de hitresta tiggarna med krav på att agera som vuxna ansvarstagande människor.

Det finns åtskilligt att kritisera med att SVT använt stora belopp av licensbetalarnas pengar för denna produktion. Det är till att börja med provocerande på gränsen till anstötligt att man låtit Alexandra Pascalidou göra serien. Hon har tidigare kritiserats hårt för sin brist på journalistisk professionalitet vad gäller att lämna sina egna extrema åsikter hemma när hon arbetar för SVT och SR. Det finns förvisso också många andra SVT- och SR-medarbetare som brister härvidlag men få gör det så grovt och konsekvent som Pascalidou.

Pascalidou har dessutom komprometterat sig genom att vid flera tillfällen ertappas med plagiat. Vidare har hon en fullkomligt perverterad syn på lag och rätt. Jag har nämnt det förut men det förtjänar att påminnas om. I en diskussion för några år sedan i SVT Nyhetsbyrån om Ruben Östlunds film Play menade Pascalidou på fullt allvar att det inte var synd om svenska killar som rånas på sina märkesjackor och mobiltelefoner.

De verkliga brottsoffren var, enligt Pascalidou, de utomvästliga ayslinvandrade rånarna. De hade ju inte fått en chans i det rasistiska och diskriminerande svenska samhället, ansåg hon. Detta alltså trots att inget land i världen är så välkomnande och generöst med välfärdsförmåner och bidrag som Sverige, inget land så fritt från rasism och diskriminering mot invandrare som det svenska.

Motsvarande kortslutna rättsuppfattning har Pascalidou även när det gäller det hitresta tiggeriet. Hon bryr sig inte spår om att dessa tusentals rumänska romer som kommer till Sverige bryter mot såväl EU-direktiv som svenska lagar och förordningar. Inte heller upprör hon sig över att de genom att spela krymplingar eller låtsas vara gravida med kudde under tröjan lurar godtrogna svenskar att tro att de är mer utsatta än de är.

Tiggarna struntar i att ta med ID-handlingar och sjukförsäkringskort men ska ändå ha gratis vård i Sverige. De skriver inte in sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen men låtsas gärna att de vill arbeta när någon journalist ute på snyftreportage pratar med dem. De vet ju att de aldrig får några besvärande frågor kring att de inte lagt två strån i kors för att skaffa sig ett arbete.

Lika lite är Pascalidou intresserad av att beivra hur de hitresta tiggarna bygger olagliga kåkstäder och läger med alla problem det medför eller hur tiggarna använder parker och barnens sandlådor för att uträtta sina behov. I Pascalidous reportage får vi inte se hur de hitresta tiggarna aggressivt roffar åt sig på välgörenhetsinrättningar ursprungligen avsedda för hemlösa svenskar och hur de tränger undan dessa på landets härbärgen.

Inte heller får vi se de alltmer påträngande och framfusiga former som tiggeriet antar i takt med att tillströmningen av hitresta tiggare ökar och därmed också konkurrensen om svenskarnas givmildhet. Många tiggare har bytt taktik från att sitta still utanför en butiksentré till att antasta svenskar på tåg, spårvagnar, bussar och uteserveringar. Den som inte ger kan förvänta sig svordomar och okvädingsord kastade efter sig. Tiggarna anser sig också berättigade till att åka gratis med sin lump på kollektiva färdmedel.

Pascalidou är inte det minsta intresserad av att i sin serie ta upp hur nästan alla cyniska åldringsbrott i Sverige begås av romer, hur personer från denna grupp är frekvent förekommande för brott som växlingsbedrägerier, butiksstölder, bensinstölder, spritlangning, bondfångeri med falskt guld, vägpirateri och mycket annat. När poliser gör sitt jobb och kartlägger den organiserade romska brottsligheten kastas de till vargarna av sina illojala överordnade efter att pekoraljournalister som Niklas Orrenius på Dagens Nyheter genom brottsligt befattande med sekretesskyddade handlingar framställt föredömligt polisarbete som rasism. Inte heller det perspektivet finns det någon plats för i Pascalidous SVT-serie.

Det är inte bara de hitresta romerna som inte arbetar. Åtta av tio ”svenska” romer gör det inte heller. På sina håll – exempelvis det multikulturalistiska samhällsexperimentets kronjuvel Malmö – är siffran för romer utan egen försörjning ännu högre, 90 procent. De tigger förvisso inte eftersom de får socialbidrag, dvs de som inte enligt vad som redogörs för ovan har anträtt brottets bana. Att försörja de inhemska romerna kostar svenska skattebetalare nästan 15 miljarder kronor om året. Får vi höra Pascalidou prata om det i sin programserie? Icke.

Det talas mycket om svenskarnas förment rasistiska avoghet till den romska folkgruppen, så även i SVT:s aktuella storsatsning om det hitresta tiggeriet. Den romska gruppens separatism och nedlåtande syn på icke-romer, s.k. gadje, talar man sällan eller aldrig om. Det kommer naturligtvis inte heller att tas upp i den här programserien.

Som en liten utvikning kan nämnas att Pascalidou och andra politiskt korrekt skolade kallar svenskens negativa inställning till den romska folkgruppen för antiziganism. Begreppet exemplifierar den brist på logik som kännetecknar den postmarxistiska vänsterns tankegods. Att säga ”zigenare” är sedan halvtannat decennium tillbaka tabu. Skälen till detta är oklara, i synnerhet som man inom gruppen själv ofta refererar till sig som just zigenare. Men om vi nu ändå accepterar att det ska heta ”romer” och inte ”zigenare”, då bör det självfallet också heta ”antiromanism” och inte ”antiziganism”. Men detta är antagligen för mycket begärt att någon som Pascalidou ska begripa.

Den stora utredningen om romer i Sverige som för några år sedan lämnades till regeringen visade att romska elever presterar extremt dåligt i skolan. Huvudförklaringen är kulturellt betingad. Inom den romska gruppen vill man inte att barnen ska skaffa sig en utbildning som gör att de får ett arbete där de riskerar att assimileras in i det svenska samhället. I motsats till svenska föräldrar som gör allt för att stödja sina barn i deras skolgång, gör romska föräldrar ofta tvärtom – man låter barnet förstå att det är negativt att gå i gadjes skola och ett svek mot den romska identiteten om man presterar bra i skolan.

Inte sällan håller romska föräldrar i strid med skollagen sina barn hemma från skolan. Från skolledningarnas sida tittar man när det sker ofta åt andra hållet. Att upprätthålla skolplikten för denna grupp törs man inte, då det alltid finns påpassliga journalister redo att beskriva en hämtning av en romsk elev till skolan med polishjälp som ett övergrepp, en integritetskränkning, fascism och rasism. Priset för denna ryggradslöshet hos skolledningen får de romska barnen betala som döms till att leva i samma utanförskap som sina föräldrar.

På motsvarande sätt förhåller det sig ofta med de hitresta romska tiggarna. Inte sällan har man barn i skolåldern med sig som därigenom berövas sin rätt till skolgång. Även om dessa barn ibland sätts i svensk skola medan mamma och pappa sitter i gathörnen och tigger så är det sällan så mycket bevänt med den skolgången. Barnen slipper i och för sig springa vind för våg på gatorna eller sitta overksamma i ett skjul i tiggarlägret, men eftersom barnen inte pratar svenska blir det sällan fråga om någon effektiv undervisning.

När barnet efter ett knappt halvår börjat anpassa sig till den svenska skolan rycks det upp av föräldrarna. Då är det dags att åka tillbaka till Rumänien igen. Det är långt ifrån säkert att barnen tillåts gå i gadje-skola i hemlandet heller. Man ska ju dessutom snart ut på en ny tiggarturné. Men det är inte säkert att det blir Sverige nästa gång och för barnet blir det i så fall att börja om från början igen, dvs. om det alls erbjuds någon skolgång i det landet. Alla EU-länder bjuder inte som Sverige automatiskt på gratis skola åt personer som vistas tillfälligt där, vare sig det sker i enlighet med eller i strid med den fria rörligheten inom EU.

Men inget av detta är förstås något som Pascalidou eller SVT tycker att man ska ta upp i en serie om det hitresta tiggeriet. När en svensk journalist intervjuar en höggravid romskrumänsk tiggarkvinna i en rostig husvagn i ett illegalt läger blir det inte frågor om hur hon och maken tänkte när de valde att skaffa barn i den livssituationen eller varför de inte åtminstone tog med sig sina sjukförsäkringskort så att de kunde få förlossningsvård i Sverige i enlighet med de internationella avtal som finns.

I det första avsnittet av ”Vi kallas tiggare” sitter Pascalidou och språkar med en rumänsk tiggarkvinna. Hon är cancersjuk men röker. Pascalidou undrar varför och får som svar att kvinnan inte bryr sig. Åt denna tragiska självdestruktivitet skrattar kvinnan och Pascalidou gott tillsammans.

Någon fråga om hur kvinnan som utblottad tiggare har råd att röka ställs däremot inte. Det kostar ju ändå runt 1500 kr i månaden om man konsumerar ett knappt paket cigarretter om dagen. Janne Josefsson på SVT Uppdrag Granskning hade för några år sedan i ett program om den påstådda men grovt överdrivna nya barnfattigdomen i Sverige modet att ställa den frågan till en mamma i förorten som beklagade sig över att hon inte hade råd med mat och kläder åt sina barn. ”Du har inte funderat på att sluta röka för att få mer pengar över till barnen?”, frågade Josefsson lika självklart och föredömligt som sällsynt.

Annat vi inte ska vänta oss av denna TV-serie är ett problematiserande den kriminella organisering som kännetecknar stora delar av det hitresta tiggeriet, där det handlas med attraktiva tiggarplatser och organisatörerna tar ut en avgift av vad tiggarna får ihop i pappmuggarna och hur olika tiggarfalanger misshandlar varandra i konflikter om tiggarrevir. Inte heller kommer det principiellt orimliga i att Sverige ska agera socialbyrå åt ett annat EU-lands medborgare att diskuteras, eller det än mer orimliga i detta i beaktande av att Rumänien fått smått otroliga 31 miljarder euro (!) för att under en sjuårsperiod lösa de romrelaterade problemen i landet. Det är utslaget per år mer än hela den svenska biståndsbudgeten.

En Public Service-uppfostringsserie som ”Vi kallas tiggare” är förstås inte komplett utan föregående reklam i form av inbjudan till SVT:s morgonsoffa. En sådan med Pascalidou bjöds vi på dagen innan premiären. Om någon till äventyrs förväntat sig att Pascalidou skulle tvingas svara på några kritiska frågor om sin hårdvinklade programserie blev de gruvligt besvikna. Här var det ryggdunk och hyllningar från kollegor i SVT-huset för hela slanten som gällde.

För att hundraprocentigt gardera sig mot risken att Pascalidou skulle få någon besvärande fråga valde SVT att låta den mångfaldsinkvoterade armenisk-syrisk-kaldeiske medarbetaren Stephan Yüceyatak sköta intervjuandet. Efter att man visat det klipp som ovan redogjorts för om den cancersjuka rökande tiggarkvinnan utbrast Yüceyatak: “Vilket fantastiskt möte”.

Många TV-tittare undrade nog vad det är som är så fantastiskt med att bevittna denna misär, dessa beklämmande dysfunktionella människor som kastat sina liv på soptippen och som genom att flacka EU runt med sina barn berövar även nästa generation chansen till ett gott liv.

Även i Gomorron Sverige fick Pascalidou oemotsagd torgföra sin ur luften tagna vänsteranalys om att romernas utsatta situation skulle bero på en utveckling i världen mot att ”de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare”. Pascalidou som själv har rötter i Rumänien är förstås inte okunnig om att landet i många decennier styrdes av kommunister, för övrigt ivrigt påhejade av den svenska vänstern. Romerna lyckades inte bättre under den epoken.

Inte heller i det nutida Sverige med dess batteri av riktade satsningar på den romska gruppen klarar mer än två av tio romer att försörja sig själva. Det är kvalificerat trams att skylla detta på ekonomiska klassklyftor, på antiromanism eller på skåpmat som tvångssteriliseringar av romer på 1930-talet. Grundproblemet ligger i stället i den dysfunktionella och med ett västerländskt samhälle inkompatibla romska kulturen.

Lösningen på det romska problemet är inte att sätta offerkofta på romerna som de själva kan exploatera, utan att ställa krav. Lösningen är inte att missriktat hjälpa romerna att behålla sin problematiska kultur, utan att driva en konsekvent assimileringspolitik.

På så sätt skapas incitament hos romerna att uppdatera sin kultur till det 21:a århundradet och rensa den på sådant som separatism och förakt för majoritetsbefolkningen i de länder där de lever, statsgränsöverskridande klanorganisation med hövdingar, egna lagar och domstolar, en förfärlig kvinnosyn och all övrig ballast som inte har någon plats, vare sig i det svenska eller rumänska majoritetssamhället.

Kom inte dragandes med att du är diskriminerad och utsatt för rasism om du inte har skaffat dig en utbildning så att du är anställningsbar, om du inte har anpassat dig till det svenska samhällets sedvänjor så att du passar in. Andra grupper som valloner och judar som kommit hit har klarat av att bli både accepterade och framgångsrika i Sverige. Detsamma gäller många andra som invandrat till Sverige – holländare, tyskar, finländare osv. Om du som rom inte förmår bli detsamma ska du därför inte skylla det på svenskarna. Det är helt och hållet upp till dig själv. Detta bör vara det tydliga budskapet till romer i Sverige, såväl inhemska som hitresta.

I verkligheten utanför SVT-huset är Alexandra Pascalidou och Stephan Yüceyatak tämligen ensamma om att tycka att hitresta tiggare är ”fantastiska”. Runt de svenska köksborden är den allmänna meningen i stället att det är de arbetsamma, plikttrogna och skötsamma svenskarna som är fantastiska. De som gör rätt för sig. De som går upp varje morgon och i ur och skur står och väntar på bussen för att åka till det (inte alltid så stimulerande) jobbet. De som drar sitt strå till stacken i vårt samhälles komplicerade maskineri.

I stugorna i det svenska folkhemmet är det också entreprenörerna man håller för fantastiska. De som startar framgångsrika företag som skapar arbetstillfällen och bidrar till landets välstånd och tillväxt. Bland den svenska allmogen är det vidare forskarna och innovatörerna man anser är fantastiska. De som för vetenskapen framåt, som uppfinner och utvecklar nya produkter, som driver den tekniska utvecklingen framåt och gör vårt samhälle till en kontinuerligt bättre plats för alla att leva i.

Svenskarna är beredda att ta hand om den i det egna samhället som utan egen förskyllan hamnat i utanförskap och inte klarar sin egen försörjning – den som blir sjuk, skadad eller arbetslös. Svensken känner också stark empati med dem som till följd av krig och naturkatastrofer hamnar i svår akut nöd i andra delar av världen, även om han samtidigt mer allmänt tycker att det kanske är dags också för dessa folk att ta ansvar för sina samhällsbyggen så som vi i Sverige har gjort.

Den åt arbetsskygghet, parasiterande och kriminalitet hemfallne har vi rättskaffens svenskar däremot föga till övers för. Minst av allt använder vi superlativ som “fantastiskt” för att beskriva den sortens karaktärsegenskaper. Motsvarande antipatier gäller förstås också när en hel kultur eller ett folkkynne i hög grad kännetecknas av sådan brist på moralisk resning. Det är i motsats till allt vad den svenska folkmentaliteten står för. Det spelar ingen roll hur många romska vitböcker politikerna ger utredare i uppdrag att skriva, hur många romska kulturår man utropar eller hur många uppfostringsserier om romer SVT producerar. Svensken kommer inte att respektera romen förrän denne gör upp med de delar av sin kultur som vi tycker konstituerar något av det sämsta hos människan.

Om nu det romska folket och deras kultur är så fantastiska, varför inser inte gemene svensk då detta? Hur kommer det sig att det bara är i den lilla ankdamm där Pascalidou och Yüceyatak simmar som man skådat ljuset?

Det ligger ett obehagligt folkförakt bakom idén om att svenskarna måste fostras till att tycka om romer och romsk kultur. Vi avgör bäst själva vad vi gillar och inte gillar och har också en grundläggande rättighet som medborgare i ett fritt samhälle att göra sådana val. Svenskarna lider minst av allt av någon provinsiell konservatism eller överdriven nationalism som gör oss oemottagliga för positiva inslag i andra kulturer. Tvärtom är vi mer öppna för influenser utifrån än de flesta. Den anglosaxiska kulturen har vi exempelvis fullkomligt slukat i mer än ett halvsekel. Det skulle vi självfallet också göra med den romska om där fanns något vi var intresserade av.

Det har vi också gjort när så varit relevant. Vi har exempelvis i svensk slang en rad låneord från det romska språket såsom jycke, tjej, vischan, hispan, jiddra osv. De musikaliskt bevandrade känner säkert till Svenska Hotkvintetten som 1939 bildades med namn och stil inspirerade av Le Quinttete du Hot Club de France, mest känd för den stilbildande romske gitarristen Django Reinhardt.

Undersökningar visar att det svenska folket tycker hjärtligt illa om det hitresta tiggeriet. En majoritet av svenskarna vill till och med förbjuda det. Det borde vara Public Service uppdrag att lyfta fram detta i stället för att försöka skuld- och skambelägga folkmajoriteten för dess åsikt i frågan.

Visst kan man tänka sig att ha med Alexandra Pascalidou som sidekick i en programserie om det hitresta romska tiggeriet för att illustrera glappet mellan den breda folkopinionen och den tjattrande klassens postmarxistiska minoritetsuppfattning. Men till programledare ska naturligtvis utses någon som går mer i takt än otakt med svenska folket.

Programserien ”Vi kallas tiggare” med Alexandra Pascalidou är bara ett av otaliga exempel på hur SVT blivit alltmer styva i korken när det gäller att gå i opposition mot svenska folket och missbruka sitt Public Service-privilegium att kunna tvinga alla TV-innehavare att betala för utbudet vare sig man vill se det eller inte. På Sveriges Radio är det lika illa.

Vänstervridningen inom Public Service har funnits sedan slutet på 1960-talet men propagandan för massinvandring och det multikulturalistiska samhällsexperimentet är en relativt färsk företeelse. Den tar sig dessutom rent groteska uttryck, långt värre än att anlita Alexandra Pascalidou för att tvinga svenskarna att tycka hitresta tiggande romer är fantastiska.

Public Service-bolagen har exempelvis antagit en nyrasistisk rekryteringspolicy där hudfärg går före förtjänst och skicklighet. Man är närmast fixerad av mångfald när det gäller att få största möjliga antal schatteringar i pigmentering. En mångfald av åsikter är man däremot helt ointresserad av bland medarbetarna. Tvärtom går utvecklingen i riktning mot en ökad enfald och intolerans mot den som dristar sig ta minsta kliv utanför den trånga vänsterliberala åsiktskorridoren.

Som ett resultat av det har respekten för sändningsdirektivets krav på opartiskhet och saklighet slutgiltigt kastats överbord. I Granskningsnämnden har man placerat likasinnade som utför ett taskspel för gallerierna för att ge ett bedrägligt sken av att man står under uppsikt. Dessutom har det skett en snabb och kraftig kvalitetsförsämring i delar av utbudet. Många programledarroller och journalistiska befattningar har besatts av direkt inkompetenta personer men med ”rätt” utomvästlig invandrarhärkomst och ”rätt” identitetspolitiska profil.

Det fungerar dock inte alltid så bra. Inte ens den närmast sörjande identitetspolitiska vänstern orkar stödtitta på satsningar som Edit. Än mindre tilltalar det nya SVT de breda tittargrupperna. Att sända ”Vi kallas tiggare” på bästa sändningstid är att ge den genomsnittlige licensbetalande tittaren ett slag eller en spottloska i ansiktet. Man kryddar dessutom denna anrättning genom att på SVT Play lägga ut alla tidigare program om romer som man producerat med samma uppfostringsagenda. Detta med hänvisning till att den 8 april var något slags internationell romsk dag.

Avpixlat planerar att inom kort lansera en tävling där man kan vinna fina priser om man säger upp TV-licensen. Målsättningen med kampanjen är inte att skjuta SVT:s ekonomi i sank. Om för många slutar betala kommer public Service-bolagen bara att krypa in i statsbudgeten och få sin propagandaverksamhet finansierad visa skattsedeln. Det kan ändå finnas en vinst med det genom att Public Service-bolagen då hamnar under en tydligare parlamentarisk demokratisk styrning och inte kan agera fullt så självsvåldigt, obstruktivt och provocerande som idag utan att riksdagen ingriper. Till vilken nytta det parlamentariska inflytandet är beror förstås i stor utsträckning på vilken politisk sammansättning riksdagen har.

Huvudsyftet med tävlingen är emellertid att skapa debatt om den alltmer bristfälliga legitimitet SVT och SR har som Public Service-aktörer där man med ena handen matar ut bröd och skådespel av simplaste slag för att locka till sig stora skaror som man med den andra handen sedan kan indoktrinera politiskt, exempelvis med ogenerat hårdvinklade ”dokumentärserier” om hitresta romskrumänska tiggare.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson