Annonsera på Avpixlat

En svala gör ingen sommar och en dag av yttrandefrihet gör ingen demokrati

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson betraktar jag som en avgjort hederligare journalist än riksgenomsnittet inom skrået. I ett färskt ledarstick med rubriken ”Säg emot i stället för att tysta ner” kommenterar han bl.a. min medverkan i SR P1 Studio Ett i onsdags. Helmerson tar föredömligt spjärn mot den nedmontering av yttrandefriheten som paradoxalt förordas i demokratins namn men gör samtidigt en något bristfällig analys av trenderna i de villkor som gäller för den offentliga debatten i Sverige.

Helmersson menar att min medverkan i Sveriges Radio, som sammanföll i kalendern med SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroths medverkan i SVT, skulle ha gjort onsdagen till ”en mörk dag för dem som anklagar medierna för mörkning”. Men att public service bestämmer sig för att anordna en demokratidag då även Sverigevänlig alternativmedia får komma till tals i det offentliga samtalet, falsifierar inte på något sätt kritiken mot hur det ser ut härvidlag under årets övriga 364 dagar. Lika lite som en svala gör någon sommar, gör en dag av yttrandefrihet någon demokrati.

Detta gäller i synnerhet som Avpixlats medverkan i dessa sammanhang aldrig sker av samma skäl som när man bjuder in andra medieföreträdare och därtill med en betydligt lägre frekvens. När exempelvis Anders Lindberg från Aftonbladet bjuds in till SVT:s Aktuellt- eller Opinion-studio – vilket i snitt sker en gång i veckan – då är det för att låta honom kommentera någon dagsaktuell politisk händelse eller politisk sakfråga ur ett vänsterperspektiv. När jag bjuds in – vilket i snitt sker en gång vartannat år – då är det så gott om alltid för att diskutera Avpixlat, aldrig för att som Lindberg få agera politisk kommentator ur ett Sverigevänligt perspektiv. En avgörande såväl kvantitativ som kvalitativ skillnad således. Och med kvalitativ åsyftas alltså inte kvaliteten på Lindbergs argumentation som ofta tillhör den lägsta i mediebranschen

Även Sverigedemokraterna behandlas styvmoderligt av public service och annan mainstream-media relativt övriga politiska partier. Men diskrimineringen av SD är inte lika uttalad som den är mot företrädare för alternativmedia, inte sedan partiet kom in i riksdagen. I slutet av det inslag i SR P1 Studio Ett där jag medverkade fick min motdebattör, Daniel Poohl från Expo, frågan om han trodde att erkännandet från förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en fingervisning om att Avpixlat snart kommer att vara fullt ut accepterad som aktör i det svenska medielandskapet. Det trodde inte Poohl. Det tror inte jag heller.

Den starka vänsterliberala dominansen inom media kommer att bestå länge än. Även om Sverige 2018 eller 2022 skulle få en SD-ledd socialkonservativ regering är inte någon snabb normalisering av svensk media att påräkna. Det krävs sannolikt ett generationsskifte inom journalistkåren, även om ett mer tolerant åsiktsklimat säkert kan få en och annan nu skrämd till tystnad socialkonservativ skriftställare att våga sig ut ur garderoben.

Men innan dess lär tvärtom tonläget från mainstream-medias alltmer frustrerade och desperata företrädare höjas ytterligare mot Avpixlat och andra alternativmedieaktörer. Begreppet ”hatsajt” kommer att bli lika utnött som begreppet ”rasist”. Det kommer att användas överallt där man vill slippa visa upp sin brist på sakargument i den offentliga debatten och i syfte att dölja skiljelinjen mellan alternativmedia som behandlar läsarna med respekt och gammelmedia som betraktar mediekonsumenter som idioter i behov av förmyndare och censorer.

Helmerson finner det oroväckande att förhållandevis många och starka röster anser att Avpixlat inte bör få delta i mediedebatten i Sveriges Radio och denna grupps högljudda protester mot att SD bjuds in till SVT för att debattera åtgärder mot den eskalerande muslimska terrorismen i Europa. Jag delar Helmersons oro och vänder mig lika starkt som han emot det paradoxala i att dessa röster nyspråkligt påstår sig värna demokratin när de ropar på en allt smalare offentlig åsiktskorridor.

Helmerson kritiserar även identitetsvänsterns, radikalfeminismens och de s.k. rasifierades separatistiska krav på ”trygga rum” där man kan isolera sig från den offentliga debatten och slippa få sina skrangliga argument prövade. De här grupperna vill gärna ha tillgång till opinionsbildningens alla plattformar men bara för envägskommunikation. När de blir motsagda förvandlas de till prinsessan på ärten. I sin egen retorik är de påfallande hätska och hatiska men själva tål de inte ens sansade sakargument.

Däremot glömmer Helmerson andra metoder som används för att stympa det demokratiska samtalet, exempelvis det som Avpixlat-medarbetaren och folkbildaren Jan Sjunnesson ständigt råkar ut för i form av nekande besked och avbokningar av lokaler för sina föredrag och debatter. Ofta rör det sig också om offentliga lokaler som i ett demokratiskt samhälle borde vara till för alla – även de som vill diskutera den ansvarslösa invandringspolitiken och med västerländska demokratier inkompatibla religionsideologier.

Det är märkligt att Helmerson å ena sidan förklarar sig införstådd med att det finns krafter som vill lägga lock på den offentliga debatten, men å andra sidan inte förmår extrapolera, inte inser att personer med sådana ambitioner verksamma inom exempelvis journalistiken i sitt dagliga värv lever som de lär. Helmerson har trots allt ett exempel på detta på nära håll – hans egen chefredaktör, Peter Wolodarski, deklarerade nyligen stolt att tidningen nu ytterligare överger konsekvensneutraliteten till förmån för agendajournalistiken.

Den som provat på en digital DN-prenumeration och fått sig tillsänd Wolodarskis nyhetsbrev behöver knappast tveka om att han menar allvar. Att läsa DN-redaktörens personliga utskick med rekommenderad DN-läsning är som att läsa ett inverterat Avpixlat.

Samme Wolodarski demonstrerar också sin demokratisyn genom att blockera alternativmedias företrädare på Twitter, däribland undertecknad. Även Wolodarski vill bekvämt sitta i ett ”tryggt rum” där han med en stor mediekoncern i ryggen kan dyvla på andra sina åsikter men slippa få dem bemötta. I beaktande av vad Helmerson skriver om ”trygga rum” i sitt ledarstick borde han på nästa redaktionsmöte kritisera sin chef för motsvarande beteende. Men har Helmerson det kuraget? Jag är osäker.

I likhet med förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth tycker jag ”det är självklart att man följer motståndarnas argumentation”. Jag tittar därför understundom in på Expos webbplats. Hade jag inte gjort det skulle jag ha varit sämre rustad inför mötet med Daniel Poohl i Sveriges Radio i onsdags.

Av Expo, som till ansenlig del finansieras av skattebetalarna genom bl.a. kulturstöd (!?) och bidrag från Allmänna arvsfonden, borde man dock kunna förvänta sig en större objektivitet. Expo framställer sig som en organisation som arbetar mot autonom, antidemokratisk och våldsbejakande extremism. I den utsträckning man alls bedriver ett sådant arbete sker det med ena ögat stängt.

Vänsterextremism och muslimsk extremism blundar Expo nästan helt för samtidigt som intresset för högerextremismen är oproportionerligt stort. Detta står i bjärt kontrast till de bedömningar som bland annat Säpo gjort där hotet från såväl muslimsk extremism som vänsterextremism anses som betydligt större än hotet från högerextremismen.

Men Expos huvudsakliga verksamhet består sedan länge inte överhuvudtaget i att sätta strålkastaren på politisk extremism utan i att demonisera ett demokratiskt riksdagsparti, Sverigedemokraterna. Det är inte förenligt med grundläggande demokratiska principer att en organisation som är så intimt sammanvuxen med det offentliga etablissemanget som Expo är, ensidigt driver opinion mot ett enskilt politiskt parti. Att, som Poohl gjorde i debatten med mig i onsdags, på bästa (läs: sämsta) Arnstad-manér etikettera Sverigedemokraterna som högerextremister duger inte för att legitimera ett sådant agerande.

Expo är förvisso ingalunda ensamt om att inte kunna renodla sitt uppdrag. Fackförbund och Hyresgästföreningen är andra exempel på organisationer som ägnar sig åt negativ partipolitik riktad mot SD på bekostnad av att tillvarata sina medlemmars intresse på arbets- respektive bostadsmarknaden. Detsamma gäller allmänmedia och då inte minst den tidning där Erik Helmerson är anställd. Och det gäller alltså inte bara vad man i dessa medier skriver på ledarplats utan i hög grad också vad man skriver – och inte skriver – på nyhetsplats.

Det senaste halvåret har en viss förändring kunna skönjas beträffande rapporteringen kring massinvandringens negativa konsekvenser. Ett antal skribenter har också gjort partiell avbön och erkänt att man deltagit i mörkläggning och vittvättning på det invandringspolitiska området. Den förändringen är analog med den revidering av invandringspolitiken som socialdemokraterna i regeringen och Moderaterna i den så kallade oppositionen nu tvingats till under galgen.

Det är en välkommen förändring inom skriftställarskrået, även om den ofta föranleds mer av ett vått finger i luften än en fast ryggrad. Men oavsett orsak är det små vädringsfönster som ställs upp på glänt i åsiktskorridoren, skämd luft som byts mot frisk dito. Somliga mediaentreprenörer som Mats Edman, som nyligen lämnade Dagens Samhälle, vädrar också morgonluft om att det nu rentav kan gå att starta annonsdrivet kommersiellt gångbara medier nånstans mittemellan Dagens Nyheter och Avpixlat.

I förlängningen skulle det kunna innebära att vi alternativmedieaktörer blir obehövliga på samma sätt som Sverigedemokraterna skulle kunna bli obsoleta om övriga partier tar sitt förnuft till fånga. Men riktigt där är vi inte ännu. Och fram till dess bör det utifrån grundläggande demokratiska principer vara lika självklart att alternativmedier som Avpixlat respekteras som fullvärdiga aktörer i medielandskapet som det är att Sverigedemokraterna behandlas som vilket annat parti som helst i Sveriges parlament.

Vi begär inga särrättigheter, ingen positiv särbehandling. Vi kräver bara vår rätt efter att ha gjort vår plikt. Flera av oss på redaktionen har arbetat sjudagarsvecka i snart fem år, utan semester och tidvis under mycket knappa ekonomiska omständigheter. Vi verkar sedan länge inom ramen för Tryckfrihetsförordningen, med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Vi attraherar flera hundratusen unika läsare i veckan.

Vi har gjort oss förtjänta av en plats på de plattformar till vilka andra medieaktörer bjuds in för att kommentera och delta i den offentliga debatten. Det räcker inte med att vi på nåder får komma till tals för genmälen när vi utsatts för gemena påhopp från andra opinionsbildare. Det är dags att vi tillerkänns fullvärdig status som samtidskommentator. Det bör vara lika naturligt att Mats Dagerlind från Avpixlat får tycka till i SVT Aktuellt som att Anders Lindberg från Aftonbladet får göra det.

Vuxenmobbningen av oss från organ som Publicistklubben och Journalistförbundet måste också upphöra. Dylikt har ingen plats i en demokrati med pressfrihet. Den pågående av regeringen tillsatta medieutredningen under ledning av omvittnat alternativmediefientliga journalisten Anette Novak indikerar dock att utvecklingen riskerar gå i motsatt riktning, att de ovan nämnda små vädringsfönstren i åsiktskorridoren åter stängs och spikas för med plankor.

Förvisso ankommer det i hög grad på oss inom alternativmedia att själva försvara den plats vi mödosamt erövrat i medielanskapet mot en hotande backlash när det gamla journalistgardet nu vill återerövra sitt förlorade monopol på nyhetsförmedling och opinionsbildning. Men det är också angeläget att journalister utanför vår krets med intakta demokratiska reflexer, exempelvis Erik Helmerson på Dagens Nyheter, fortsätter skriva ledarstick på temat ”säg emot i stället för att tysta ner” och inte på nytt låter sig tystas i ängslan över att bli omplacerade till korrekturet eller inte få sitt visstidsanställningsavtal förlängt om åsiktsintoleransens tumskruvar dras åt.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson