Widar Andersson riktar skarp kritik mot mainstream-medias schablonartade sätt att skildra olika åsikter om invandring.
MEDIEKRITIK Widar Anderssson, f.d. socialdemokratisk riksdagspolitiker och numera politisk krönikör i östgötska Folkbladet, gav på söndagen en mycket skarp kommentar till Dagens Nyheters uppmärksammade reportage om det ökade stödet för SD på Östermalm i Stockholm. Andersson visar tydligt hur “gammelmedia” alltid framställer invandringskritiker som “onda”, medan politiker och debattörer med en positiv inställning till hög asylinvandring beskrivs som “goda”. Den schablonmässiga uppdelningen är, menar Widar Andersson, så djupt rotad i journalisternas tänkande att de inte ens förstår när den kritiseras.
En av söndagens “snackisar” på Twitter och bland politiska bloggare var Dagens Nyheters (DN) reportage om att allt fler Östermalmsbor sympatiserar med Sverigedemokraterna. I DN-artikeln intervjuades bland annat den moderata f.d. kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, som berättade att hon läser Avpixlat; något vi tagit upp i en tidigare artikel.
En av flera debattörer som resonerar kritiskt om DN-reportaget är Folkbladets Widar Andersson. Visserligen innehåller Anderssons analys en alldeles uppenbar lögn. Men de övergripande iakttagelser han gör är skarpsynta och borde läsas av alla journalister som är verksamma inom svensk mainstream-media och på allvar tror att de ägnar sig åt objektiv bevakning av politik och samhällsfrågor.
I det uppmärksammade DN-reportaget säger Ulf Adelsohn, f.d. moderatledare och make till Lena Adelsohn Liljeroth, att etablerade medier förtiger invandringsrelaterade samhällsproblem. Detta uttalande använder Widar Andersson som utgångspunkt för sitt resonemang.
Widar Andersson hävdar visserligen att det inom mainstream-media inte förekommer något medvetet “mörkande” av invandringsrelaterande problem. Han skriver:
Att medierna i Sverige skulle ägna sig åt medveten mörkläggning och/eller förtigande av invandringens problem är inte sant.
Detta är en uppenbar lögn, och det är anmärkningsvärt om Widar Andersson, som ju själv är verksam inom media, verkligen tror på det han skriver. Avpixlat kan så gott som dagligen avslöja hur mainstream-media utelämnar relevant information för att inte framställa invandrare/invandring i negativ dager. Mönstret är särskilt tydligt när det gäller rapportering om brott.
På polisens webbsida kan man läsa signalement på efterlysta brottslingar som lyder ungefär som följer (exemplet är fiktivt): “Gärningsmannen tros vara i 30-årsåldern och beskrivs som mörkhyad. Han var iklädd svart luvtröja och blå jeans. Han talade svenska med brytning.” När samma signalement återges i mainstream-media har det vanligen reducerats till “Gärningsmannen tros vara i 30-årsåldern. Han var iklädd svart luvtröja och blå jeans.” Alla detaljer som antyder att en misstänkt brottsling troligen har invandrarbakgrund utelämnas alltså, sannolikt därför att man tror att det skulle gynna Sverigedemokraterna om man öppet redovisade dessa detaljer.
Efter denna vurpa presenterar emellertid Widar Andersson ett mycket klarsynt resonemang om de underliggande premisser och värderingar som så gott som alltid präglar svensk mainstream-medias rapportering om både invandringen och den politiska debatten kring densamma. Utgångspunkten för praktiskt taget all bevakning av dessa frågor är att de som är positiva till hög invandring ses som “goda”, medan alla som ger uttryck för något slags invandringskritisk/-skeptisk hållning ses som “onda”. På så sätt kommer nästan alla mainstream-medias försök att skildra invandringsdebatten att bygga på en förutsägbar dramaturgi, där förment goda ställs mot förment onda.
Widar Andersson beskriver det så här:
Anslaget i DN-artikeln är inte ‘Oj, SD har fått fler väljare i Östermalm. Vad intressant! Låt oss åka dit och tala med folk och ta reda på vad som händer.’ Anslaget är istället ‘SD ökar i Östermalm. Vad hemskt. Östermalm börjar skifta färg från blått till brunt. Nazivibbar. 30-talsvibbar. Låt oss åka dit och avslöja utvecklingen.’
DN: s vinkel är solklar. De ‘snälla’ utgörs av Anne Ramberg och Jan Guillou och av en ung kvinna som hoppade av det moderata ungdomsförbundet för dess ‘SD-vänlighet’. Allt som de ‘dumma’ säger tillrättaläggs av experter av olika slag. Det som de ”snälla” säger problematiseras eller tillrättaläggs inte alls.
Widar Anderssons text innehåller ett intressant påpekande som särskilt förtjänar att lyftas fram. Han menar att det schablonmässiga sättet att skildra olika åsikter om invandring är så starkt förankrat i journalisternas verklighetssyn att många journalister inte ens förstår när deras perspektiv ifrågasätts. Andersson skriver:
Mediernas schablonmässiga indelning av snälla och dumma är så självklar för många journalister att de inte ens förstår kritiken utan viftar bort den som SD-gnäll.
Widar Andersson avslutar sin text med en eloge till Janne Josefsson – som ju av många anses vara en av mainstream-medias få trovärdiga grävande journalister – samt en uppmaning till mainstream-media att våga lämna sina invanda, politiskt korrekta tolkningsperspektiv:
Jag minns tydligt när Janne Josefsson bröt mönstret och i ett antal program av Uppdrag Granskning i SVT vände på vinkeln och granskade påståenden från ‘snälla’ barnorganisationer av olika slag. Och när han frågade en fattig kvinna som intervjuades om hon inte borde tänka på att sluta röka för att få mer pengar över till mat till barnen. Jag minns det så tydligt eftersom det är så sällsynt. Det borde vara mer vanligt. Då skulle de etablerade medierna klara konkurrensen med stenhårt vinklade sajter på ett bättre sätt.
Det återstår att se om Folkbladet, den östgötska lokaltidning i vilken Widar Andersson själv medverkar som politisk krönikör, kommer att efterleva uppmaningen.
