Annonsera på Avpixlat

Det är skillnad mellan självvald och påtvingad kultur

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA I den senaste deltävlingen i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest tog sig arrangören SVT för att globalisera den svenska nationalsången och arabisera en gammal traditionell skandinavisk folkvisa. Syftet för ”opartiska” SVT var att återigen köra ned en elitistisk multikulturalistisk massinvandringsagenda i halsen på de tvångsbetalande tittarna i stället för att ge dem den lättsamma musikunderhållning som förespeglas av programformatet.

Tilltaget väcker en rad frågor. Vad har invandringspropaganda i ett lättviktigt musikunderhållningsprogram att göra? Vad har självförnedrande antinationalism för plats i ett program vars idé tvärtom bygger på att Europas olika nationer tävlar mot varandra och hejar på sitt eget land? Är främmande kulturers musik något som staten ska tvinga på medborgarna med politiska motiv? Är det inte något som vi svenskar själva har rätt att välja huruvida vi vill konsumera eller inte?

Om mångkulturen nu är så brett accepterad och implementerad i den svenska folksjälen som SVT vill göra gällande, varför sjungs då inte några av Sveriges tävlingsbidrag på det arabiska språket och med för denna musikkultur karakteristiska skalor med kvartstoner och mikrointervall? I stället är det så gott som uteslutande bidrag djupt förankrade i en anglosaxisk musikkultur vi bjuds på, en kultur som svenskarna – i motsats till den från MENA – har tagit till sig och omfamnat av egen fri vilja, utan massinvandring från Storbritannien och USA, utan totalitär fostran från överheten och dess handgångne i statskontrollerad media.

”Public Service” betyder ”i allmänhetens tjänst”. Särskilda särrättigheter, exempelvis att tvinga medborgare att betala för deras utbud vare sig de tar del av det eller inte, legitimeras för public service-mediebolagen med att de just producerar ett utbud i allmänhetens tjänst. Man ska vara saklig och opartisk och inte driva en politisk agenda.

SVT har åtminstone sedan 1969 då bolaget gick från en till två kanaler missbrukat sitt privilegium som public service-mediebolag. I stället för att stå allmänheten till tjänst har man självsvåldigt gett sig själva ett uppdrag att uppfostra och omyndigförklara allmänheten.

Under 1970-talet var vänstervridningen inom SVT extremt uttalad. Den slagsidan har bestått genom decennierna även om man numera har filat bort det allra grövsta revolutionärt socialistiska. Samtidigt har en ny postmarxistisk agenda gjort sig desto mer påmind.

Den tar sig en rad olika uttryck men mest iögonenfallande är den i ställningstaganden för massinvandring och multikulturalism och mot socialkonservatism och nationalism. Varje dag hjärntvättas svenskarna av SVT.

Vi duperas till att anlägga en masochistisk självuppfattning, lär oss att förneka existensen av ett svenskt folk och en svensk kultur. I den mån en marginell förekomst av dessa ting ändå vidgås, ska de anses vara restuppfattningar från det gamla dåliga Sverige och något ont, fult och skadligt som vi bör skämmas för och snarast möjligt utrota ur oss själva.

Endast så kan vi ges absolution för att vi fått de oförtjänta privilegier vi har, som att leva i fred, demokrati och välstånd. I den revisionistiska historieskrivning som SVT och systerbolagen SR och UR förmedlar, har inte ett strävsamt svenskt folk i sitt anletes svett under generationer byggt detta välmående land.

Allt detta goda har vi värdelösa svenskar i stället att tacka invandringen för. När historierevisionisterna är riktigt i gasen hävdar de rentav att vi har stulit vårt välstånd av de svarta i Afrika. Exakt vilket afrikanskt land som har tjänat som förebild för Sverige, vad gäller utveckling, välstånd, frihet och demokrati har jag emellertid inte lyckats bringa klarhet i.

Däremot har jag lärt mig, bl.a. genom SVT, att jag har en kolonial arvsynd att späka mig till förlåtelse för. Det har alla vi som är nordiskt ljushyllta. Den som har en mörkare hudton klarar sig däremot undan eller utses rentav till arvtagare till den Kunta Kinte som vi stulit från och som därför bör ges särskilda privilegier i det svenska samhället som gottgörelse för vår koloniala skuld. Men riktigt skuldfria blir vi aldrig eftersom vi också har en pågående postkolonial ondska att sona.

Svenskt är endast barbariet, konstaterade Fredrik Reinfeldt, och svensk kultur är bara töntigheter, slog Mona Sahlin fast. Det är uttalanden som SVT jublar över och tar till sitt publicistiska hjärta, ett hjärta som klappar för allt annat än den svenska allmänhet i vars tjänst man är, eller i varje fall borde vara.

Det senaste exemplet på auktoritär kulturtotalitarism och som konkret fick mig att ta upp detta ämne igen är alltså SVT:s tilltag att under den senaste deltävlingen i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest ändra i texten till den svenska nationalsången och sätta arabisk text på den traditionella skandinaviska folkvisan ’Jag vet en dejlig rosa’ vars svenska text är skriven av Alice Tegnér som gett oss svenskar, inte minst barnen, en stor nationell musikskatt.

Det första som slår en i efterspelet till händelsen är att SVT själva, med draghjälp från det övriga hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget och i bästa nordkoreanska medieanda, skapade historieskrivningen om hur tilltaget mottogs. I mediekontrollerade nyhetsnotiser, tweets och Facebook-inlägg fick vi veta hur fantastiskt alla tyckte att det var att ändra i nationalsången och sjunga svenska folkvisor på arabiska.

I själva verket ansåg en stor del, sannolikt en majoritet, av svenska folket att SVT:s tilltag var djupt opassande, men denna upprördhet i folkdjupen tog SVT och mainstreammedia ingen notis om. Som enskild händelse kan detta pausinslag i mellon kanske framstå som en bagatell. Som ännu ett i raden av de ständiga attackerna på den svenska nationella identiteten och insatt i sitt övergripande politiska sammanhang är det ändå värt att uppmärksamma och beivra.

En av få inom mainstream-media som inte okritiskt sjunger med i hyllningskören är Göteborgs-Postens liberalkonservativa politiska chefredaktör Alice Teodorescu. Hon skriver i en ledare delvis klokt men har också missuppfattat somligt och missat annat.

Teodorescu frågar sig varför svensken ägnar sig åt den här sortens självskadebeteende, varför vi skäms för våra symboler och vårt ursprung, samtidigt som vi så ivrigt omfamnar andra kulturers markörer. Sanningen är att svensken i gemen inte alls är sådan i själ och hjärta.

Tvärtom är det svenska folket stolt över det land de och deras förfäder har byggt, stolt över det svenska samhället präglat av demokrati, frihet, välfärd, välstånd, utveckling och världsledande industri. Ett samhällsbygge som under efterkrigstiden och fram till för några årtionden sedan sågs som ett föredöme i omvärlden. Ett folkhem präglat av lika delar ”gör din plikt” som ”kräv din rätt”, byggt på nationell solidaritet utan ”kelgrisar” eller ”styvbarn”.

Men någonstans på 1970-talet började det gå snett. En del skyller på Olof Palme men förklaringen är mer komplicerad än så. Sant är dock att en del av förklaringen finns i socialdemokratins metamorfos från ett folkhemsnationalistiskt parti till ett globalsolidariskt allt åt alla-parti. Och andra svenska partier har följt efter.

Det är inte, som Teodorescu påstår, svensken som har insjuknat i självskadebeteende, det är den tjattrande klassen – den politiska nomenklaturan och mediaeliten. Det denna lyckats med är inte så mycket att byta ut stolthet mot självförakt i svenskens hjärta, utan mer att med förebild från totalitära diktaturer ingjuta i svensken en rädsla för att uttrycka sina verkliga känslor.

Man har från etablissemangets sida varit duktig på att skapa en åsiktskorridor för det offentliga samtalet och koppla ett starkt socialt och repressivt stigma kring att kliva utanför denna korridor. Man har skrämt svensken till att hålla tyst eller att som en nordkoreansk medborgare offentligt rabbla de fraser man lärt sig är de politiskt korrekta och förväntade, de som inte resulterar i att man utesluts ur facket, inte leder till att man förlorar jobbet eller att karriären tar tvärstopp, inte renderar hembesök med påslagen filmkamera från Expressen med påföljande uthängning på löpsedeln som rasist.

Sedan Sverigedemokraterna gjorde sitt intåg i riksdagen och efter att partiet på kort tid seglat upp som ett av landets största, har åsiktsförtryckarna tvingats till reträtt. Samtidigt ser vi också en hel del desperata dödsryckningar hos ett etablissemang som nånstans ändå inser att slaget håller på att förloras. Tilltag som det att globalisera Sveriges nationalsång och arabisera svenska folkvisor får hänföras till den kategorin. Det är kontraproduktivt trams som bara retar upp svenskarna och driver ännu fler av dem till att välja SD:s valsedel nästa gång det är dags att gå åstad till valurnorna.

Teodorescu har dock rätt när hon frågar sig hur en invandrare som kommer till Sverige ska veta vad han ska bli en del av och integreras i när allt han möts av är förnekelse av att det överhuvudtaget finns något som i positiv mening är svenskt. Lika relevant är hennes fråga om varför det anses fint när en invandrare känner stolthet över sina rötter men exkluderande och främlingsfientligt när svensken uttrycker samma sentiment.

Något som Teodorescu glömmer, och som kan vara förklaringen till varför hon står upp för och hyllar Sverige (och för detta har utnämnts till ”husblatte” av den svenska vänstern) i motsats till många andra invandrare som i stället tar på sig den rasifierade offerkoftan och kallar svenska folket för rasister, är att dessa och Teodorescu haft väldigt skilda motiv till att välja Sverige som sitt nya hemland.

Teodorescus familj flydde från en av världens brutalaste kommunistiska diktaturer, den rumänska under Ceaușescu. För familjen Teodorescu var det en flykt från diktatur till demokrati, från förtryck till frihet som var motivet. Dagens massinvandring till Sverige präglas dock främst av välfärdsmotiv. Som Teodorescu skriver ville hennes familj specifikt leva i Norden, inte på en plats vilken som helst på jorden. Detta därför att Nordens samhällsbyggen vilar på en så mycket bättre grund än de flesta andra. Teodorescu arbetade också hårt för att bli svensk och för att skaffa sig en hög utbildning.

Som MENA-migrant handlar valet av Sverige framför andra länder som destination ofta mer om den frikostiga och kravlösa tillgången på ekonomiska bidrag och sociala förmåner än om en längtan till ett politiskt system med demokrati och frihet. Tvärtom är påfallande många MENA-migranter direkt negativa till allmänna val med flerpartisystem, yttrandefrihet, konstnärlig frihet, frihet att bestämma över sitt eget liv, jämställdhet mellan könen och annat som präglar en västlig demokrati.

Dylikt går på tvärs med den muslimska kultur man har med sig från hemlandet där religion inte är en privatsak eller ens ett eget val utan ett totalitärt tvång som genomsyrar såväl individens vardag som landets lagstiftning och politiska styre. Alltför många har heller ingen ambition att göra rätt för sig genom eget arbete eller genom att tillgodogöra sig de kunskaper som den svenska skolan (läs: skattebetalarna) tillhandahåller helt gratis.

Det är därför logiskt att Teodorescu inte finner sig till freds med den sorts kulturtotalitarism som pausinslaget i mellon är ett exempel på, medan invandrare som omfamnar totalitär islam och vill ha genvägar till representation i det svenska samhället inte ser några problem med dylikt. Motsvarande gäller också den politiska vänstern vars demokratiska fernissa är skäligen grund. Det var inte särskilt länge sedan man ännu kallade sig kommunister och frotterade sig med de värsta diktaturerna bakom järnridån. Somliga drömmer fortfarande om väpnad revolution, enpartistat och proletariatets diktatur.

En annan sak som Teodorescu inte tar upp är hur, på ett mindre samhällsvetenskapligt och mer humanistiskt kulturplan, SVT:s tilltag skvallrar om i vilken obetydlig omfattning arabisk och muslimsk kultur faktiskt har anammats av svenskarna. Ett pausinslag med svenska folkvisor översatta till arabiska skulle ju inte behövas i en musiktävling där ett stort antal av de medverkande bidragen kännetecknades av influenser från arabisk och muslimsk musikkultur. Men de gör de inte. När invandrarartister ställer upp så är det i stället med bidrag präglade av svart afroamerikansk ghettokultur. Man rappar och hip-hopar med bakvända kepsar, lustiga armrörelser och uppochnedvänd mikrofon.

Att tävlingsbidragen ser ut på det här sättet har marknadsrelaterade förklaringar. Vad SVT gör när man arrangerar mellon är att låna ut sin plattform till musikbranschen. Därför kan man inte styra utbudet på det sätt man egentligen skulle vilja.

SVT kan inte själva välja ut politiskt korrekt arabiska låtar eftersom branschen då skulle vända sig ifrån tävlingen och Sveriges chanser till en bra placering i den internationella sluttävlingen skulle vara mikroskopiska. Låtskrivarnas sätt att skriva låtar är ett gott lackmustest på vilken musikkultur som går hem hos den breda publiken.

Låtskrivarna sitter samtidigt och lismar med när SVT gör sina multikulturella pausinslag. De låtsas att de omfamnar och är en del av denna PK-agenda. Deras låtbidrag däremot vittnar om något annat. De “tänker på cashen”, för citera från en film som naket skildrar Sveriges mångkultur, och vill inte multikulturalisera sina låtar så att de inte säljer. Det är hyckleri på hög nivå, från dem såväl som från SVT, som förstås är medvetna om det här och av just det skälet vet att de måste ta till krystade mellanspel i tävlingen för att pracka på svenska folket något som de inte vill ha.

En belysande kuriositet i sammanhanget är att undertecknad sannolikt är mer bevandrad i arabisk musik än mello-arrangörerna på SVT. Hur många av dem känner exempelvis ens till artisten Om Khalsoum, vet vad oud är för ett instrument eller är införstådda med den tempererade arabiska kvartstonskalan?

Själv är jag mycket förtjust i främmande kulturers musik, däribland sådan från Nordafrika och Mellanöstern, mindre så i deras värderingar, religion och samhällsbyggen. För att ta del MENA-kultur krävs, precis som för anglosaxisk dito, inte heller att halva MENA:s befolkning flyttar till Sverige. Jag vill själv välja när och i vilket sammanhang musikkultur ska avnjutas och slippa få den i form av tramsiga halvmesyrer nedstoppad i halsen som del av någon multikulturalistisk politisk propaganda. Tyvärr lär detta dock inte vara sista gången det sker i förment opartisk public service-TV.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson