Annonsera på Avpixlat

Obehaglig separatistisk rasmanifestation på årets Grammisgala

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA Årets upplaga av Grammisgalan, ett jippo anordnat i ohelig allians mellan den radikala kulturvänstern och den kapitalistiska musikbranschen, gick häromdagen av stapeln. I likhet med flertalet svenska galor är Grammisgalan en lite avslagen efterapning av en amerikansk förlaga, i detta fall Grammy Awards. Årets gala bjöd ändå på ett par spektakulära händelser, om än av lågvattenmärkeskaraktär – den sannolikt bokstavsdiagnostiserade hets- och hatartisten Silvana Imam utsågs till årets artist och kulturvänsterns senaste mångfaldskuttersmycke, Seinabo Sey, fick stående ovationer för en obehaglig separatistisk rasmanifestation.

Att bevittna hur Silvana Imam nu återigen föstes fram i det stora rampljuset var förenat med en lätt känsla av vämjelse. Imam är en musikaliskt obegåvad, hysterisk, labil och identitetssökande person som riskerar att krascha mycket hårt av ett uppdrag på vänsterbarrikaderna hon inte är mentalt rustad att klara i längden. Det man vämjes över är inte Silvana själv utan den cynism med vilken den hbtq-extremistiska och SD-fientliga kulturvänstern exploaterar henne som ett verktyg för sina ändamål utan att ta ansvar för den sköra människan Silvana. Med Seinabo Sey förhåller det sig emellertid annorlunda.

För det första har Seinabo talang. Hon kan sjunga. För det andra förefaller hon vara nöjaktigt mentalt stabil. Hon gästade countryartisten Jill Johnssons programserie från Nashville nyligen och där tonade en person fram som kändes tämligen balanserad. Ingen militant, ”rasifierad” separatist alltså som försöker dra bisarra växlar på att hon – trots att hon är en framgångsrik artist – skulle vara förtryckt, utsatt och diskriminerad därför att hon har en icke-nordiskt mörk hudfärg.

Det är därför en smula förvånande att Seinabo nu tycks ha fallit till föga för den nyrasistiska rörelsens påtryckningar och nedlät sig till att genomföra en separatistisk rasmanifestation med förebild i den hårt kritiserade militanta Black Power-fascistiska manifestation av liknande slag som den amerikanska artisten Beyonce nyligen genomförde när hon missbrukade det förtroende hon fått att uppträda under Super Bowl.

Seinabo hade radat upp 130 kvinnor på scenen, samtliga svarta. De dansade inte, körade inte och fyllde heller inte någon annan funktion för den låt som framfördes. De 130 hade ingen annan uppgift under framträdandet än att stå där blickstilla med kall blick och formera en black supremacy-armé. Man väntade bara på att den svarta fascismens knutna handskbeklädda Svarta Panter-nävar skulle sträckas upp i luften på ett givet kommando, så som skedde under en annan för sin skandal ihågkommen prisceremoni, den i OS i Mexico City 1968.

Det är förstås otänkbart för en vit artist att göra något motsvarande – göra stort nummer av sin ljusa hudfärg och ställa upp 130 ariskt blonda, blåögda och ljushyllta kvinnor på scenen i en manifestation för den vita rasen. Men omvänd nyrasism är diskursen på modet.

Det hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget har följaktligen inte sagt ett kritiskt ord om det provokativa tilltaget. Tvärtom har man i stället med unison röst hyllat Seinabo Seys nyrasistiska manifestation och beskrivit den som Grammisgalans höjdpunkt.

Inte bara har opinionsjournalisterna underlåtit att fullgöra sitt uppdrag vad gäller att blottlägga den konfrontatoriska separatismen, nyrasismen och flirten med den svarta Black Power-fascismen i Seinabo Seys uppträdande. Den annars så städse närvarande debatten om mångfald och genus har även den här helt lyst med sin frånvaro.

Om en artist på motsvarande sätt placerat 130 vita män på scenen, då hade kultursidorna nu varit fyllda med den enögda antirasistvänsterns anklagelseakter om rasism, brist på etnisk mångfald och brist på genusjämvikt. Nu frontar i stället SVT Play sin sajt med en panoramabild över Seinabos svart makt-manifestation. Dagens Nyheter rubriksätter sin recension med ”Seinabos mäktiga hyllning”. Att hylla sin svarta hudfärg är alltså mäktigt. Att hylla sin vita hudfärg är rasism.

Den här inkonsekvensen är bara en bland många inom den postmarxistiska diskurs som ligger som en våt totalitär yllefilt över Sveriges offentliga samtal. Det är inte bara lika fult att säga högt att du är vit och stolt som det är fint att ”say it out loud, I’m black and I’m proud”, samma sak gäller även exempelvis sexuell läggning och kön.

Det finns säkert aktuellare exempel men jag erinrar mig just nu den då homosexuelle (han gifte sig senare med en kvinna och avlade barn) artisten Tom Robinsons 70-talslåt ”Sing if you’re glad to be gay” som vid sidan av att vara en hyllning till homosexualitet också var välkryddad med hat mot polisen. Att sjunga att man är glad för att man är hetero och att man gillar poliser ger inga lyriska recensioner på kultursidorna.

På motsvarande sätt är det fult att vara stolt över att du är man och stolt över allt det goda som män – i synnerhet västerländska sådana – har åstadkommit genom historien. Däremot är det fint – rentav ett krav från det statsfeministiska etablissemanget i matriarkatet Sverige – att skämmas över att vara man och känna skuld och skam över det onda som män gjort genom historien. Att vara kvinna, dvs tillhöra det kön som inte utmärkt sig särskilt i vare sig positiv eller negativ bemärkelse genom historien, är däremot något väldigt fint.

Det bör på sikt bli en lika angelägen uppgift för oss socialkonservativa att undanröja kulturvänsterns osunda monopol inom musik, teater, film och bildkonst som det hittills varit att undanröja det vänsterliberala monopolet på invandringsdebatten. Att det går att lyckas trots brant uppförsbacke bekräftas av att Sverigedemokraterna nu är ett av landets största partier och att såväl Moderaterna som Socialdemokraterna, om än under galgen, anammar mer och mer av SD:s invandringspolitik.

Kampen mot kulturvänstern är något jag kommer att återkomma till framöver. När den kampen är vunnen slipper vi hat- och hetsartister som Silvana Imam på Grammisgalans prispall och vi behöver heller inte utstå stötande nyrasistiska manifestationer som Seinabo Seys i direktsänd Public Service-TV. De som vill syssla med sådant får göra det ute i marginalen där dylikt hör hemma och trots allt måste tillåtas i ett tolerant socialkonservativt samhälle.

Mats Dagerlind

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson