Annonsera på Avpixlat

Polarisering önskad?

Jan Tullberg

DEBATT Horace Engdahl har en aforism i boken, ”Cigaretten efteråt” som också tas upp i TV-programmet ”Min sanning” i januari 2016. Den lyder: ”Tyskland är Sverige för vuxna.” Formuleringen fångar väl in den svenska debatten; olika personer tycker något, men anger inga skäl för det de tycker, utan ignorerar andra åsikters existens.

Det höga kravet i Sverige på att ansluta sig till den konventionella åsikten gör att olika åsikter trivialiseras. En normal intellektuell debatt har två sidor, pro et con, samt möjligtvis någon kompromissåsikt. I en normal ickesvensk debatt slipper man i en mittposition inte kritik, utan måste försvara sig åt båda hållen. I Sverige ses åsiktsskillnader som ett problem och konsensus som önskvärd. Politikerna vill ha så breda lösningar som möjligt i alla viktiga frågor, så att de kan fokusera det de själva ser som den viktigaste frågan: vilken politikergruppering skall få väljarnas förtroende?

Svenska politiska åsikter förflyttas genom de små stegens tyranni, utan egentligt intellektuellt motstånd och inte heller med stöd av intellektuella argument. Det är en social process. I olika frågor skapas en förtrupp, exempelvis en intressegrupp, som börjar väcka en fråga och hävda att de föreslår något som är modernt och moraliskt. De som inte är med bildar en eftertrupp som inte är direkt emot, men föreslår ett halvt steg istället för ett helt. Också avantgardet betonar måttfullheten i sitt förslag. Lyckas avantgardet så blir deras projekt accepterat på längre sikt.

Ett sådant projekt var att ersätta den gamla pluggskolan med en ny skola. Det är rätt oklart vilka sakliga skäl som finns för detta, men plötsligt började kolossen röra sig. Utredningar, artiklar, fackliga företrädare bejakar en utveckling. När motattacken mot flumskolan väl kom hade de sociala krafterna redan givit dessa reformer en rörelseenergi; det är svårt att gå emot.

Utbildningsetablissemanget driver hårt linjen att alla lärare skall vara behöriga. Detta är en skadlig målsättning då lärarutbildningen huvudsakligen är en indoktrinering i ”progressiv pedagogik” som är kärnan i flumskolan. Men i Sverige undviks en polarisering. Alliansens försök att införa en kunskapsskola gav sig inte på lärarutbildningen. Flumlinjen gör också en inbrytning mot mitten; dess förespråkare påstår sig nu vara för kunskapsskolan.

Den allmänhet som inte följer denna fråga närmare ser en enighet som önskvärd och hoppas att politikerna slutar bråka om när betygen skall börja sättas. Politikernas uppgift är att sluta tjafsa och skriva ihop en bred lösning. Svensken vill ha Saltsjöbadsavtal i alla frågor; att uppnå konsensus är primärt, vad man enas om utgör en andrahandsfråga.

De intellektuella har inte kraft att driva viktiga frågor utan ägnar sig för det mesta åt ointressanta personstrider på tidningarnas kultursidor. Politikerna söker lågt hängande frukter, som något mindre missförhållande där deras förslag låter som en förbättring för den som inte är insatt i frågan. Stora frågor vinns inte så lätt så de hamnar utanför den politiska debatten. Det som avgör vinst eller förlust för förtruppen är 1/ om det finns en kort känslomässig argumentation, 2/ om tajming är lyckosam. Säldöden öppnade dörren till riksdagshuset för Miljöpartiet.

Diskussionen mellan förtrupp och eftertrupp grötas till genom att båda parter beskriver sina förslag som balanserade kompromisslösningar. Det gäller att få motparten att bli extremistklassad i något avseende. Har någon från andra sidan sagt något som kan beskrivas som kränkande eller i alla fall opassande?

Den svenska åsiktskorridoren riskerar hela tiden att komprimeras. Den sida som lider av störst risk att exkluderas är eftertruppen. Att ha en omodern åsikt väcker den starkaste invändningen: kan man tycka så idag? Det största problemet för en kommunist är nog inte att försvara folkmorden, utan att bemöta kritiken att vara omodern; kommunismens bäst-före-datum är utgånget.

Efter pensionsreformen med ATP dog pensionsfrågan. Att ta upp den var en socialdemokratisk vinstfråga så den behandlades med största möjliga tystnad av borgerligheten. Så plötsligt i mitten på 90-talet upplystes väljarna om att pensionssystemet var på väg mot bankrutt och att ett nytt system hade utarbetats och skall införas. All heder åt pensionsgruppens förslag, men ingen kan påstå att det tillkom efter en öppen och demokratisk debatt.

Det militärindustriella komplexet kunde inte behålla försvaret som helhet, men de valde att sluta leden och bibehålla ett dyrbart flygvapen. Är det en rimligt att satsa massivt på det vapenslaget samt avskaffa värnplikten? Politikerna prioriterar enighet och breda lösningar före kvalitativ problematik.

1975 beslöt riksdagen att Sverige skulle bli mångkulturellt. Detta beslut togs enhälligt. Det var inte så att argumenten var överväldigande – inga argument diskuterades. En torftig brödtext med en del lockande värdeord sövde riksdagsmännen och de röstade mekaniskt ja, knapptryckarpartiet gör sin fysiska arbetsinsats.

Den röda tråden tycks vara att skapa ett momentum. Om förtruppen är så otydlig i sak och känslosamt tilltalande att ingen förstår vare sig för- eller nackdelar så kan de undvika att bli utkastade ur åsiktkorridoren. Blir de inte det börjar eftertruppen justera sig efter dem för att visa att de också är moderna, empatiska, miljömedvetna osv. Snart rullar rörelsen igång med en rad små steg.

Ett bra exempel är rörelsen för förbud mot rökning. Avantgardet har hållit engagemanget för förändring igång, men drivit sin linje så stegvis att motståndet aldrig blev mobiliserat. Hade man krävt de nuvarande reglerna direkt, hade eftertruppen inte bara släntrat efter utan drivit en polariserad debatt och vunnit om förbudsivrarna blivit extremiststämplade.

En kontrafaktisk spekulation är vad som hänt om löntagarfonderna hade mjukförpackats. SAF var initialt vag i sin kritik och det var först efter ett mer allmänt uppror bland högerns gräsrötter som SAF och de borgerliga partierna blev distinkt negativa. Om förslaget istället varit begränsat till en tidsperiod som följs av en utvärdering före eventuellt ytterligare steg, hade detta kanske räckt för att minska polariseringsmöjligheten. Nu blev det för eller emot.

För- och eftertruppsmodellen gör att den demokratiska processen blir försvagad. Skillnaden mellan regeringsalternativen vid ett val kan med fördel vara små; det kan röra sig om att höja eller sänka skatten nästa år med 0,5 procent. Men den politiska debatten måste ha långsiktiga och principiella inslag. Alla kan inte vara för lagom höga skatter, utan det måste finnas resonemang för ett samhälle med låga skatter kontra ett med höga.

Demokrati är inte bara val av personer utan ställningstaganden i sakfrågor. Den svenska debatten handlar i hög grad om politikers samarbetsförmåga. Alla svenska regeringar är ”samarbetsregeringar” som normalt söker konsensus och lägger kontroversiella förslag endast när opposition inte vill vara med på en gemensam lösning.

En kritik mot politiker är att de ”käbblar”. Det finns skäl att hålla med om man med detta avser oväsentligheter. Men om det gäller oenighet i centrala frågor borde käbblet efterfrågas; politiker är tyvärr alltför eniga. De mal på om ansvar, empati med de svaga, tillväxt, framsteg, osv. Det faller också en skuld på väljarna; varje land har den regering det förtjänar. Många väljare vill göra banala trivselval istället för dramatiska ödesval. Många lockas till tanken att det egentligen finns en sorts politisk normalväg som de flesta politiker innerst inne vill ha. Men deras karriärlystnad och kommunikationsproblem skapar politiska motsättningar som egentligen är onödiga.

Invandringsfrågan är elefanten i rummet som kanske kan få väljarna mer aktiva. Kanske kan de tänka till och möjliggöra att debatten kan gå från vilken symbolpolitik som skall bedrivas, till vilken realpolitik som skall bedrivas. Vi har bara bevittnat de första stapplande stegen mot en genomtänkt invandringspolitik. Det vore en fördel om den svenska debatten blev en debatt mellan vuxna om alternativ istället för en sagoberättande överhet som söker pränta in en infantil värdegrund i en ansvarslös väljarkår.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat

Insamlingstips

Hjälp människor som tigger
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson