SVERIGES UPPGÅNG OCH FALL Trots att den rekordhöga massinvandringen aldrig haft ett stöd av majoriteten av svenska folket, och alltfler oroas för den destruktiva utvecklingen, har den så kallade eliten i Sverige aldrig brytt sig om vad folket anser. Besluten har tagits över deras huvuden och som resultat har ett välfungerande land med extremt hög social sammanhållning, näst intill obefintlig korruption och välfärd av toppklass förvandlats till ett splittrat sådant där det skjuts, våldtas och mördas på löpande band.
Sverige är det extrema undantaget – om detta finns inga som helst tvivel. Här har en liten med högljudd närmast nyreligiös klick i framför allt Stockholms innerstad lyckats kapa den offentliga debatten kring många ämnen, i synnerhet den om invandringen och dess påstådda förträfflighet. Men verkligheten säger något annat och våra grannländer gör en helt annan bedömning.
Att Sverige överhuvudtaget kunnat vara så framgångsrikt, har förutsatt en stark nationalstat där befolkningen varit väldigt homogen. Man har delat värderingar och kultur – något nationalekonomen Tino Sanandaji tittat närmare på; då man försökt kopiera den svenska modellen har det inte lyckats, då den starka sociala sammanhållningen saknats.
I undersökning efter undersökning, där ett flertal europeiska länder ingått, sticker Sverige alltid ut i frågor som invandring, så nog har propagandan fungerat alltid. Med det – än så länge – fria informationsflödet har villkoren dock förändrats dramatiskt, något som bland annat återspeglas i Sverigedemokraternas framgångar.
Hur gick det egentligen till då detta demokratiska övergrepp skedde? Det frågar sig professor Peter Esaiasson i en av de viktigaste debattartiklarna på flera år på området invandring.
Inför våra ögon bekräftas farhågorna för den generösa politikens sociala och ekonomiska konsekvenser. Självfallet kvarstår argumentet att Sverige har en moralisk skyldighet att hjälpa människor i nöd. Men förutsättningarna för att medborgarna ska acceptera de negativa konsekvenserna hade varit större om kostnaderna varit genomdiskuterade och alternativa vägval möjliga under åren fram till hösten 2015.
[…]
Det är möjligt att vända blad-strategin kommer att fungera. Sannolikheten för framgång stärks av att många politiker, tjänstemän och opinionsbildare har anledning att tona ned det förflutna. Men eftersom vi rör oss på okänt territorium finns det skäl för beslutsfattarna att överväga också andra handlingsalternativ. För den som tror på det öppna samtalets helande kraft, liksom på vikten av att lära av misstagen, är en väg framåt att ärligt diskutera det som varit: Hur blev det så här? Hur gick det till när den demokratiska lyhördheten sattes på undantag?
Förr eller senare kommer Sverige behöva göra upp med de senaste decenniernas destruktiva invandringspolitik; vem som gjorde vad, hur det kunde få passera så obemärkt, hur man tystat meningsmotståndare m m.
