Annonsera på Avpixlat

Den sjunde generationen – som barken på en tall

Joakim Mårtensson

KRÖNIKA ”Vid varje övervägande måste vi ta hänsyn till hur det påverkar den sjunde generationen … även om det kräver att vi har en hud lika hård som barken på en tall.”

Texten ovan är hämtad från den så kallade ”Seven generation sustainability” som baseras på irokesernas ”The Great Binding Law”. För att säkerställa att besluten var till gagn för de efterkommande 7 generationerna ålades hövdingarna från de olika irokesstammarna att tänka minst 140 år framåt i tiden. Säkerligen var en del av besluten impopulära eller svåra att förmedla till nästa generation.

För hövdingarna gällde det därför att ha en hud lika hård som tallbark och inte vika ner sig eller göra några bekväma undantag för en ifrågasättande och kortsiktigt tänkande opinion. De var medvetna om att också deras förfäder verkar och medverkar i världsskeendet och att det var deras primära uppgift att föra sin nedärvda kultur vidare till kommande generationer.
 

Svensk strävan

Resonemanget ovan gäller emellertid inte bara för irokeserna. Alla människor är bärare av sin egen kultur och står på sina förfäders axlar. För Sveriges del har kanske Vilhelm Moberg uttryckt det bättre än någon annan i texten ”svensk strävan” från 1941, som fortfarande är aktuell, kanske mer aktuell i dag än när den skrevs.

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Det är tunnsått med intellektuella giganter av Mobergs kaliber idag. Ärligt talat kan jag faktiskt inte komma på en enda som kommer upp i hans nivå, och hade han publicerat sin dikt på 2000-talet hade han förstås stämplats som rasist, nazist, fascist och högerextrem. Det hade nog kvittat honom lika för han skulle kanske haft ett SD-klistermärke på bilen och med stolthet burit en blåsippa på rockuppslaget. Eller så hade han inte haft det; Moberg var känd för sitt egensinne och lät sig inte etiketteras hursomhelst.

I vilket fall skulle han säkert betraktas och betrakta sig själv som Sverigevän. För honom, och i princip alla andra, var på den tiden svenskheten något självklart som man inte behövde definiera utan bara kände.
 

Från svenskhet till världskultur

I det moderna Sverige har detta naturliga sinnelag förklarats vara omodernt tillsammans med andra känslobaserade uttryck som andlighet och skönhet och ersatts av pragmatism, rationalitet och funktionalitet. Det är till exempel svårt att argumentera emot rivningen av gamla stadskvarter för att man tycker husen är vackra, mysiga, har charm eller utgör en kulturell livlina tillbaka till tidigare generationer. Hellre riva och bygga nytt än att försöka vårda det gamla.

De mångkulturella förespråkarnas Sverige är en kulturell cementblandare där man kan kasta in vilka ingredienser som helst och ändå få ut brukbar betong. Med den vill de sedan bygga ”ett starkare och bättre samhälle” trots att de inte finns några som helst historiskt uppmuntrande bevis för att det skulle fungera. De har förvandlat vårt land till ett gigantiskt hotell, där gästerna kommer och går som de behagar och förklaras vara fullvärdiga medlemmar av den svenska stammen så snart de har checkat in.

De trendiga multikulti-hipsterna anser den naturliga svenskheten vara förlegad och vill byta ut den mot en modern världskultur som har väldigt lite med Sverige och vår historia att göra. Förebild för dem är en världsomspännande liberal och kulturrelativiserande New York-feeling som bygger på de utopiska universella värden som bland annat Obama fabulerat om nyligen. Om Sverige överlever som land är för dem sekundärt, så länge de får sitta på sina fashionabla söderställen och slurpa paraplydrinkar med exotiska namn, känna sig som progressiva globalister och bara leva för dagen.

Varför debatteras det aldrig hur vårt land skall se ut om 20, 50 eller varför inte 140 år som hos irokeserna? En nation kan inte bestå utan någon långsiktig övergripande vision och gemensamma värderingar, lika lite som ett företag kan existera utan kollektiva regler och föreställningar om vad som är rätt och fel.

Ett företag kan, precis som ett land, vara mångetniskt, det spelar ingen roll för firmans framgång, men det måste finnas en gemensam företagskultur. Om varje avdelning eller team utvecklar sitt eget silotänkande kommer i förlängningen olika, med varandra konkurrerande subkulturer att uppstå och leda till att firman förr eller senare splittras eller går i konkurs. Överfört på nationell nivå är svenskheten det sammanhållande kitt och den raison d’être som hindrar vårt land från total upplösning.
 

Svenskhet – ett känsloargument

Svenskhet är inte något som rationellt kan förklaras utan måste upplevas med hjärtat, och inom den Sverigevänliga rörelsen har vi nog skjutit oss själva lite i foten genom att låta vänstern kidnappa känsloargumenten. Eftersom vi försmår känsloretorik går diskussionerna ofta så fel när vi ombeds definiera vad svenskhet är. Vi kommer då ofta med intetsägande attribut till nationalkaraktären som att stå i kö eller inte vilja tuta i trafiken.

I stället borde vi kanske svara som Carl Jonas Love Almqvist (1793 – 1866):

Vad nationlighet, eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg. Men [för] den person, som icke har detta sinnelag, kan författaren lämna föga undervisning därom, emedan det nästan intet tillhör det rationella. Det har huvudsakligen sitt hem i känslan.

Det är kanske inte känslorna i sig som är problemet utan när de blandas med vänsterorienterat tankegods. Vänstermänniskor har nämligen inte ”detta sinnelag” utan uppför sig som finniga fjortisar som aldrig kommit ur puberteten när de torgför sina känsloargument. På sitt omogna vis ifrågasätter de allt som visat sig vara beprövat för landets fortbestånd. Den ackumulerade vishet som präglat tidigare generationer är som bortblåst hos dem.

De vill leva i spännande, omtumlande tider, som under den franska – eller kanske helst den ryska – revolutionen. Av den anledningen älskar de också masshypnotiska undergångsscenarier som Global Warming eftersom det upphöjer just vår tid till den viktigaste i världshistorien. Tänk att kunna ”göra skillnad” och rädda jorden från en säker undergång! Det är ju som att vara uppstigen till himmelen och sitta på allsmäktig Gud Faders högra sida till att döma levande och döda.
 

En europeisk ödesfråga

Sverige delar det mångkulturella experimentet med de flesta andra europeiska länder, även om vi som vanligt sitter längst fram i klassrummet med pluggisbrillorna på näsan och besserwisserhanden ständigt i luften.

Överallt i Europa visar nu allt oftare den havererade mångkulturen sitt fula tryne och har seglat upp som en ödesfråga för kontinenten. Och inte minst efter attentaten i Paris och Istanbul samt flockparningsförsöken i Köln och andra städer borde det vara uppenbart för alla att det inte går att integrera islam i ett västerländskt samhälle. Och hur skall integration egentligen överhuvudtaget kunna fungera om vi bestrider att det finns några hävdvunna normer och värderingar som man måste förhålla sig till? Då finns det ju inget att integrera sig till.

Även om svenska politiker anser att den humanitära stormakten Sverige utgör universums navel är det emellertid inte här den avgörande striden pro eller contra ett mångkulturellt samhälle kommer att äga rum. Ur ett makroperspektiv är Sverige faktiskt ett ganska litet, obetydligt land längst ut på en sibirisk udde. Den slutgiltiga kraftmätningen mellan ett Europa baserat på kristna värderingar och upplysningens ideal och en steroidfullpumpad islam med sprängfylld kravkatalog kommer att stå i de stora europeiska länderna som Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Utgången av de konflikterna kommer att vara helt avgörande för oss som folk och för vårt lands framtida politiska inriktning. Trots den berömda progressivitet som Sverige brukar associeras med både utomlands och härhemma gör vi egentligen bara riktigt stora kurskorrekturer i sista minuten, ofta när någon annan redan har visat vägen eller när vi har kniven mot strupen. Där är vi nu.

Det kommer visserligen att göra ont när plåstret som kletats över det gapande mångkulturella såret rycks av. Men här måste vi ha en hud lika hård som tallbark. Smärtan blir nämligen bara värre ju längre vi drar ut på det. Hellre ett slut med förskräckelse än en förskräckelse utan slut.

Med ett SD på 28,8 % är vi förvisso på rätt väg, men låt oss också som Slovakiens socialdemokrater ta steget fullt ut och säga nej till all muslimsk invandring och förpassa multikulturen till historiens skräphög.

Bara så kan vi säkerställa att svenskheten finns kvar om sju generationer.

Joakim ”Bronco” Mårtensson

Fler krönikor av Joakim Mårtensson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat

Insamlingstips

Hjälp människor som tigger
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson