Annonsera på Avpixlat

Drevet mot Sakine Madon efter avslöjanden om medias mörkläggningar

kronikor_mats_dagerlind_byline_banner2c

KRÖNIKA Sakine Madon följer i en ledare i Expressen på fredagen upp den kritik mot en utbredd mörkläggningskultur på landets medieredaktioner som hon berättade om i en kolumn för några dagar sedan. Efter att hon gick ut med vittnesmål om tingens (o)ordning i det svenska medielandskapet har Madon varit fritt villebråd i sociala medier för journalistskråets näthatare.

Det har för många länge varit ett etablerat faktum att den som vill veta hela sanningen om skeenden i samhället inte kan nöja sig med att läsa vänsterliberal allmänmedia utan måste komplettera med alternativmedia. Att öppet tillstå detta har dock länge varit som att svära i kyrkan. När journalisten Paul Frigyes för ett par år sedan berättade att han alltid kollade Avpixlat för att få del av de fakta i krimjournalistiken som vanlig media utelämnar, utsattes han för ett veritabelt drev från sitt eget skrå.

Den senaste tiden har medias politiskt motiverade mörkläggningar av obekväma fakta kring bl.a. invandring och kriminalitet gått från att vara en initierad och samhällsintresserad skaras insikt till något som hela det svenska folket känner till. Skandalen kring hur Dagens Nyheter valde att inte rapportera om sexuella massövergrepp på en musikfestival i Stockholm därför att förövarna hade utländsk härkomst vilket kunde gynna Sverigedemokraterna, har varit en av de verkligt stora snackisarna de senaste veckorna.

För de cirka 300-400 tusen svenskar som regelbundet läser Avpixlat är förstås detta inga nyheter. Hela alternativmediescenen har sin grund i en efterfrågan på en journalistik som inte för läsaren bakom ljuset, inte agerar förmyndare och censor och inte tror sig vara bättre skickad än läsaren själv att avgöra vilka fakta läsaren klarar att bearbeta och vilka fakta som måste undanhållas läsaren för att denne inte ska dra “fel” slutsatser, bilda sig “fel” åsikter och rösta på “fel” parti. För en bredare krets svenskar har dock de senaste veckornas avslöjanden om medias – och polisens – mörkläggningar kring brott begångna av personer med utomvästlig asylinvandrarbakgrund blivit något av en ögonöppnare.

Ansträngningarna för att skademinimera har varit enorma hos utpekade medier. De mest patetiska försöken och pressetiska övertrampen härvidlag har kunnat iakttas hos Dagens Nyheter. De har varit så taffliga och/eller tölpaktiga att de snarast hos den breda allmänheten bekräftat bilden av tidningen som desinformatör och mörkläggare. Redan innan sexövergreppsskandalen hade DN varit i flera blåsväder, bland annat för att ha diktat ihop historier om rasistiska brandmän i Boden och för att medvetet ha vantolkat rapporter som skulle påvisa att asylmottagandet var en vinstaffär för kommunerna, exempelvis Sandviken.

I en ledare i Expressen nyligen, som Avpixlat uppmärksammade, berättade den liberala debattören och journalisten Sakine Madon att hon velat gräva lite djupare i hur det egentligen står till med den påstådda konsekvensneutraliteten i det svenska medielandskapet. Utövas det verkligen sådana påtryckningar på redaktionerna på medarbetarna som det påståtts om att utelämna uppgifter eller helt avstå från att skriva om det kan tänkas gynna Sverigedemokraterna? Madon ställde en fråga på Twitter.

Få ville vittna öppet om att det faktiskt förhåller sig så. En som gjorde det var journalistprofilen PM Nilsson. Däremot var det många som hörde av sig privat till Madon och redogjorde för hur det förhöll sig och kunde bekräfta att en uttalat SD-fientlig policy finns på de flesta redaktioner, antingen satt på pränt i interndokument eller muntligt överförd från ledning till underlydande. Efter att Madon skrev sin ledare har ännu fler journalister belagda med munkavle på jobbet hört av sig till Madon och samstämmigt intygat hur illa ställt det är med konsekvensneutraliteten och friheten att rapportera om sådant som kan tänkas gynna SD.

Det som drabbade Paul Frigyes på hösten 2013 drabbar nu Sakine Madon. På Twitter har en veritabel mobb av näthatare iscensatt ett drev i syfte att skrämma Madon till tystnad och ta heder och ära av henne så att folk ska få intryck av att hon inte är att lita på. Det handlar här inte om någon anonym svans av hetsare och hatare utan om namnkunniga journalister, företrädesvis på vänsterkanten med det gemensamt att de har få sakargument att leverera men desto fler slag under bältet.

Förnekelsens kraft är stark på redaktionerna” konstaterar Madon i sin upföljande text, syftande på diskrepansen mellan den förnekelse som präglat de offentliga svaren på Madons Twitter-enkät och de erkännanden som gjorts mellan skål och vägg till Madon efter löfte om källskydd. Många journalister är rädda för att bli av med jobbet och sedan heller inte kunna få ett nytt om det skulle uppdagas att de berättat sanningen. Detta är en effektiv DDR-liknande metod att skrämma medarbetare till tystnad och lydnad i den vänsterliberalt hegemoniska mediekartellens Sverige.

Föga förvånande dyker vänsterextrema boulevardtabloiden Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg upp som en av de som hetsat hårdast mot Madon efter hennes förra ledare med vittnesmål om medias politiserade mörkläggningskultur. Lindberg mer än antydde att Madon ljugit och som bevis för att media aldrig skulle mörklägga något anförde han att man är alldeles för intresserad av att få klick för att underlåta att skriva om något som man tror skulle dra många läsare.

Den enorma och stadigt ökande läsarflykten från gammelmedia till alternativmedia indikerar självfallet att det inte bara händer att media mörklägger utan att detta snarare är regel än undantag. Avpixlat har inte skapat sig en plattform med flera hundratusen trogna läsare endast på grundval av att etablerad media vid något enstaka tillfälle skulle ha glömt någon uppgift eller, som Lindberg hävdar, på att ha lurat alla dessa hundratusentals svenskar att en mörkläggning pågår men att detta egentligen bara är en myt.

Men självfallet är det frustrerande för Lindberg och hans gelikar när fler och fler etablerade journalister utanför Sverigevänlig alternativmedia bekräftar den politiserade mörkläggningen. Det gör det allt svårare för Lindberg att upprätthålla bilden av dessa mediestrukturer som myter bland främlingsfientliga. I stället blir det för alltfler alltmer tydligt att den som sprider myter är Lindberg.

Lindberg är ingalunda ensam om att försöka svärta ned Madon. Som exempel på andra som sänkt sig till samma nivå nämner hon Eric Rosén som basar för den av Aftonbladet och LO ägda verkligt vänsterextrema och oseriösa sajten Politism där Aftonbladet dumpar allt sånt som håller så låg slasknivå att man inte vågar ta in det i den riktiga tidningen. Efter att Rosén hade rantat ett tag mot Madon frågade hon honom vad det i sak egentligen var han hade att erinra. Det kunde Rosén inte konkretisera. Det enda han kunde få ur sig var att stamma något om att han ogillade rubriksättningen.

En annan vänsterextrem redaktör som hetsat mot Madon efter hennes avslöjanden är Johannes Klenell på Galago, som bland annat varit i blåsväder efter mordhot mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Han gjorde i Twitter-svar till Madon gällande att det bara var hennes “kompisar” som hört av sig till henne, inga riktiga journalister.

För Klenell är man bara riktig journalist om man är uttalat vänster, vilket diskvalificerar Madon och hennes “kompisar” som är mer borgerligt liberalt sinnade. Sådana människor är enligt Klenell inte att lita på. De befinner sig i Klenells värld lite lägre ned på skalan över alla människors lika värde men lite högre än Sverigedemokrater och Sverigevänliga journalister som knappt har något människovärde alls.

När Klenell insåg att han stod med brallorna neddragna och hade förlorat diskussionen med Madon lämnade han Twitter efter att ha avfärdat Madon som ett “troll”. Kanske ska Madon vara glad för att det inte kom grövre invektiv som “husblatte”. De är tämligen vanliga bland vänsterdebattörer när argumenten tryter och motståndaren har utländsk bakgrund och enligt postmarxistisk teori är säväl en klass- som rasförrädare.

Att historieförvanskaren och politiska stollen Henrik Arnstad återfinns bland dem som i avsaknad av argument i sakfrågan velat smeta ned Madon med epitet är heller inte förvånande. Hans signum är att stämpla “fascist” i pannan på alla till höger om socialdemokraternas vänsterfalang. Sålunda fick Madon veta att den kolumn hon skrivit var en “Avpixlat-text”.

Trots att det på Avpixlats redaktion inte finns en enda person med förflutet i några högerextrema kretsar och trots att vi förespråkar en socialkonservativ mittenpolitik, är Avpixlat enligt Arnstad en nyfascistisk mediesajt. Att sätta epitetet Avpixlat på någon är i Arnstads människovärdeshierarkiska värld motsvarigheten till att skälla någon för nigger eller orörbar paria.

Ytterligare en namnkunnig journalist som Madon nämner som velat misstänkliggöra henne är SVT-profilen Micke Leijnegard, som vi inom parentes sagt senast kunde bevittna staka sig igenom det mest taffliga programledarskap för ett nyårsfirande på Skansen i Stockholm som någonsin sänts i SVT. Leijnegard riktade först in sig på att försöka diskvalificera Madons källor för att de var anonyma. Madon förklarade att det alls inte rörde sig om några anonyma tips, utan om journalister som varit helt öppna med sin identitet mot Madon men som i omsorg om sitt jobb begärt källskydd.

Källskyddet är en vedertagen och omhuldad grundbult inom journalistiken men uppenbarligen kan även den villkoras utifrån principen om alla människors relativa värde. När den vänsterextrema journalisten Annika Hamrud ägnade sig åt hemfridsbrottsliknande aktiviteter mot signaturen “Julia Caesar” och sedan som hämnd för att inte har rönt framgång i sina integritetsövertramp valde att röja Caesars identitet, hyllades detta av övrig media på ett sätt som hade varit helt otänkbart om det rört sig om en person med “rätt” åsikter som velat vara anonym.

Av Leijnegards attityd förstår vi att en utbredd uppfattning är att anonymitet heller inte bör respekteras för sådana journalister inom mediaetablissemanget som agerar “förrädare” och berättar om sådana redaktionella policyer som allmänheten inte ska känna till existerar. Leijnegard avslutar sin attack mot Madon med att raljera över hennes skrivande och uttrycka stor irritation över att hon överhuvudtaget skrivit något om detta som hon såklart borde hålla tyst om. Att vidarebefordra journalistförrädares uppgifter är enligt Leijnegard lika illa som att själv vara en journalistförrädare. Fast Leijnegard använder inte ordet förrädare utan den av honom sarkastiskt avsedda omskrivningen “sanningssägare”.

Madon avslutar sin uppföljare sålunda:

I stället för dessa sandlådefasoner borde journalister ställa sig frågor som: Vad gör vi åt problemet? Var går gränsen mellan aktivism och journalism? Ska vi vara uttalat emot SD, eller hålla på konsekvensneutraliteten? Och kan vi inte prata öppet om detta i stället för att kolleger måste kontakta Sakine Madon och kräva källskydd?

Uppenbart är att gammelmedia är hårt pressade, att man ertappats med att ägna sig åt den agendajournalistik på nyhetsplats som de länge kritiserats för men hittills kunna avfärda som främlingsfientliga krafters konspirationsteorier. Sådana påståenden fungerar nu inte längre.

Desperationen tilltar hos gammelmedia över att man inte lyckas få tyst på sanningssägande alternativmedia och inte lyckas återta sitt förlorade monopol på att filtrera nyheter och opinion till svenska folket. Den desperationen har redan och kommer framgent att ta sig åtskilliga fula uttryck innan gammelmedia slutgiltigt förlorar. Men precis som saker och ting nu gått väldigt snabbt på migrationspolitikens område, där det som igår var “rasistisk SD-politik” nu blivit rödgrön regeringspolitik, kan utvecklingen på medieområdet också gå snabbare än förväntat och det vänsterliberala läsarföraktet inom kort vara utrensat från redaktionerna och ersatt med anständig läsarrespekt.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat

Insamlingstips

Hjälp människor som tigger
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson