Annonsera på Avpixlat

Sextrakasserier XXXL

insandare_150

INSÄNDARE Nu har väl ändå Sverige slutgiltigt arbetat sig ända ner till den intellektuella nollpunkten. Om de senaste dagarnas bottennapp någonsin överträffas blir också jag galen, garanterat.

Väletablerade media upplåter betydande utrymme åt talträngda exhibitionister som på fullaste allvar hävdar, att attityder till sex och samlevnad är sig lika varhelst på jorden man befinner sig. Hävdar att kulturellt och socialt arv saknar betydelse vid mötet mellan man och kvinna. Hävdar att etniskt svenska män är lika goda (läs: tarvliga) som vilka kålsupare som helst. Hävdar att svenska mäns uppträdande i det globalmaskulina snuskträsket ska betygsättas lika lågt som man eventuellt och ytterst ovilligt betygsätter andra. Hävdar att vi svenska män knappt annat gör än tafsar på kvinnokroppar. Fy skäms på oss!

Man sliter sitt hår när man tar del av dessa pinsamheter. Hur går det till när en samling intellektuella dvärgar dyker upp på redaktionen och propsar på att få vika ut sin sagolika enfald för alla läskunniga i landet? Ska den ansvarige redaktören hjälpa dem fram till slaktbänken? Ska vederbörande bispringa uppenbart självmordsbenägna medmänniskor genom att kasta ett starkt och smidigt rep till dem?

När redaktören väljer att svara ”javisst” infinner sig nya frågor: Varför i Herrans namn ger man sitt medgivande till att människor, om än frivilligt, förs till schavotten på detta vis? När man har makt och myndighet att förhindra dem? När man har enväldig makt att bespara dem förödmjukelsen av att låta de dumstrutar, som de trätt över sina febriga huvuden, bada i ett nationellt strålkastarljus?

Det måste vara konspirationsgalenskap att misstänka dolda avsikter bakom dessa redaktionsbeslut. Ty det kan väl omöjligen vara så, att redaktionen är bemannad av elakt folk som släpper fram dessa förfärliga magplask bara för få sig ett rejält gapskratt?

Nej, naturligtvis är inte redaktören ondsint. Med den sortens baktankar skulle vederbörande avsiktligt sträva att dra också den egna publikationen med i djupet. Förekomsten av sådan illvilja är knappast trolig. Den outtröttliga redaktörens slit med att göra sin publikation till en tummelplats för imbecilla klichéer är helt säkert utan onda biavsikter. När man själv gått alldeles vilse kan det inte anses vara brottsligt att vilseleda andra. Kanske inte ens klandervärt.

Det vore fel att påstå att redaktören och de som beretts tillgång till spalterna i pur aningslöshet ställt sig på Stora Torget med neddragna byxor. Ty de har inga byxor. I likhet med den helt bortkollrade kejsaren i H.C. Andersens saga knallar de omkring till allmän beskådan utan en tråd på kroppen!

Om redaktören för en gångs skull sätter sig ner och ärligt rannsakar sin yrkesgärning skulle sannolikt en känsla av starkt obehag infinna sig. Redaktören skulle snart nog ertappa sig själv med funderingar som kunde varit hämtade från de där förfärliga hatsajterna. Stopp och belägg! När självinsikterna örfilar sig fram med enda syfte att förolämpa och dra ett helt yrkesliv i smutsen är måttet rågat.

Självrannsakan, var det. Vågar vi någonsin hoppas på eftertanke, på tillnyktring? Eller ska vi maktlösa bevittna hur stora mediaföretag fullbordar sitt självpåtagna kamikazeuppdrag att förinta de hotfulla väderkvarnarna?
(Cervantes roman Don Quijote från tidigt 1600-tal är rasande aktuell i våra dagar. Inte minst avsnittet om bataljen med väderkvarnarna. Riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote, är skvatt galen. Om Cervantes med sin satiriska roman avsett att råda bot på den sortens galenskap, tvingas vi, vad svenskt mediafolk (och en hel del andra) anbelangar, konstatera att 400 års rehabilitering varit för snålt tilltagen! Vi lider med dig, Cervantes!).

Möjligen kan alla dessa riddare av den sorgliga skepnaden förlita sig på att deras publikationers överlevnad tryggas av andelen läsare som notoriskt bläddrar förbi ridderligheterna för att i stället fängslas av en massa annan smörja i spalterna. En bortsprungen katt är trots allt mer verklig än alla fantasifoster som avlöser varandra på avdelningar i publikationen som rimligen var avsedda för seriösa och tänkvärda betraktelser!

Nå, vi som är medborgare med förnuft och iakttagelseförmåga i behåll; hur tar vi oss an alla dessa dumheter? Det verkar lönlöst att gå i svaromål. Sakligt resonemang biter inte på gravt hallucinerande personer utan tycks snarare öka deras aptit på märkliga svampar. Eller vad de matar den permanent inneboende dårfinken med för att hetsa fram nya febertoppar.

Hur svårt det än må vara måste vi bevara vårt lugn trots galenskapernas magnitud. Man försöker dränka oss i en ocean av floskler, inbillningar, plattheter och invektiv. Vi tröstar oss med att tecken på tillnyktring faktiskt kan skönjas här och var. I bästa fall är de skvatt galna konvulsioner vi sett i spåren efter sextrakasserier XXXL de sista förtvivlade ansträngningarna att hålla liv i fantasierna när undergången närmar sig. Ungefär som när orkestern spelade glada låtar ombord på Titanic in i det sista.

Vi tror att det offentliga Sveriges besvärande hjärnsvikt sakta, sakta håller på att släppa sitt grepp om landet. De mest inbitna haveristerna överlever så klart och insisterar på att de har och alltid har haft rätt, vilket kommer att imponera på vilken åsna som helst. En psykologisk parallell är Sven Wollter, som ännu i hög ålder förfäktar, att Stalin var en hedersprick.

Dessa skråpukar vill inbilla sig att deras hållning är ett sant uttryck för ryggrad, för styrka och kurage. Hedervärda egenskaper som ger dem kraft att stå upprätt också i hård motvind. För artighets skull behöver vi inte säga till dem, att vi vet att det förhåller sig precis tvärtom – de är för fega för att medge att dårhuset på vars tiljor de slitit ut många par skor är hemmasnickrat. Det är den kroniska fegisens öde att vara för feg för att erkänna sin feghet.

Vi kan befara att detta menageri fortsätter att malträtera sina tomma tunnor länge än. Men vi är vid gott mod; oljudet avtar i styrka när de offentliga megafonerna en efter en berövas dessa reliker från svunna tider. Deras tondöva skrammel kommer att höras endast på avstånd.

Som vi har väntat på detta!

MW

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson