Annonsera på Avpixlat

Vem talar Newspeak?

Jan Tullberg

DEBATT George Orwell är ständigt aktuell med sin futuristiska roman 1984 om en propagandafokuserad diktatur som utvecklade det manipulativa språket newspeak till sin fulländning. Tanken var att språket skulle leda den som pratar till godkända åsikter och bort från thoughtcrime, tankebrott. Det skulle bli svårt att ens formulera en regimfientlig åsikt.

Vi dissidenter har sedan lång tid kritiserat svenska myndigheter och media för att försöka skapa ett sådant språk. Många vänsterpersoner förstår inte att nyspråk är maktens språk, inte dissidenternas. Nyspråk är inte ett ”tvärtomspråk” som skapar förvirring och debatt utan ett språk som blockerar kritik. Tanken är att valören i orden skall leda den som pratar till en önskvärd åsikt utan att han behöver tänka själv; ja, det är en fördel om han inte tänker utan bara följer ordens implicita värderingar. Nyspråk är inte bara ett negativt epitet som man kan klistra på sina motståndare.

Ett antal skribenter – Peter Fällmar Andersson, Sydsvenskan 27/12, Malin Ullgren, Dagens Nyheter 29/12 och Susanne Sjöstedt, Mittmedia 30 /12 – uppfattar newspeak dock bara som ett epitet och anklagar oppositionen för att lansera ett nyspråk. Olika dissidenttermer är dock inte nyspråk, utan kritik av nyspråk, genom att öppna upp för andra åsikter än etablissemangets. Skribenternas indignation och exempel i artiklarna visar på deras engagemang för att stödja ett monopol för ett svenskt newspeak.

Ett vanligt sätt för en politisk opposition är att lägga till en ironisk knorr på de ord som propagerats så hårt att det finns en spontan misstänksamhet och vämjelse vid orden. ”Godhet” är inte odelat positivt, utan det finns en misstanke för hyckleri som krokar i ordet. Med en term som ”godhetsapostel” blir angreppet än tydligare. Citationstecken hänger som hånleenden på ord som ”nysvenskar”, för att inte tala om ”humanistisk stormakt”. Fällmar Andersson rasar över denna respektlöshet mot centrala hyllningsord i den obligatoriska värdegrunden. Håller den svenska demokraturen på att tappa greppet?

Ivar Arpi beskriver vänsterns tolkning av ordet främlingsfientlighet som ”nån som varnade för migrationspolitiken”. Av okänd anledning protesterar Fällmar Andersson. Han ojar sig också över att Per Gudmundson fruktar att flyktingmottagandet leder till ”nationens undergång” på bara en generation. Dessa protester är märkliga, Arpis och Gudmundsons uttalanden bör ju snarast uppfattas som ett erkännande av motståndarnas prestationer som de rättrogna borde vara stolta över.

Ullgren förfasar sig över regimens tendenser till självkritik. De flesta politiskt initierade ser Löfvens marginella självkritik ”vi har varit naiva” som minsta möjliga erkännande av en katastrofal politik. Men för Ullgren är det som att säga att ”kamrat Stalin har begått vissa misstag”. Man öppnar portarna för kritik av det goda imperiet. Ullgren föreslår istället orubblig stalinism: ”Hur skulle det kunna vara det minsta naivt att förstå att vi lever i en tid av folkvandring och att inse att en del av den vandringen når Sverige?” Att antyda att regimen skulle kunna föra en annan politik än den enda vägen är ju att öppna för otyg, som debatt och demokrati.

Det kan tyckas onödigt för Fällmar Andersson att göra sig dummare än han är, men det möjliggör ju att bli indignerad över sådant som ingen normalbegåvad kan undgå att förstå. Han undrar över hur man kan kalla det ”splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans”? Ju mer heterogent och likt Syrien som Sverige kan bli desto bättre; hur kan mångfald bli splittring? Skribenten skruvar sig som ett levande frågetecken.

Ullgren ogillar att plusord och minusord nämns i närheten av varandra. Helt emot nyspråkets regler som förespråkar strikt separation; möjligen kan plusord och dubbelplusord kombineras. När man talar om köer i sjukvården för cellprov skall man inte också tala om flyktingkris. Den som tillhör en riskgrupp för tankebrott kan se en konkurrens mellan invandrare och svenskar om vårdresurser. Invandrare skall naturligtvis alltid beskrivas som en resurs i samband med sjukvård, aldrig som patienter. Vi skall tala om de utländska läkarna, för att inte tala om alla undersköterskor med invandrarbakgrund, som med heroiska insatser tar hand om alla svenskar som annars skulle förgås. Då hamnar pratet i tacksamhet över det multikulturella berikandet, istället för i ryslig rasism.

Jag läste ingressen till Ullgrens artikel och höll nästan på att hålla med: ”En smygande hatvokabulär är ett långsamverkande men likafullt effektivt gift. Därför är det oerhört viktigt att inte ge upp inför de politiska attacker som nu pågår mot vårt språk”. Men så läste jag igen och insåg att kruxet är ”vårt språk”. Det syftar inte på ett traditionellt svensk språk som är öppet för olika åsikter utan på ett nysvenskt nyspråk som eliminerat allt som kan vara oppositionellt till multikulturalismen. Vår storasyster Malin visar stor insikt för hur man med ett disciplinerat språk håller tanken ren för den enda rätta vägen.

Det överraskar inte att dissidenterna uppfattas som ett hot som irriterar med sitt motstånd; de ”ylar”, ”förgiftar” och ”hatar”. Trots att etablissemanget har den mediala makten som lägger språket tillrätta är situationen hotfull. Om språkpoliserna bara tar en kort time off och vabbar någon dag så börjar Löfven, ja alla i etablissemanget, att låta som regimkritiker. Jag ger inte mycket för den analysen, men jag blev ändå uppiggad av skribenternas oro och svårmod. Inget ont som inte har något gott med sig.

I seriösa sammanhang söker man hitta ett relativt neutralt språk. Det skall gå lätt att formulera sig för eller emot en åsikt. När språket blir för ensidigt så blir svaret att ironisera över språk och anspråk samt formulera sina egna åsikter med andra obelastade ord. Det ligger en rationalitet i att stå emot ett förljuget språk. Det finns också skäl att påpeka att newspeak är mer än ett stort antal propagandatermer.

Vi kommer tyvärr alltid att ha stora inslag av propagandaspråk med värdeladdade termer. Vi kommer aldrig att slippa PK-pladder, men vi kan vägra att själva prata så. Det riktigt farliga med nyspråk kommer först om det uppnår ett monopol; att vi både talar och tänker på newspeak. Vi dissidenter behöver inte få dominans eller hegemoni för ett öppet och kritiskt språk, vi behöver bara knäcka monopolet.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson