Annonsera på Avpixlat

Ikeamorden – ansvar och hysteri

Jan Tullberg

DEBATT Upptakten till en lågvattendebatt om kriminalitet och invandring är en ledare av Tove Lifvendahl med rubriken ”Det politiska ansvaret för Ikeamorden” (Svenska Dagbladet 12/8). Inget ansvar läggs på någons axlar utan mynnar ut i att en opreciserad grupp bör känna ”en förbannad skyldighet och plikt” att ordna en bättre framtida integration. Trots ”förbannad” så är det klart att inte någon anklagas; ingen bör ställas inför konstitutionsutskottet eller be svenska folket om ursäkt.

Det avsedda syftet med ledaren är att föregripa en seriös diskussion om ansvar genom att ta ett initiativ som mynnar ut i ingenting. Inlägget gör inte bara ansvaret utan också brotten otydliga. Morden läggs ihop med ”hot, trakasserier och attacker” mot invandrare och det centrala problemet med motsättningar mellan olika grupper blir att det ”bereder i förlängningen mark för krafter som är beredda att attackera andra människor med syra och smällare”. Fler mord på svenskar ingår inte i hennes scenario utan det är invandrare som utses till offergrupp istället för förövargrupp. Lifvendahl är helt konventionell i sin (bort)förklaring och förväntar sig applåder av hela etablissemanget.

Märkligt nog protesterar Per Svensson (Sydsvenskan 12/8) och påstår bestämt att ingen har något politiskt ansvar för morden. ”Ska Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra ställas till ansvar för att personer som söker asyl i Sverige inte integrerats i det svenska samhället redan i Eritrea, Irak och Syrien?”. Håkan Holmberg vid Upsala Nya Tidning (15/8) framför en lika begåvad invändning som Svensson: ”Men på vilket sätt skulle en annan politik än den som förts kunna förhindra en helt oförutsägbar händelse på ett svenskt varuhus?”

Ett svar på herrarnas undringar är att politiken rimligtvis har ett ansvar för att 6.454 asylansökare ”avvikit” från utvisningen, bara i år, efter avslag på asylansökan och fortfarande finns kvar i landet. Hur många brott blir effekten av den oförmågan? Om mördaren på Ikea, formellt utvisad från Sverige, inte en, utan två gånger, verkligen förpassats ut ur landet hade mordet rimligtvis inte skett och offren varit i livet. Hur skall den skulden fördelas mellan politikerna, polisen och migrationsverket?

Om ett bilmärke har ett bromssystem som havererar och leder till en dödsolycka i Västerås så är kritiken mot bilbolaget inte att företagsledningen hade en avsikt att ta död på den överkörda familjen eller borde ha förutsett just denna händelse. Kritiken skulle fokusera, om det är känt sedan länge, att bolagets bromsar leder till fyra gånger fler dödsolyckor än andra märken, men att man ändå fortsätter med samma praktik utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Någon på firman har väl ett ansvar för detta? De två journalisterna borde rimligtvis ha mental kapacitet för att inse det berättigade i att ställa en fråga om ansvar i en kontext med bilbromsar. Men nu slår det slint för dem.

Svensson vill inte resonera kring morden utan bara cementera mobbningen mot SD. Lifvendahl skrev ingenting om att man skall sluta mobba SD, men han ser ändå ett dolt budskap genom att skriva om ”politiskt ansvar”. För många journalister är mobbningen av SD så viktig att ett simpelt dubbelmord inte manar till några tankar om ansvar. Personer med ett rörligare intellekt och ett känsligare samvete skulle nog känna ett stort personligt ansvar om man i åratal propagerat på det sätt som Per Svensson och Håkan Holmberg har gjort. Det är kanske därför de vill mota Olle i grind och ge amnesti åt politikerna. Ställs politikerna inför skranket står de snart där själva.

Men som i all annan mobbning finns det två grundmodeller, att attackera och att osynliggöra. Demoniseringen av SD är inte den enda linjen, utan en ignoreringslinje kan osynliggöra kritikerna och då anser man sig inte behöva besvara deras kritik. Eftersom man inte kan bemöta kritik på ett tillfredsställande sätt så låtsas man inte höra den. Liksom med djävulen är det lämpligt att, om nödvändig att alls nämna SD eller invandringskritiker, göra det indirekt, exempelvis som ”mörka krafter”. Kärnan i bråket mellan mobbarna är att en del journalister är för en fokuserad demonisering av SD medan andra förespråkar en ignoreringslinje med en vagare demonisering.

Direkt löjlig blir Svensson när han gör anspråk på att han bland avvikarna från sin demoniseringslinje ibland har ”svårt att känna igen mina meningsfränder, förespråkarna för individualism och självständigt tänkande”. Vem adlade samordnad mobbning till dygder?

Jag har all förståelse för Lifvendahls indignerade svar. Här döljer hon efter bästa förmåga kopplingen mellan invandring och invandrarbrott, men ändå blir hon anklagad för att svika propagandalinjen. Det tycks råda viss splittring i hur mobbning och problemförnekelse skall utformas.

Redan ordet ”ansvar” triggar en hysterisk förnekelse. Att tala om ansvar för oavsedda konsekvenser av en politik anses på ett märkligt sätt falla utanför politikens rum. Men kärnan i de flesta politiska problem är att de får icke avsedda konsekvenser som dock är förutsägbara. Varenda misslyckad politik har snälla avsikter, men det är just effekterna, inte avsikterna, som är centrala vid bedömning av framgång eller misslyckande. Enligt ett inskränkt perspektiv handlar politiska val om att ställa snälla människors avsikter mot onda människors avsikter – det handlar inte om effekterna på det svenska samhället.

Samtidigt hävdar den politiska retoriken att politikerna tar ett omfattande ansvar. I år efter år har Reinfeldt stått och pratat om att ”Jag tar ansvar för Sverige”, socialdemokratin anser sig vara lika ansvarsbenägen och så nu, helt plötsligt, blir politiskt ansvar tabu. Lifvendahl blir upprörd och i sina repliker upprepar hon i stort sett texten i sin ledare så att nya läsare förstår hur väl hon vill. Hon har ju inte tagit det minsta lilla politiskt inkorrekta snedsteg och så ställs hon ändå vid skampålen.

Svensson hakar också upp sig på ordet ”integration”. Det ordet anser han vara en kodad uppmaning till att ”integrera SD” och bryta decemberöverenskommelsen. Jag förstår om Lifvendahl fick en mindre chock av det angreppet. Ihärdigt har hela etablissemanget hävdat att det inte är något fel på invandringen utan att alla problem finns i integrationen. Politiker från de konventionella partierna talar ständigt om hur de skall lösa alla ”utmaningar” inom integrationen. Avledningsordet när någon vill tala om invandring är ”integration”. Lifvendahl noterar insiktsfullt, men förvånat, att ordet ”integrationspolitik” har orsakat raseriutbrott. Hon måste undra om Svensson drabbats av en stroke. Hur kan hans minnesbild av hur propagandan låter bli helt utplånad?

Ett tredje påhopp kommer från Ola Larsmo (Dagens Nyheter 19/8 och 21/8). Denne DN-skribent hör till de mest förutsägbara. Allt han skriver är varianter på en artikel om Bollhusmötet i Uppsala 1939. Personer som lever idag kan inte dölja sin 30-talsmentalitet för Halm-Larsmo, som han stundom kallas. Han ser hornen i pannan och djävulssvansen som sticker upp ur byxlinningen. Historien 1939 upprepar sig; det är måndag hela veckan. Han går med i drevet mot Lifvendahl och upprepar troget de två andras kritikpunkter. Larsmos ihärdighet är mer utvecklad än hans kreativitet.

Larsmo reagerar inte så mycket på ansvar och integration som att Lifvendahl inte nämner hur illa hon tycker om SD. De tre alarmisterna hör till den del av etablissemanget som menar att varje anförande, oberoende av vad ämnet är, helst bör sluta med utlåtanden som ”För övrigt anser jag att SD skall utplånas”. Detta för att vara ”tydlig”. Anledningen till att uppmärksamma SD i detta sammanhang var att Björn Söder ställt frågan hur Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal appellerar till de mördade svenskarna på Ikea. Det ansåg Larsmo vara synnerligen förgripligt och det slutgiltiga beviset för att ett samarbete med SD vore förkastligt för Alliansen. Det är upprörande att Lifvendahl inte skriver upprört om detta.

Det är ytterst få i media som delar Björn Söders empati med de mördade och deras anhöriga. I den befolkningsomvandling som journalistkåren agiterar för räknas de mördade på Ikea som collateral damage. Invandringspropagandister påstår ofta att ”Invandringen gör Sverige mer spännande”. Men de bör nog öppna sitt sinne för möjligheten att de mördade på Ikea och deras anförvanter nog föredragit ett Sverige som vore mindre spännande. Men media låter mer som en försvarsadvokat till en kriminell. ”Händelsen är en tragedi för alla inblandade, inte minst för min klient vars samvete kommer att tyngas av händelsen i hela hans liv. Är inte det straff nog?”. De döda är avskrivna, skribenterna vänder blad och är nu inne på omtanke om personer på asylboende som bör bistås med ”trygghetsskapande initiativ”. I Västerås leder morden till att det anordnas en demonstration mot rasismen.

I en absurd debatt vinner ofta den mest absurda sidan. Efter Larsmos attack orkar inte Lifvendahl stå emot längre. Hon anser inte att hon gjort något fel, men gör ändå en dubbel pudel. För att komma bort från stämpeln som SD-kollaboratör ger hon sig ut i några ”förtydliganden”. Den första rullningen i gruset: ”Vi kan inte försörja hela världen, men vi kan och bör erbjuda hela världen att försörja sig hos oss”. Den andra rullningen: ”Jag tävlar gärna med Ola Larsmo, Per Svensson och Håkan Holmberg om vem som har de mest liberala konkreta förslagen om öppna gränser” (DN 20/8).

Hon skrev en ledare om integration, men nu förklarar hon sig primärt intresserad av en tävlan om att öka invandringen. Hon tycks helt ha glömt sina ambitioner med att förespråka ett Sverige med mindre antagonism. Hon försöker på inget sätt koppla sitt ”förtydligande” till integrationsambitionen i den artikel som debatten egentligen skulle handla om. Den primära ambitionen har nu blivit att blidka mobbarna. Det är alltid tråkigt att se en människa förnedras, men än värre när hon förnedrar sig själv. Men det är också lärorikt att se förvirringen och rädslan. I denna debatt på lägsta nivå kunde Lifvendahl gott ha visat lite mer fighting spirit och anklagat herrarna för att vara rasistiska antifeminister; är det gyttjebrottning så är det.

Inte utan tillfredsställelse läste jag denna uppgörelse inom agendajournalistiken, som har såväl beklämmande som underhållande drag av freak show. Det blir lätt så när ingen av parterna riktigt förstår vad de bråkar om. ”Vi är ju överens om målen, varför följer inte alla de kampanjinstruktioner som gäller?”.

Jag förväntar mig ingen tacksamhet av skribenterna för den här assistansen, men jag har förhoppningsvis sparat tid åt många läsare genom att erbjuda detta referat. Jag inser att jag hör till en mycket liten minoritet som lyckas finna något nöje, låt vara huvudsakligen skadeglädje, i denna pseudodebatt mellan döva.

Jan Tullberg

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson