Annonsera på Avpixlat

SD, SDU och kulturkrigen

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

KRÖNIKA Denna långa text kommer knappt beröra diskussionen SD vs. SDU, men är ändå relevant i sammanhanget hoppas jag.  Att få skriva just i Sverigevänliga och partipolitiskt oberoende Avpixlat visar ungefär var jag står, varken nära partiledningens tidning Samtiden eller SDU-vänliga Fria Tider. Från Samtiden kommer inget väsentligt höras om detta offentliga gräl under dessa dagar fram till partistyrelsens eventuella uteslutningsbeslut den 27 april, medan Fria Tider, Nya Tider, Motpol m fl. kommer ösa på med anklagelser mot Mattias Karlsson m fl. Tyvärr. Mitt försök till nyansering och se andra perspektiv på striden kanske drunknar i nyhetsflödet, men jag gör ett försök.

Att bråka så mycket och så hätskt inför öppen ridå gynnar SD:s kritiker i medierna som älskar att älta allt som kan reducera förtroendet för SD. Vad som vanns inför Jimmie Åkessons intervju med Skavlan, där SD fick beröm för sin exemplariska mediestrategi, kanske kan förloras eller så rycker SD-folket rycker på axlarna. Kasselstrand/Hahne skyller på Karlsson/Jomshof och vice versa medan SVT direktsänder tjafset och tar in debattinlägg från båda sidor, SD:s Paula Bieler och SDU Elda på så att SD lider är deras mål.

För SD:s sympatisörer och medlemmar ter sig givetvis detta som något som borde ha lösts internt. Att bli beskylld som några ledande SDU:are har blivit men att inte få se bevisen är illa, men alla förstår att om det stämmer att Nordisk Ungdom tagit sig in i SDU:s ledning är det allvarligt. Personligen hoppas jag att det inte stämmer, men minst en medlem från Nordisk Ungdom har stött SD genom stödmedlemskap skrev hatblaskan Aftonbladet i förrgår.

Om jag skulle behöva välja mellan Mattias Karlsson och Gustav Kasselstrand är jag lojal mot Karlsson och SD, det råder inget tvivel om det. Men läget är mer komplicerat än så och några ungtuppar handlar det inte enbart om. En av de som riskerar uteslutning till exempel är pensionären Margareta Haglund i Stockholm, men jag kommer att koncentrera mig på andra äldre som klumpats ihop med de upprörda ungdomarna.

Om vi går tillbaka bara drygt ett halvår så såg det ljusare ut mellan SDU och SD. I Almedalen sommaren 2014 höll Mattias Karlsson ett tal vid SDU:s kickoff. ”Det pågår en kulturrevolution” sa han och en anonym redaktionsmedlem i Samtiden refererade talet. Jag var själv där och märkte inget av några dåliga vibbar mellan Karlsson och SDU, tvärtom. De verkade gilla hans tal om att det svenska folket lider under ett kulturrevolutionärt förtryck som jämfördes med Maos Kina under 1960-talet av Mattias Karlsson. Expo:s Daniel Vergara var där och lyssnade.

Han berättade då för mig att många SDU:are var identitärer, dvs. sympatiserade med den franska islamkritiska och nationalistiska ungdomsrörelsen Genèration Idéntitaire som har nämnts de sista veckorna i det offentliga grälet. Förutom Anton Stigermark och Eric Almqvist skulle även Dispatch-redaktören Ingrid Carlqvist vara identitär enligt Expo. Jag känner henne och visste att hon hållit ett föredrag för en grupp intresserade av den franska rörelsen i Stockholm, men det gjorde henne inte till identitär i mina ögon. Hon lade ut sitt föredrag efteråt.

Vad gällde de andra som Expo anklagade trodde jag inte heller på att de skulle vara anslutna men kanske intresserade.  Intellektuellt nyfikna men inte mer. Och här har vi en del av problemet med SD:s förståelse av SDU och särskilt de äldre belästa personerna kring dem. Vad gäller Hahne och Kasselstrand så tror jag ärligt talat inte de är intellektuellt nyfikna som Janolof Bengtsson, Anton Stigermark med flera. Alla dessa ingår i en intellektuell och konservativ krets runt SDU och de hotas också av uteslutning. Jag kommer kalla dem för ”kulturhistoriker” i denna text. De är idéhistoriskt intresserade konservativa av vilka bara en är med i SDU, Anton Stigermark.

Jag är mer bekant med dem än med SDU:arna och vad jag förstår har deras intellektuella nyfikenhet lett till att de antagits vara krypto-fascister, anstrukna med ”bruna åsikter” och så vidare. Expo som gillar att sprida dynga om SD har givetvis kartlagt deras åsikter.

Vad SD:s ledning beträffar kan de ha misstagit sig om de menar att dessa personers läsning, skriverier och offentliga diskussioner kan tas till intäkt för att de alltid håller med de åsikter de skriver om eller diskuterar. Författaren Thomas Nydahl som gav ut en bok om identitärerna förra året är nog intresserad av dem, men det gör honom inte till sympatisör eller aktivist. Inte heller min vän författaren Einar Askestad som recenserade boken i finlandssvenska vänstertidningen Ny Tid.

Jag vill absolut inte ta kopplingar till Nordisk Ungdom eller någon annan extrem grupp i försvar och inte heller fascister eller nazister, men däremot en nyfiket intellektuell hållning där man kan få ha sina böcker och diskussioner ifred från anklagelser om att läsande eller till och med översättande av Ernst Jünger gör en till nazist. Just högernationalisten Jünger är svår eftersom han skriver så väl och kan fascinera, vilket gjorde mig intresserad av hans verk för över 35 år sedan då vänsterförlaget Cavefors gav ut honom på svenska.

Min ingång i diskussion kring SD och de medelålders intellektuella kulturhistorikerna runt SDU är alltså att båda grupper delar en syn om den västerländska kulturens kris, men att andra interndemokratiska frågor har kommit att dominera medan de ideologiskt egentligen borde enas. Förutom Mattias Karlssons tal för SDU förra sommaren där han betonade kravet på att granska kulturmarxismen i Sverige, och upprepade det i sitt tal i Uppsala nyligen, så har SD tidigare visat att de delar en kritik den västerländska kulturens handfallenhet inför islam och skuldbeläggandet.

I den uppmärksammade debattartikeln 2009 i Aftonbladet, rubriksatt av tidningen som ”Muslimerna är vårt största hot” (se Björn Hägers bok Problempartiet ang. publiceringsbeslutet), skrev Jimmie Åkesson bland annat,

Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid [med muslimsk majoritet i Sverige] som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ’europeiskt’.

Aftonbladet förtydligade också Åkessons användning av begreppet ”oikofobisom enligt den brittiske filosofen Roger Scruton är ett synsätt som föraktar sin hembygd. Vi ska återkomma till den nutida konservative tänkaren Scruton eftersom han är en nyckelperson mellan Mattias Karlsson från SD och Janolof Bengtsson, som rört sig i den intellektuella kretsen runt SDU, de jag valt att kalla kulturhistoriker. Åter till de senare årens kulturkritik av västvärldens feghet och dåliga samvete för allt som sker i världen.

År 2010 bjöd SD in islamkritikern Robert Spencer till Almedalen, vilket väckte stor uppmärksamhet och kritik. Kent Ekeroth stod fast vid att Spencer var en viktig kritiker inte bara av islam utan även av västs misstag att inte försvara sin kultur. Två år senare 2012 distribuerade SD första numret av den nya tidningen Dispatch International till sina medlemmar. Denna nättidning är att betrakta som den enda kulturkritiska publikationen i Sverige, i den meningen att DI ingår i en gemensam diskussion om västvärlden, islam och ideologisk förnyelse. Banden mellan Robert Spencer, Ingrid Carlqvist och Lars Vilks syntes tydligt i SVT:s reportage i Uppdrag Granskning hösten 2012, där Janne Josefsson förfasade sig över vilket sällskap svenskarna befann sig i.

Vad vill jag få fram med detta? Jo, att i det kulturkritiska försvaret för en hembygd, ett land, en kultur och en civilisation står kulturkritikerna inom SD och kulturhistorikerna runt SDU varandra nära. Även om infallsvinklarna skiljer sig åt så borde dessa vuxna personer kunna föra en fördjupad diskussion om varför västvärlden lagt sig platt för islam och lider av självförakt.  Men det handlar inte bara om islamkritik, utan hur den västerländska civilisationen ska uppfattas.

I USA råder kulturkrig sedan 1970-talet mellan kritiker och försvarare av vad västerlandet uppnått. Attacken kommer från kulturvänstern med rötter tillbaka till 1960-talets afronationalistiska Black Panthers, Edward Saids bok Orientalism där väst kritiseras, de flesta elituniversitets humanistiska avdelningar, högljudda postkolonialister, feminister m.fl. som anser att väst har förtryckt och fortsätter att förtrycka världen, vilket bara kan botas med självrannsakan och bistånd.

Denna akademiska kulturvänster fick svar på tal av Allan Bloom i boken The closing of the American Mind och Edvard Hirshs Cultural Literacy 1987, men den identitetspolitiska kulturmarxismen verkar fortgå om man ska tro Bruce Bawers The Victims’ Revolution.

I Europa har vi kulturkritiker som de franska vänstermännen Pascal Bruckner och Alain Finkelkraut, tyskarna Thilo Sarazin och Gunnar Heinsohn, i England Douglas Murray, Christopher Caldwell och Melanie Phillips, Mark Steyn i Kanada och i Norden, Trykkefrihedsselskapet och norska Rights (och faktiskt amerikanen Bruce Bawer). I min terminologi betecknar jag alla dem som kulturkritiker för att särskilja dem från kulturhistorikerna (de äldre runt SDU).

I Sverige inte många av dessa kulturkritiker:  litteraturvetaren Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, Dispatch International som sagt, invandringsdebattörerna Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins böcker och blogg, antropologerna Kajsa och Jonathan Friedman och kanske några till runt tidskrifterna Axess, NEO, Respons, och ibland Thomas Gür och Dilsa Demirbag-Sten. Och så Julia Caesar såklart.

Till och med Göteborgs-Postens nya gästskribent, rabbinen och författaren Dan Korn instämmer i bilden av ett Sverige med dålig självbild:

Jag skulle vilja kalla det för nationalmasochism. Om vi inte själva förstår vilka vi är, hur ska vi då förstå andra? Svenska statens uppgift är att vårda det svenska, det är upp till varje individ att vårda det egna arvet.

Sverige som har den största invandringen i världen och kanske de mest islamvänliga propagandisterna inom kyrka, medier och politik, är mest utsatt för denna självförnekande kultur. Här där kulturkrig verkligen behövs finns nästan inget att sätta emot, utom SD och de Sverigevänliga medierna. Vid varje redaktion, förlag och universitet/högskola finns propagandister redo att håna det svenska och västerländska kulturarvet. Ända ned till förskolenivå bedrivs dessa kulturkrig, vilket uppmärksammades för några veckor sedan utanför Uppsala. I en förskolegrupp fanns många barn med utländska familjer och dessa barn skulle inte ta del utan några svenska barnvisor och lekar, utan lära sig om sin egen kultur och kanske någon annan. Uppsala universitet lovade åtgärda saken.

I grundskolans litteraturundervisning märks också dessa kulturkrig tydligt där någon fast och nationell boklista inte tillåts, en litteraturkanon alltså. Att föra på tal att alla svenska 13-åringar ska ta del av samma svenska skönlitteratur uppfattas som, ja just det, ni vet vad. Nationalistiskt. Fascistiskt. I Danmark infördes en gemensam litteraturkanon 2004.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan och f.d. statssekreterare hos Ullenhag för att förklara för svenskarna att det inte är fel att känna till sitt lands litteratur och vara stolt över västerlandet. Den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovic skrev i DN 18 mars 2015:

I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.

Han berättade för DN:s ofta politiskt korrekta läsare om vad hans vänners barn utomlands, andra ex-jugoslavers tonåringar läste i skolan. De läste Gilgamesheposet i USA, Homeros i England, Molière i Kroatien och Shakespeare i Österrike, och alla hade mellan 15 och 30 obligatoriska böcker.  I Sverige har Selimovics barn fått lyssna till sin första bok, inte läsa själv och någon litteraturkanon existerar inte. De bästa kritikerna av mångfalden kommer från frimodiga invandrare, inte från  mesiga svenskar.

Den underhållande kanadensiske debattören Mark Steyn som intervjuades i den danska antologin jag recenserade här i Avpixlat sa apropå frågan om var Barack Obama var född, Hawaii eller Afrika, att han var född i Stockholm. Obama lider som många västerländska ledare av Stockholmssyndromet, det tillstånd som uppstod vid Norrmalmstorgsdramat 1973, då offren övergår till att sympatisera med sina förövare.

Kulturhistorikerna Jan Olof Bengtsson, Anton Stigermark m.fl. har enligt mig allt att vinna på att gå tillbaka till den intellektuella nyfikenhet som präglade kulturkritikerna inom SD fram till valet. Men det ser ut som att valet var vad som klippte de band som Karlsson och Kasselstrand knöt i somras i Almedalen, då eniga om att bekämpa den svenska kulturvänstern.

Valets enorma framgång innebar att allt som nu kritiseras för att vara för nationalistiskt, brunt, fascistanstruket (och där gör Fria Tider SDU björntjänster varje dag med sina hätska angrepp på Mattias Karlsson och SD:s ledning) har blivit tveksamt. Så illa har framgången blivit för de kulturhistoriker som jag diskuterar, den idéhistoriskt konservativa krets runt Jan Olof Bengtsson i synnerhet, som ser sig själv som en arvtagare till den konservative ideologen Tage Lidbom.

I Mattias Karlssons bredare socialkonservatism, som nog kan få SD att bli landets andra största parti 2018, finns inte plats för tankeutflykter till gränsterritorier. Måhända är jag själv godtrogen om SDU:s ledning, men jag tror att kulturhistorikerna är större än SDU och att SD skulle börja föra samtal och byta tankar med dem. Filosofen Roger Scrutons verk som hyllas av både Mattias Karlsson (senast vid Uppsalaföredraget) och av Jan Olof Bengtsson bör kunna överbrygga motsättningar. Att Scrutons essäer översatts till svenska i Axess gör inte läget sämre, tvärtom kan än fler ansluta till kulturkriget mot vänsterdominansen.

De jag kallar för kulturhistoriker runt SDU, dvs. Bengtsson, Lindström m fl, och kulturkritiker inom SD, Ekeroth och Karlsson till exempel, kan finna varandra via Scruton. Att kunna sedan gå vidare och diskutera västerlandets självpåtagna skuld och nuvarande kulturella kris både utifrån personer som läst den avlidne Ernst Jünger och den levande Thilo Sarrazin bör vara en intellektuell uppgift för båda grupperna.

Mina begrepp kulturkritiker och kulturhistoriker har redan blivit oanvändbara, men det gör inget. Bara folk talar med varandra om väsentliga ting, som Sveriges överlevnad som nation och kultur.

Avslutningsvis och från ett lättsammare håll så har SDU allt att vinna på att anlägga skäggstubb som Karlsson och chilla lite. När SVT saknar argument om vad SDU står för visar de klippen från ”Salute to Europe’s youth” och Genération Identitaire. Samma stela svartvita ansikten in i kameran.

Och när William Hahnes, Gustav Kasselstrands och Anton Stigermarks välondulerade hårskalpar i kostym vandrar runt i stadshuset och vid riksdagen, helst med stel militärisk gång, kommenterar många, särskilt kvinnor dem, ”Men kolla ju, de är ju fascister, nasserassar. Det räcker att se på dem, blonda arier, typ. Heilar bakom ryggen!”.

Huruvida SDU tagit beslut om hår- och klädkod vet jag sannerligen inget om men det verkar så. Om de haft för avsikt att visa upp sig likformigt har de lyckats, men inte på det sätt de kanske velat. Partiledningens kandidater till SDU-ordförande, Paula Bieler och Henrik Winge, kanske kan anklagas för mycket från SDU, men de skulle gå hem i stugorna. Liksom Mattias Karlsson har gjort.

För att sammanfatta denna långa spretiga essä: Till SD-ledningen och de intellektuella runt SDU – Gå tillbaka till er gemensamma syn på Sverige och västvärlden. Den kulturkris vi står inför kräver att ni båda finns på samma sida.

Vad gäller SDU:s ledning är jag mer tveksam. Nya frisyrer räcker inte långt utan ni behöver klara er till den 27 april utan att bränna alla broar om ni inte skulle bli uteslutna. Ta det rådet från en som vet vad han talar om.

Jan Sjunnesson

Fler krönikor av Jan Sjunnesson hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson