Annonsera på Avpixlat

Att stryka Daniel Poohl medhårs är som att klappa en rabiessjuk hund

Mats Dagerlind

KRÖNIKA På måndagen bekräftade den vänsterextrema propagandaorganisationen Expo på nytt genom sitt agerande att man numera mer än något annat finns till för att motarbeta Sverigedemokraterna, inte den verkliga politiska extremismen, som man hävdar.

Chefredaktören för organisationens tidning, Daniel Poohl, publicerade då, i uppseendeväckande strid med den grundlagsskyddade meddelarfriheten, ett brev från SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson där denne i lika uppseendeväckande inställsamma ordalag ber organisationen om hjälp med att få fram information om eventuella kopplingar mellan personer i partiets periferi och fascistiska/nazistiska organisationer.

Möjligen har Poohl inspirerats av Fria Tiders publicering nyligen av en liknande förfrågan från journalisten Ola Sandstig om hjälp med att få fram fakta för sin ganskning av den våldsbejakande vänsterextrema Researchgruppen. Även det brevet kännetecknas av inställsamt fjäsk för att blidka fienden. Även den publiceringen kan pressetiskt ifrågasättas.

Karlssons brev till Poohl är inte färskt utan från 2013 och handlar om SD-ledningens oro över kretsen kring sajten Motpol, vilken Karlsson ser som en del av den “identitära” rörelsen som, om jag förstått saken rätt, rör sig i något slags överlappande zon mellan Sverigedemokraternas socialkonservativa och demokratiska nationalism och mer auktoritära ultranationalistiska ideologier på den yttre högerkanten som fascism och nazism. Karlsson är bekymrad över att denna rörelse ska lyckas radikalisera SD:s gamla kärnväljare där det på vissa håll mumlas om att partiet gått för långt i sin nolltolerans och alltmer distanserat sig från sin gamla slogan “vi säger vad du tänker“.

Publiceringen av brevet visar att det var ett misstag av Karlsson att kontakta Expo. Att stryka Daniel Poohl medhårs är som att klappa en rabiessjuk hund. Här går inte att bygga tillit och förtroende, förr eller senare kommer hugget. Karlsson fick inget svar på sitt brev och än mindre någon hjälp med att kartlägga politiska extremister. I stället arkiverade Expo brevet för framtida bruk och använder det alltså nu för att framställa SD som ett hycklande parti, som officiellt tar avstånd från Expo men sedan samarbetar med dem i det fördolda.

Även om Karlsson i en kommentar till Poohls tilltag i någon mån räddar situationen genom att påvisa att Expo är de verkliga hycklarna i sammanhanget, går det inte att komma ifrån att avslöjandet undergräver partiets trovärdighet i många väljares ögon. Och det är framför allt de väljare som Karlsson i sitt brev är orolig över ska radikaliseras och överge SD för mer extrema partier som nu riskerar att alieneras ytterligare och lämna partiet i besvikelse. Tilltaget att kontakta Expo får således ses som synnerligen kontraproduktivt.

Sverigedemokraterna kör just nu en kaxig affischkampanj där man, inte utan fog, raljerar över den s.k. Decemberöverenskommelsen och att regering och opposition i Sverige numera är samma sak. Och DÖ, som den förkortas, är verkligen en ohelig allians av monumentalformat. Men det är det sannerligen också när SD och Expo i Sverige blir samma sak. Att avslöjandet av Karlssons Expobrev sammanfaller med SD:s affischkampanj mot DÖ ger saken en extra pinsam dimension.

Det normala (om det uttrycket kan användas här) när man samarbetar med Expo är att man gör det öppet. Det har inte SD gjort. Man har kontaktat Expo informellt och inte velat skylta med det eftersom man insett att det bland väljarna (med rätta) skulle uppfattas som att fraternisera med fienden. Det är förvånande att SD-ledningen inte insett att man genom sitt agerande gav Expo en hållhake på partiet, ett kort att spela vid ett taktiskt lämpligt tillfälle och att Expo inte skulle dra sig för att göra vad de nu gjort trots att det går emot pressetik och grundlagsskyddad anonymitet. Poohl skriver i samband med publiceringen att Expos roll inte är att hjälpa SD. Det var naivt av Karlsson att tro något annat.

Ett sådant tillfälle har infunnit sig nu när SD fått uppmärksamhet för interna motsättningar och falangstrider och partiledningen lidit en tämligen svår prestigeförlust när deras sanktionerade lokalstyrelse i det viktiga Stockholmsdistriktet fick respass av utmanarfalangen. Nu gäller det för Expo att utnyttja detta på effektivast möjliga sätt för att maximera skadan.

Motivet bakom att publicera Karlssons brev är inte i sig att framställa SD som hycklare. Det är vad detta hyckleri kan åsamka partiet för skada som är det centrala. Som nyss nämnts riskerar SD:s spel under täcket med Expo att bli droppen som får bägaren att rinna över för somliga väljare och medlemmar som redan är missnöjda med att partiet i deras ögon blivit för politiskt korrekt och ängsligt i sin ambition att skaffa sig en prydligare image som ska tilltala en bredare väljarbas. Dessa missnöjda utgör kanske inte en majoritet av väljarna men är ändå betydligt fler än bara en handfull ideologiskt skolade identitära opinionsbildare.

Det vet Poohl och han vet också att den bästa strategin om man vill skada Sverigedemokraterna är att ge partiets inre konflikter bränsle. Det är partiets verkliga akilleshäl. Att det inte går att rå på partiet utifrån är numera uppenbart. Man har försökt allt och ändå fördubblar sig partiet varje mandatperiod. Det går knappast att stoppa SD heller genom att underblåsa partiets interna falangstrider, det som blev Ny Demokratis fall. Däremot kan man om man spelar detta kort skickligt ställa till med betydligt större problem för SD än vad som är möjligt med de andra strategier som prövats.

Det är inte svårt att hålla med Karlsson när han kritiserar Poohl och Expo för att hyckla när de säger sig vara besjälade av att bekämpa nazism och fascism och sedan inte bistår någon som vill vara med i den kampen därför att denne någon råkar vara SD. Det är milt uttryckt anmärkningsvärt att Expo avstår från att bistå SD med att blottlägga högerextremistiska nätverk för att i stället använda denna förfrågan som ett verktyg mot SD.

Denna sorts cynism och bakvända prioritering är dock inte ovanlig på den yttre vänsterkanten. Ett flagrant exempel är hur radikalfeminismen inte velat ta i den invandrade hederskulturens hårda och ofta t.o.m. dödliga kvinnoförtryck endast därför att detta skulle kunna bekräfta SD:s politiska retorik.

Samtidigt går det inte bara att vifta bort att SD faktiskt i lönndom vänt sig till ärkefienden Expo och i servila ordalag försökt smöra till sig organisationens hjälp. Man behöver inte tillhöra den grupp som är i riskzonen för att ansluta sig till identitärerna eller börja rösta på Svenskarnas Parti för att tycka att detta är ett svek mot väljarna.

Än mer tveksamt blir detta agerande om det skett, inte bara som Karlsson påstår för att specifikt kartlägga kretsen kring sajten Motpol, utan i ett mer allmänt syfte att göra sig kvitt en intern opposition genom att på bred front starta uteslutningsärenden, så som har påståtts i samband med falangstriden inför valet av styrelse i Stockholmsdistriktet. Uteslutningar är ingen quick-fix för ett försummat internt opinionsbildande arbete för att hålla partiet på den mittenpolitiska kurs som Mattias Karlsson förespråkar.

De flesta SD-väljare håller nog med Karlsson som att det är den riktiga kursen, vare sig man röstat borgerligt eller socialdemokratiskt tidigare. För att få ett avgörande inflytande i svensk politik måste man erövra stora skaror väljare från båda de traditionella blocken. Framför allt kan man inte styra ut i den identitära högermarginalen och är det så att personer i partiet verkligen kan beslås med att ha allvarligt ideologiskt avvikande åsikter och kopplingar i närtid till sådana rörelser, då är det förstås rimligt att överväga att starta ett uteslutningsärende.

Med det sagt är det ändå angeläget att SD tar det interna missnöjet på allvar, att man inte alienerar gamla trogna väljare och aktiva medlemmar och gör dem till persona non grata av överdriven politisk ängslighet och iver att snabbt komma till maktens köttgrytor, att man inte i ängslig övernit hemfaller till att stryka några av sina mest populära riksdagsledamöter från listorna med diffusa hänvisningar till att de “inte kommunicerat partiets politik på rätt sätt” och att man inte rundar interndemokratin med uteslutningar.

Och lika viktigt som att SD håller rågången mot extremhögern är förstås att partiet håller rågången mot extremvänstern. Lika lite som Mattias Karlsson bör skriva hemliga brev till Klas Lund i Svenska motståndsrörelsen eller Stefan Jacobsson i Svenskarnas Parti med vädjan om hjälp bör han göra det till Daniel Poohl på Expo.

Mattias Karlsson svävar på målet i sin kommentar till det publicerade brevet. I den finns inget som antyder att han ens i eftertankens kranka blekhet betraktar skrivandet av detsamma som det stora misstag det faktiskt var. Det gör att man inte helt kan värja sig från en gnagande oro över att nästa brev som avslöjas kan vara ett där Karlsson ber Mathias Våg i Researchgruppen om hjälp.

Ett klargörande om att denna historia börjar och framför allt slutar här är Karlsson nog skyldig SD:s väljare. Det skulle i motsats till själva brevskrivandet bidra till att hejda den eventuella väljarflykten från SD till den identitära rörelsen. Det är också sådant som skulle göra det enklare för många av oss hängivna Sverigevänner att helhjärtat ställa upp på partiledningen och slippa fundera över om andra falanger har fog för sin kritik eller inte.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson