Annonsera på Avpixlat

Sätt och vett i politiken

Rolf HillegrenDEBATT Jag tror att majoriteten av landets medborgare förväntar sig att deras folkvalda representanter ska uppträda på ett värdigt sätt – inte minst i riksdagen. För den som sitter där borde det vara självklart att betrakta samtliga av kammarens ledamöter som arbetskamrater, inte bara de som tillhör det egna partiet. Om den inställningen vore rådande skulle vi slippa se prov på omogna beteenden som varken skulle accepteras på en arbetsplats, i en skolklass eller ens i en förskolegrupp. Och vi skulle kunna se de folkvalda som föredömen för medborgarna, vilket knappast vore att begära för mycket.

Låt mig börja i en tevestudio 1991 när Ny demokrati just hade kommit in i riksdagen. Dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnade då teve-soffan sedan Ian Wachtmeister tagit plats i den. En likartad händelse inträffade 2010 sedan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Lars Ohly vägrade då att låta sig sminkas (!) samtidigt som Jimmie Åkesson.

Det kanske är en överdrift att påstå att dessa händelser gått till historien men nog är det många som minns dem. Och det beror knappast på att Westerberg och Ohly anses ha uppträtt rakryggat mot något avskyvärt. Förmodligen var det så de hoppades att bli ihågkomna. Men det man minns är bilden av två personer som på ett magnifikt sätt offentligt gjort sig löjliga genom att visa brist på hyfs och respekt för andra och deras åsikter. I fallet Ohly blir situationen extra bisarr när man betänker vad denne man står för, nämligen en närmast helhjärtad beundran av en ideologi som huvudsakligen lett till död och elände.

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har vi regelbundet kunnat läsa om hur partiets företrädare blivit bemötta av sina kamrater i kammaren. Det började med att riksdagens vänsterpartister var så känsliga att de av arbetsmiljöskäl inte ville sitta i närheten av de nya arbetskamraterna och helst inte dela kopieringsapparat med dem. Ett sådant välkomnande är berömvärt för den som vill vinna poäng som mobbare. Men skulle ett sådant beteende accepteras på en vanlig arbetsplats?

Emellanåt brukar riksdagsmännens klädsel uppmärksammas. När Miljöpartiet bokstavligen lufsade in i parlamentet med en klädstil som i vissa fall hade sin förebild hos landets uteliggare blev frågan akut. Då blev det tillåtet att skruda sig i kofta – i vart fall om den hade Schlaug. I dag syns koftorna alltmer sällan, men nog hade det varit bättre om partiets företrädare bytt politik i stället för klädsel.

Ett annat exempel är från 2011 när centerpartisten Andreas Carlgren uppträdde i skinnpaj. Då fick landets krönikörer tillfälligt högkonjunktur. Frågan om riksdagsmännens klädvanor handlar till stor del om gott eller dåligt omdöme, men om man jämför den med andra exempel på dåligt omdöme i riksdagen så får den nog betraktas som petitessbetonad.

Något annorlunda blir situationen om man som riksdagsledamot medvetet använder klädseln för att tydliggöra sitt dåliga omdöme. Jag tänker naturligtvis på Rossana Dinamarca som nyligen i stället för talarstolen valde en tröja för att sprida ett politiskt budskap. Var det moget? Var det modigt? Var det begåvat? Ingav det respekt? Överför detta beteende till en vanlig arbetsplats. Tänk er någon som skulle uppträda med t-shirt eller ett plakat med texten: ”Personalen på reklamavdelningen är kommunister” alternativt rasister, nazister eller fascister. Skulle det gå för sig?

Den 11 november höll riksdagsmannen Richard Jomshof ett anförande i riksdagens kammare som handlade om våldsbejakande islam. Det står givetvis vem som helst fritt att tycka illa om Jomshofs framförande och hans åsikter. Men kammarkamraten Veronica Palm nöjde sig inte med det utan uttryckte på Twitter att ”Richard Jomshof är så jävla vidrig”. Hur många med arbetslivserfarenhet eller gott omdöme skulle kunna tänka sig att uttrycka sig så om en arbetskamrat?

Palms bänkgranne var under Jomshofs anförande flitigt sysselsatt med att pilla på sin mobiltelefon. Vi har alla läst om vilka problem man har i skolorna med elever och deras mobiltelefoner. Hur ska vi kunna vänta oss gott uppförande av landets elever om vi inte kan göra det av landets riksdagsmän?

Visst förekommer det mobbning även på vanliga arbetsplatser, men ute i arbetslivet finns i vart fall en tendens till att vilja stävja företeelsen. I riksdagen tycks den däremot vara godtagbar för att inte säga önskvärd. Man kanske rentav kan tala om en nyskapad praxis – ett ord som använts flitigt den senaste tiden.

Åtskilliga av riksdagens ledamöter saknar såväl arbetslivserfarenhet som den mognad som krävs för ett sådant förtroendeuppdrag. Av det skälet vore det fullt rimligt med någon form av mogenhetstest innan den som aspirerar på en plats överhuvudtaget kan ifrågakomma. För många medborgare är det stötande att uppleva hur oerfarna individer som hamnat i riksdagen får en ingångslön som de flesta inte ens kan drömma om som slutlön efter ett långt och strävsamt yrkesliv. Det minsta man borde kunna kräva är därför ett minimum av hyfs och ödmjukhet.

På senaste tiden har flera ledamöter från sju av riksdagens partier påstått att SD gjort riksdagen till en lekstuga. Men sanningen är snarare att leklusten och infantiliteten hos dessa partier varit så stor att det åttonde partiet inte ens getts möjlighet att vara med i leken.

Ett färskt bidrag i kategorin ohyfsat och omoget uppträdande gav finansministern i fredags då hon förkunnade att SD är ett nyfascistiskt parti. Alla sansade bedömare som hoppats att detta var ett överilat uttalande fick redan på lördagen bekräftat att så inte var fallet. Då framförde nämligen statsministern samma budskap på DN Debatt. Att partiets främsta företrädare inte inser att deras attityd närmast omöjliggör ett återvinnande av de socialdemokrater som i senaste valet föredrog SD är obegripligt och ger en vink om hur den kommande valrörelsen kommer att gestalta sig.

Finns det överhuvudtaget några åsikter som är så motbjudande att de motiverar utfrysning och tarvligheter mot den eller dem som hyser dem? Knappast! Den som uppskattar fri debatt, påstår sig gilla mångfald och gärna talar om alla människors lika värde borde rimligen känna till andra metoder. Detta gäller i synnerhet personer som getts förtroendet att sitta i riksdagen. Men tyvärr är det klent beställt med sådana insikter på detta ställe. Detta förklarar till stor del den kris som vi för närvarande bevittnar. Om kammaren bestod av mogna individer som hade vett att tala med sina meningsmotståndare skulle ingen kris ha uppstått.

Genom att vidhålla en osympatisk och misslyckad taktik för att bekämpa en motståndare har sju av riksdagens partier målat in sig i ett hörn som de av prestigeskäl hittills inte förmått att lämna. Först när tillräckligt många inser att det är dags att bita i det sura äpplet och lämna hörnet med svansen mellan benen för att finna en ny arbetsmetod finns det skäl att hoppas på en fungerande riksdag. Men vågar man tro att denna insikt ska inställa sig redan till extravalet i mars? Om så inte sker befarar jag, sedan jag inspirerats av finansministerns metafor som blev sliten samma dag som den lanserades, att det kan gå åt pipan för de alltför omogna.

Rolf Hillegren

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson