Annonsera på Avpixlat

Sjuklövern som vägrade kliva ur sandlådan

Mats Dagerlind

KRÖNIKA På tisdagen gav Sverigedemokraterna besked om att man ämnade fälla den sittande regeringens budgetproposition genom att rösta på den borgerliga Alliansens budgetmotion i stället för att, som praxis påbjuder, lägga ned sina röster när den egna budgetmotionen fallit. På onsdagen gjorde SD också vad man lovat. Omedelbart efter voteringen höll statsminister Stefan Löfven en presskonferens där han meddelade att han avser att utlysa ett extra riksdagsval. Även om båda dessa ting funnits i vågskålen hade nog flertalet bedömare, inklusive undertecknad, inte riktigt trott att något av dem skulle bli verklighet. Inget extra val i världen kan heller lösa ett parlamentariskt svårt läge som beror på att sju av åtta riksdagspartier vägrar kliva ur sandlådan.

Löfven kunde ha skjuta upp nederlaget i ytterligare någon vecka genom att återremittera budgetpropositionen till finansutskottet för en ny beredningsomgång. Det valde han att inte göra. Detta på grund av att de fyra Allianspartiernas ledare vid ett möte med de rödgröna regeringspartiernas ledare på tisdagskvällen meddelat att de inte var beredda att budgetförhandla utan avsåg att, så som de tidigare aviserat, rösta på sin egen gemensamma budgetmotion.

Löfven hade kunnat välja att avgå och därmed initiera en ny talmansrunda för att sondera terrängen för en ny regeringsbildare. Det gjorde han inte heller. Han beslöt i stället att sitta kvar och utlysa nyval så snart detta är konstitutionellt möjligt, vilket är den 29 december. Valet skall hållas den 22 mars nästa år.

Ur regeringens synvinkel framstår detta inte som det alldeles självklara beslutet, givet att Löfven ägnade större delen av sin presskonferens åt att lägga skulden för den uppkomna situationen på de fyra Allianspartierna och Sverigedemokraterna och att det sannolikt är en retorik som också kommer att prägla de rödgröna partiernas kommande valkampanj.

Löfven försökte trumma in det inte helt rättvisa budskapet att Alliansen nu med öppna ögon gått till sängs med Sverigedemokraterna genom att de fem partierna röstat för samma budget och att de därför borde ta gemensamt regeringsansvar för den. Löfven menade också att det var retoriskt nys av Sverigedemokraterna att hävda att deras röstande på Alliansens budget inte i realiteten ska betraktas som en röst på den budgeten utan bara som en röst mot de rödgrönas budget.

Löfven valde dock att inte backa upp den analysen med handling. Den rimliga konsekvensen hade i så fall varit att avgå och därefter tacka nej om han på nytt skulle få frågan från talmannen om att bilda regering. Frågan hade då, om inte förr, gått till Moderaternas blivande partiledare, Anna Kinberg Batra, som fått svårt att motivera ett nej, givet att hon redan fått igenom sitt regeringsalternativs budget med riksdagsmajoritet. Om Kinberg Batra tackat ja skulle Sverigedemokraterna också ha fått en svårare pedagogisk uppgift att inför väljarna sälja in nyss nämnda retorik om att inte ha röstat för Alliansens budget utan endast emot den rödgröna regeringens. De skulle då de facto ha röstat fram en skadlig Alliansbudget och Alliansregering. Den regeringen skulle SD visserligen, enligt avgivet löfte på tisdagens presskonferens, ha kunnat rösta bort igen om ett år, såvida inte de sju övriga partierna lagstiftar om ändrade budgetregler för att täppa till denna möjlighet för SD att utnyttja sin vågmästarställning.

Men förmodligen var det här nånstans som skon klämde för Löfven. Att så lättvindigt, efter att själv bara ha fått regera i två månader, åter överlämna regeringsmakten till Alliansen med en redan godkänd budget, var sannolikt mer än de rödgröna mäktade med rent emotionellt, även om de sedan skulle ha kunnat använda detta för att anklaga Allianspartierna för att ha tagit makten med hjälp av Sverigedemokraterna som i sin tur kunde ha anklagats för att aktivt ha röstat fram en statsbudget med rekordhöga anslag för ökad massinvandring. Alliansledarna har också uppgett att de känt sig snuvade av Löfven på chansen att direkt få flytta tillbaka till Rosenbad.

Löfven menar att Alliansen nu svikit det ömsesidiga löfte som gavs före valet om att det block som blev minst skulle låta det andra blocket regera landet, även om detta block inte fick en riksdagsmajoritet. Och man kan förstås objektivt fråga sig varför de borgerliga valde att släppa fram Löfven som regeringsbildare när de redan då näst intill visste att han inte skulle kunna få igenom sin budget. Man kan också fråga sig varför Löfven accepterade uppdraget från talmannen trots samma insikt.

Somliga har hävdat att ingen då kunde förutse att Sverigedemokraterna skulle frångå praxis vid budgetvoteringen men det är något av historierevisionism eftersom Jimmie Åkesson redan tidigt antydde detta som en politisk möjlighet för hans parti. Löfven kan möjligen ursäktas med att han ännu trodde att någon från den borgerliga sidan skulle ta hans selektivt utsträckta hand.

De borgerliga hade däremot redan bestämt sig för att inte sträcka någon mötande hand tillbaka. De hävdar nu att de vägrat ta Löfven i hand därför att han gjort en kraftig politisk vänstergir tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men även detta är historierevisionism eftersom Allianspartierna sa nej redan före valet och nej igen innan Löfven inlett några budgetförhandlingar med MP och V. Motivet för dem att trots detta släppa fram Löfven som regeringsbildare måste därför sökas annorstädes.

Det skäl som framstår som troligast är att Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet  – stukade av valnederlaget och berövade omslagspojkarna Reinfeldt och Borg som nästan ensamma, möjligen med undantag av Carl Bildt, skapat borgerlighetens nya image av regeringsduglighet – önskat jämna ut oddsen mellan blocken inför framtida val. Detta skulle åstadkommas genom att först fösa fram Löfven som regeringsbildare och sedan sätta krokben för honom när han kom kånkande på sin regerings budget, i syfte att få honom att framstå som inkompetent när han stod på näsan. Och skulle Löfven ändå lyckas parera den krokbensläggningen och få igenom budgeten, skulle det längre fram uppenbara sig många tillfällen för Alliansen att i kammaren demonstrera hur svag den rödgröna regeringen är.

Socialdemokraterna har regerat Sverige betydligt mycket längre än något annat parti. Regeringsduglighet har därför varit en hörnsten i den etablerade bilden av partiet. Tiden med Mona Sahlin som partiledare, och i än högre grad den period som Håkan Juholt tilläts hålla i rodret, har visserligen fått den bilden att flagna något, men efter att Stefan Löfven valdes till ordförande har Socialdemokraterna ändå reparerat mycket av sin forna image som Sveriges statsbärande parti framför andra.

Att Löfven under sina två första månader som statsminister inte lyckats stärka utan snarare åter försvaga den bilden av sitt parti beror dock inte bara på att Alliansen haft en bakslug agenda. De borgerliga har fått god draghjälp från Löfven själv som inte haft auktoritet nog att hålla ordning i klassrummet i Rosenbad, dels på vänsterfalangen inom sitt eget parti men dels också på de till ministrar utnämnda miljöpartistiska språkrören Romson och Fridolin vars gröna klåfingrar satt fula gräsfläckar på åtskilliga sidor i budgetdokumentet.

Löfven lyckades heller inte stå emot trycket från vänster beträffande ett antal andra beslut, trots att han visste att detta inte skulle uppskattats av breda väljargrupper såväl inom som utanför hans parti, beslut som han måste ha förstått skulle uppfattas som svikna vallöften. Det gäller bland annat beslutet att till höga kostnader och med dåliga bortförklaringar om ytterligare utredning av finansiering skjuta upp byggstarten för Förbifart Stockholm. Det gäller det oförklarliga beslutet att lägga ned Bromma flygplats. Det gäller det egenmäktiga beslutet att erkänna Palestina, trots att territoriet till stor del styrs av terrorister.

Löfven visade visserligen inledningsvis efter valet viss förmåga till att göra rätt analys när han sade blankt nej till att ta med Sveriges kommunistparti i regeringen. Den markeringen framstod dock snart som ett spel för gallerierna när Sjöstedt ändå tilläts klistra sina röda stjärnor både här och där på sidorna i en budget som officiellt gällde för att vara ett S+MP-dokument. Friskoleuppgörelsen skulle brytas, det fria vårdvalet avskaffas osv. Att S självsvåldigt bjöd in MP till pensionsöverenskommelsens fempartimöte bidrog inte heller till att bygga några broar över blockgränsen.

Men nu ska det alltså bli ett extra riksdagsval i mars, såvida inget oförutsett inträffar. Formellt kan ett sådant val inte utlysas förrän den 29 december och innan dess finns förstås den teoretiska möjligheten att lösa den uppkomna regeringskrisen på något annat sätt, även om de låsta positionerna idag talar emot det. Den stora frågan är förstås om ett extra val är någon lösning. Få politiska bedömare utanför partierna tycks tro det. Jag ser inga skäl att ifrågasätta den bedömningen.

Löfven aviserade på onsdagens presskonferens att han går till val med samma regeringsalternativ, dvs S+MP med stöd från V och på den budget som nu förlorade omröstningen i riksdagen och som Alliansen har kallat för en krigsförklaring mot dem. Det framstår som högst oklart varför Löfven tror att hans regeringskonstellation ska framstå som mer attraktiv för väljarna i mars än vad den gjorde innan det ordinarie valet i september. Det är också svårt att se varför Allianspartierna i mars skulle vara mer villiga att skaka hand med en i samma illasittande kostym klädd Löfven än vad de varit hittills. Faktum är att kostymen t o m sitter sämre med Alliansögon sett eftersom V:s inflytande på budgeten är stadfäst och Löfven visat att han är beredd att ge MP ett större inflytande än vad många föreställde sig före valet i september.

Det Löfven föreställer sig är troligen att väljarna ska köpa hans beskrivning av Allianspartierna som ansvarslösa och icke samarbetsvilliga och Sverigedemokraterna som riksdagshaverister. Att de rödgröna partierna ska lyckas skaffa sig riksdagsmajoritet genom att med en sådan retorik förmå väljarna att straffa Allianspartierna och Sverigedemokraterna, får nog hänföras till avdelningen politiskt önsketänkande.

Det finns inget i de opinionsundersökningar som redovisats efter valet som indikerar att väljarna skulle vilja straffa Allianspartierna för deras ovillighet att gå den rödgröna regeringen till mötes. En alldeles färsk undersökning från Sifo visar också att en minoritet av väljarna skulle vara benägna att straffa Sverigedemokraterna för att de valde att fälla Löfvens regering. 57 procent anser antingen att det var rätt beslut av SD eller har ingen åsikt alls i frågan.

Löfven proklamerade sig efter valet som den självskrivna regeringsbildaren genom att fräckt hävda att valresultatet skulle ha signalerat “en tydlig vänstersväng” i väljarsympatierna. Det är att pynta sig i lånta fjädrar och, givet Löfvens antipatier gentemot Sverigedemokraterna, är det förstås besynnerligt att det var deras fjäderskrud han segerdansade runt i.

Sanningen är att den enda sväng som kunnat skönjas är SD-svängen. Sverigedemokraterna var det enda parti som signifikant ökade sitt mandat i riksdagsvalet i september. Partiet betydligt mer än fördubblade sig jämfört med valet 2010 och ökade med drygt 7 procentenheter från 5,7 till nästan 13 procent.

De tre rödgröna partierna stod sammantaget stilla även om Löfvens parti lyckades stärka sitt mandat med blygsamma 0,4 procentenheter jämfört med valet 2010 och siffror som S själva kallat för “katastrofval” och “skitresultat”. Miljöpartiet backade, i motsats till sina orealistiska förväntningar om en kraftig uppgång, och fick se sig utklassade i tävlingen med SD om att bli Sveriges tredje största parti. Ändå ansåg S att MP hade en självskriven plats i regeringen och skulle ges behörighet att rumstera om i budgetberedning och annat beslutsfattande på ett sätt som går långt utöver vad partiets valresultat motiverar.

Sant är att högern förlorade valet – om man med höger menar den hållningslösa och värdenihilistiska liberalism som i varje fall tre av fyra allianspartier numera står för och det fjärde också gjort stora eftergifter till. Om man däremot med höger menar värdekonservatism, då gick högern i stället framåt genom SD:s framgångar.

Men framför allt var det välfärdsnationalismen som gjorde en ordentlig framryckning. Valresultatet var en tydlig signal om att alltfler väljare insett att en mer ansvarsfull invandringspolitik är den stora ödesfrågan för Sverige – för välfärden, för jobben, för skolan, för sammanhållningen, för tryggheten.

Alltfler svenskar börjar inse att Sverige i längden inte kan fortsätta ha en asyl- och anhöriginvandring som är tio gånger högre än genomsnittet i EU. Alltfler av dessa tog konsekvensen fullt ut av den insikten och lade sin röst på Sverigedemokraterna. Partiet har dock en väsentligt mycket större väljarpotential än så.

SD:s vikarierande partiledare Mattias Karlsson har vid flera tillfällen de senaste dagarna talat om att ge “den tysta folkmajoriteten” en röst och då lutat sig mot opinionsundersökningar som visar att endast en minoritet av svenskarna tycker att det är en bra idé att öka den asylrelaterade invandringen ytterligare. De SD-fientliga kommentatorerna försöker underminera den argumentationen genom att påtala att SD fick 13 procent i valet medan de sju invandringsliberala partierna tillsammans samlande 87 procent. Det är dock bedräglig matematik.

Det stora flertalet väljare gör sitt val utifrån en samlad bedömning av partiernas politik inom en rad högprioriterade politikområden där invandringspolitiken bara är ett. För att vinna över alla invandringskritiska svenskar måste Sverigedemokraterna vara ett attraktivt val också när det gäller jobben, skolan, vården och omsorgen och även framstå som allmänt trygga att anförtro regeringsmakten åt. Ett sådant förtroende tar längre tid att bygga upp än en mandatperiod i riksdagen.

Sverigedemokraterna kommer inte heller den 22 mars nästa år att nå ett valresultat som motsvarar partiets fulla väljarpotential. Däremot talar allt för att partiet kommer att gå ytterligare framåt med ett par procentenheter eller mer.

Migrationsverkets rekordprognoser och krav på många tiotals miljarder i ökade anslag för att klara asylmottagandet, kommunernas nödrop om att man inte klarar av att ta emot fler asylsökare, det ökande antalet utanförskapsområden varav alltfler dessutom förvandlas till laglösa no go-zoner, det eskalerande antalet gänguppgörelser på öppen gata med vapen i hand, internationellt uppmärksammade förortskravaller med brinnande bilar och attacker mot polis och räddningstjänst, ett likaså internationellt uppmärksammat intensifierat muslimskt judehat, en allt stridare ström från Sverige av jihadkrigare till Syrien och Irak och ett av Säpo uppgraderat terrorhot föranlett av att dessa krigare återvänder till Sverige, de katastrofala skolresultaten, den omfattande arbetslösheten och den höga socialbidragsberoendet bland asylinvandrare, den tilltagande urholkning av välfärden som följer av att de sedan länge många tiotals miljarder i skattepengar som årligen går till att bekosta den extrema invandringen nu ökat till flera hundratals miljarder – detta är bara ett axplock av sådant som sedan valet i september fått en allt mer framskjuten plats i den offentliga debatten och konkret börjat inkräkta på alltfler svenskars vardag.

Det etablissemang som i decennier förespråkat största möjliga tystnad om invandringen och sett till att det multikulturalistiska massinvandringsexperimentet kunnat genomföras utan att väljarna fått ta ställning till det i allmänna val, är nu djupt frustrerade, närmast i affekt. Det retar dem kolossalt att Sverigedemokraterna kallar det av Löfven utlysta extravalet den 22 mars för en folkomröstning om invandringen. De kokar vid tanken på hur SD genom att bryta mot praxis i budgetomröstningen nu skaffat sig det inflytande över rikspolitiken som övriga partier i fyra år försökt neka dem genom att vägra ta i dem med tång. Ändå är detta bara början på vad åsiktskorridorens sjuklöverpartister och det hegemoniskt vänsterliberala journalistkollektivet kommer att få vänja sig vid.

Den lektion i invandringskunskap som SD i tisdags höll inför den församlade pressen och i direktsändning till det svenska folket innan de gav besked om hur de ämnade agera vid budgetvoteringen på onsdagen, måste utses till ett av de mest lyckade PR-dragen i modern svensk riksdagshistoria. Det ger en fingervisning om vilken utmaning som väntar den trötta och stukade sjuklövern i kommande valrörelse.

Sverigedemokraternas i särklass största affischnamn och väljarmagnet, partiledaren Jimmie Åkesson, är visserligen sjukskriven och kommer, även om han tillfrisknar, inte att kunna upprepa bedriften från i höstas då han höll flera hundra entusiasmerande tal till folket på lika många platser över hela Sverige. Att ge sig in i en valrörelse utan sin sedan länge självskrivne galjonsfigur vid frontlinjen är inte idealiskt. Mattias Karlsson har dock i dueller och intervjuer i media visat sig uppgiften att vikariera för Åkesson mer än nöjaktigt vuxen. Runt Karlsson finns också ett flertal andra namn som på ett förtjänstfullt sätt kan kommunicera partiets politik till väljarna.

Som redan nämnts saknar också det stora Allianspartiet, Moderaterna, sina två största affischnamn från de två senaste mandatperioderna då man hade regeringsmakten. Både Reinfeldt och Borg valde direkt efter valet att försvinna ut i kulisserna. Så gjorde även Bildt. Dessutom har partiet gjort två riktigt dåliga val 2014. Samtliga övriga Allianspartier har också tappat väljare. Många borgerliga väljare har försvunnit på grund av Alliansens ansvarslösa invandringspolitik, andra på grund av den lika ansvarslös försvarspolitiken och slappa kriminalpolitiken.

På den andra sidan har Löfven inte infriat de förväntningar många haft på hans ledarskap. De fyra tiondelar av en procentenhet som Socialdemokraterna gick fram med i valet i september lär idag med råge vara förbrukade. Miljöpartiet backade, rejält om man jämför med resultatet i EU-valet. Vänsterpartiet stod stilla, trots att man ägde en av valrörelsens stora frågor, den om vinster i välfärden.

Den sammantagna bedömningen måste därför bli att det tredje blocket, Sverigedemokraterna, ändå är det som står bäst rustat inför kommande valrörelse. Det mesta talar för att vi några timmar efter att vallokalerna stängt den 22 mars kommer att kunna konstatera att det parlamentariska läget är oförändrat, med ett borgerligt och ett rödgrönt block som inte samlar någon riksdagsmajoritet och ett Sverigevänligt mittenblock som fortsatt vågmästare, men med ytterligare ett antal stolar i plenisalen.

Den parlamentariska knuten i Sveriges riksdag kommer inte att lösas upp förrän de övriga partierna lägger ned sin hink och spade, kliver ur sandlådan och börja samtala med Sverigedemokraterna på det sätt som demokratisk anständighet påbjuder. Om så inte sker efter den 22 mars, då bör Sverigedemokraterna stå vid sitt ord och fälla även nästa minoritetsregering, oavsett partifärg.

Om sjuklöverpartierna därefter väljer att bilda en ohelig blocköverskridande allians med det primära och enda syftet att fortsatt frysa ut Sverigedemokraterna och därigenom gör dem till det enda oppositionspartiet, då indikerar internationella erfarenheter att SD har goda möjligheter att växa ännu snabbare. Samtidigt kommer verkligheten i form av det fullständiga invandrings- och integrationshaveriet att växa till en ännu viktigare fråga för ännu fler svenskar.

Det är högst märkligt att svenska socialdemokrater och moderater inte ens kan tänka sig att gå Sverigedemokraterna till mötes så långt att de landar i en invandringspolitik i paritet med den deras respektive systerpartier i andra länder för. I stället vägrar man backa en millimeter, vägrar att ens föra samtal om invandringspolitiken och hävdar att varje justering nedåt av volymerna skulle vara liktydigt med främlingsfientlighet och rasism. På ett närmast obstinat demonstrativt sätt har man tvärtom föresatt sig att låta invandringen öka ytterligare.

Det så kallade besvärliga parlamentariska läget tycks mer än något annat handla om en psykologisk låsning hos sjuklövern i konflikt med allt förnuft. Frågan är hur stor ytterligare skada Sverige ska behöva tillfogas innan dessa sju sandlådepartiers ledare tar sitt förnuft till fånga, innan de gör det man borde kunna förvänta sig av varje förtroendevald politiker – tar Sverigedemokraternas utsträckta hand, sätter sig ned vid förhandlingsbordet och samtalar som vuxna människor.

Tyvärr ser det inte ut som att detta kommer att ske heller efter den 22 mars nästa år. I ett kortare och snävare perspektiv gynnar förstås en sådan här omogen och rabiat attityd Sverigedemokraterna. I ett längre och vidare perspektiv är det däremot en katastrof för Sverige.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson