Annonsera på Avpixlat

Vad vet svenska folket?

Rolf HillegrenDEBATT Svenska folket – om det nu finns ett sådant – är generöst och den som anser att det inte finns bör åtminstone hålla med om att det produceras en stor portion godhet med Sverige som såväl avsändare som mottagare. I egenskapen avsändare förmedlas bistånd och bidrag i rejäla kvantiteter till mer eller mindre angelägna behov och i egenskapen mottagare tar landet i förhållande till sin folkmängd emot gigantiska volymer av inflyttare bland vilka alltför många kommer att sakna möjlighet till motprestation inom rimlig tid.

Mot den bakgrunden är det förvånande att landet inte är mer uppskattat bland många som borde ha ett och annat att vara tacksam för. Men oftare än med tacksamhet möts landets krympande majoritetsbefolkning av beskyllningar om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi, afrofobi eller rentav fascism. Själv blir jag därför inte särskilt förvånad när jag stundom möter någon vanligtvis godhjärtad person som – utan att vara bakåtsträvare – uppgivet konstaterar att mycket var bättre förr. Bland dessa finns en och annan som helt anspråkslöst minns den tid då det var möjligt att till kaffet beställa ett numera omdöpt bakverk utan att behöva känna sig som en simpel rasist.

Tills nyligen hade vi en integrationsminister med ringa egen erfarenhet av meningsfullt arbete. Detta hindrade honom dock inte ifrån att ständigt framhålla att 600 000 utlandsfödda gick till arbetet varje dag. Att uppgiften stämde illa med verkligheten bekymrade knappast ministern. Det viktiga föreföll vara att hålla medborgarna okunniga om invandringspolitikens konsekvenser.

Efter valet har denne minister fått en efterträdare som försetts med en ny titel och lagt sig till med en alldeles egen struntvokabulär. Under sin korta tid vid makten har han hunnit med att flera gånger framhålla att det i världen finns 50 miljoner människor på flykt och att det endast är en bråkdel av dessa som kan väntas söka sig till Sverige. Uppgiften är förhållandevis ointressant för alla som sedan länge oroats över den svenska invandringspolitiken. Men uttalandet är förmodligen tänkt som ett sätt att lugna alla som först nu börjat oroa sig för landets framtid. Dessa förefaller att bli allt fler. Och antagligen är det därför som ministern skakat fram ytterligare ett tröstande argument. Han har kommit på att bland alla inflyttare kan en ny Zlatan dölja sig.

I landet har vi en journalistkår som sedan länge övergett sitt journalistiska uppdrag, nämligen att granska makten och förmedla nyheter utan att snegla på konsekvenserna. I stället har man lagt en enorm energi på att sprida tesen om massinvandringens välsignelser samt undanhålla all information som pekar mot negativa konsekvenser med stor invandring. En olycklig kombination av inkompetens och vänstervridning inom denna kår utgör en viktig förklaring till att ansvariga politiker har sluppit besvärande frågor. Och de individer som till äventyrs vågat antyda att det kan finnas negativa sidor förknippade med den förda invandringspolitiken har frikostigt försetts med någon mindre smickrande benämning. Kort sagt, på invandringsområdet har sanningen sedan länge varit såväl politikernas som journalisternas värsta fiende.

På den allra senaste tiden har några ledarskribenter tagit till orda med ett budskap som kan få läsarna att tro att författarna börjat närma sig en realistisk syn på invandringspolitiken. Därvid har det sedan 2013 tabubelagda ordet volymer börjat återlanseras. Tonen i dessa artiklar är dock så inlindad och lågmäld att det finns skäl för läsaren att tills vidare iaktta försiktighet och inte alltför snabbt hoppas på en varaktig tillnyktring inom journalistkåren. För att tro på något så osannolikt vill man som läsare gärna bli övertygad om att skribenterna nått nya insikter. Men måhända är det alltför optimistiskt att hoppas få läsa en text i vilken någon förkunnar: ”Jag har haft fel i allt jag skrivit. Den svenska invandringspolitiken har varit åt helskotta i åratal.”

Den stora allmänheten som står för kalaset är synnerligen tålig och biter gärna ihop även vid anklagelser om rasism. I denna grupp återfinner vi många som haft ett vidöppet hjärta långt innan den häpnadsväckande uppmaningen om allmän hjärtöppning kom från högsta ort. Som förklaring till den stora generositeten anger många följande skäl:

  • Vi måste hjälpa stackars människor som flyr för sina liv
  • Vi skulle inte klara sjukvården och äldrevården utan invandrad personal
  • Vem skulle utföra ”skitjobben” om vi inte hade invandrare?
  • Invandringen kompenserar utflyttningen från landsbygden
  • Vi måste ge ensamkommande barn en fristad och ett drägligt liv
  • Vi tjänar på invandringen

En berättigad fråga i detta sammanhang är: Hur många av alla som gör den typen av uttalanden känner exempelvis till att över 90 procent av alla asylsökande saknar asylskäl, att åtskilliga av de sökande valt att göra sig av med sina identitetshandlingar eller att många ensamkommande ”barn” sedan länge lämnat barndomen. Kort sagt, hur många känner till att myndigheterna villigt låter sig bedras i vad som kan liknas vid en osannolik kombination av naivitet och missriktad generositet?  Och hur många känner till att våra politiker och journalister utför ett gigantiskt arbete för att hålla medborgarna okunniga i frågor som rör invandringen till Sverige?

I landet finns även många överreklamerade komiker, hel- och halvkändisar samt ”kulturpersoner” som tillåts vara tongivande närhelst invandring förs på tal i våra medier. Hur många av dessa har satt sig in i de frågor i vilka de ständigt och villigt yttrar sig?

Låt oss leka med tanken att majoriteten av landets befolkning tagit del av de uppgifter som förmedlas i böcker som ”Invandring och mörkläggning” av Arnstberg och Sandelin eller ”Låsningen” av Jan Tullberg. Och låt oss fullfölja tankegången och tänka oss att dessa författare vore lika ofta förekommande i radio- och teveprogram som exempelvis Göran Greider. Vad skulle resultatet bli?

Låt oss även göra det halsbrytande antagandet att landets debattredaktörer vore intresserade av debatt. Då skulle vi kunna läsa artiklar i de mest skilda ämnen – gärna med udda infallsvinklar, vilket uppskattas av den debattintresserade. Och naturligtvis skulle vi som bor i ett av världens mest invandringsvänliga länder kunna läsa invandringskritiska artiklar. Den som dristar sig till att beklaga sig över att det inte förekommer någon invandringsdebatt i landet möts alltid av påståendet att det ju skrivs och talas ständigt om invandring. Det må så vara, men Ingen som hyser den uppfattningen lär kunna nämna några invandringskritiska debattartiklar som publicerats i den etablerade pressen under senare år. Rätta mig gärna om jag har fel!

Än så länge har vi få lagliga inskränkningar i yttrandefriheten. Men denna frihet har ändå ett begränsat värde när publicister som borde vara det fria ordets värnare och tillskyndare saknar intresse för mångfald på åsiktsområdet och uppträder som grindvakter mot sunt förnuft och åsikter som avviker från det politiskt korrekta.

Är det troligt att landets invandringspolitik skulle sett ut som i dag om allmänheten inte utsatts för desinformation av politiker och journalister? Om svaret är ja finns kanske inte så mycket att ondgöra sig över. Men om svaret är nej finns det många som bär ett stort ansvar. Dessvärre kommer dock ingen att ställas till svars för nedrustningen av landets trygghet och välfärd. Det finns många som i likhet med mig tillhör en generation som statistiskt sett kommer att avlida inom den närmaste tjugoårsperioden. Det vi kan hoppas på är att vi i bästa fall slipper uppleva den dag då de flesta bor i utanförskapsområden. Men tyvärr kan inte alla trösta sig med det.

Rolf Hillegren

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson