Annonsera på Avpixlat

Content Central och den vänsterliberala mediekartellens ångest

Mats Dagerlind

DISKRIMINERING Av en händelse råkade jag under en av mina Internet-exkursioner på sajten Content Central. Det är en webbplats där medier och frilansjournalister möts för att köpa och sälja artiklar. Det lät som ett spännande och intressant initiativ tyckte jag. I egenskap av Avpixlats chefredaktör registrerade jag därför ett mediekonto (köp) och passade även på att registrera ett personligt konto som frilansskribent (sälj). Content Central tillhör dock, skulle det visa sig, den skara som inte respekterar alla mediers och frilansjournalisters lika värde. I mejl några dagar senare meddelande Content Centrals VD, Joachim Ljungquist, att han kastat ut såväl Avpixlat som undertecknad som kunder hos sajten.

Att så skulle ske var dessvärre lika väntat som det är anmärkningsvärt. I sitt mejl till Avpixlat och mig motiverar Ljungquist sitt beslut på ett närmast parodiskt motsägelsefullt sätt. Han skriver att “medier som anses vara främlingsfientliga, inte står för alla människors lika värde och inte värnar om demokratiska värderingar inte ska tillåtas som kunder“. Content Central manifesterar således sin egen förment toleranta, inkluderande och demokratiska värdegrund genom alternativmediefientlighet, avsaknad av respekt för alla mediers lika värde och tillämpning av antidemokratiska principer.

För att göra paradoxen fullständig och ge svaret en piffigt schizofren prick över i, skriver Ljungquist samtidigt i mejlet “Det är kul att ni har hittat oss“. Beslutet att utestänga Avpixlat och mig från Content Central står också i bjärt konstrast till den deklaration om mediemångfald, att inte utestänga medier och att vilja låta många röster komma till tals som Ljungquist skryter med i det första numret av sajtens interntidning “Redaktion”. Så här skriver Ljungquist i en ledare:

Det finns idag en dominant aktör på marknaden, med en ägarbild bestående av de stora mediehusen på dagspressmarknaden, i form av TT (Spektra). Där kan i stort sett bara dagspress, och långt ifrån alla, köpa material idag. Content Central är ett alternativ med en mycket mer öppen affärsmodell som inte utestänger en stor del av Sveriges medier. Jag är dessutom förvissad om att vi har en fördel av att kunna erbjuda mångfald och valmöjligheter då flera röster kan göra sig hörda.

I samma nummer av tidningen kan man, i en stort uppslagen intervju med den SD-fientliga vänsterjournalisten Alexandra Pascalidou, läsa om hur hon började skriva därför att hon “hade så mycket att berätta som annars inte skulle ha hamnat i medierna” och att hon “vred ljuset mot medieskuggan och bröt mot likriktningen som är resultatet av en relativt homogen journalistkår”.

Det är en ganska träffande beskrivning för varför jag själv, som inte har en traditionell journalistbakgrund, började skriva och tillsammans med några andra eldsjälar med liknande motiv startade mediesajten Avpixlat som nu är en ledande röst inom Sverigevänlig alternativmedia. Men någon långintervju med mig i ett kommande nummer av Content Centrals tidning Redaktion är väl, trots dessa likheter och denna prestation, inte att tänka på misstänker jag.

Uppenbarligen springer Ljungquist eller någon annan i Content Centrals styrelse också med skvaller till mediehusens redaktioner och brister (vid sidan av vad som redan nämnts) också gravt i sin värdegrund vad gäller respekt för vedertagen konfidentialitet i kontakter mellan företag och kund. Det är något som andra medier och frilansare som anslutit sig till sajten bör vara medvetna om.

I tidningen Dagens Media hittar jag nämligen någon dag senare en nyhetsartikel, signerad Simon Andrén, där turerna kring min registrering av konton för Avpixlat och mig själv på Content Central och annulleringen av desamma hängs ut till allmän beskådan. Andrén har även bemödat sig att med att kontakta Joachim Ljungquist för en kommentar (såvida det inte är Ljungquist som självmant hört av sig till Andrén med story och kommentar). Däremot Har Andrén inte kontaktat Avpixlat eller mig, något som han enligt de pressetiska reglerna borde ha gjort. När jag försökt kontakta Andrén har han inte svarat.

I sagda artikel förtydligar (nåja) Ljungquist varför han väljer att diskriminera undertecknad och Avpixlat (som han för säkerhets skulle nu också svärtar ned med det förklenande epitetet “hatsajt”):

– Vi tycker inte att Avpixlat är en kund som vi ska ha. Vi vill inte att våra frilansares texter ska hamna i deras kanaler.

Ljungquist slipper besvärande följdfrågor från Andrén – såväl sådana av det mer principiella slaget som sådana kring det faktum att det Ljungquist påstår faktiskt inte stämmer. Som frilansskribent ansluten till Content Central bestämmer man helt och hållet själv till vilka medier man vill sälja sina texter. Detta klargörs tydligt på sajten och det går även att i sin profil på enskild medienivå precisera vilka medier man vill och inte vill samarbeta med. Om Andrén gjort minsta ansats till research hade han känt till detta och det naturliga hade då varit att konfrontera Ljungquist med den logiska luckan i hans resonemang.

Avpixlat bevakar och debatterar dessutom främst invandrings- och integrationspolitiska händelser/frågor. Den helt övervägande majoriteten texter som bjuds ut på Content Central faller utanför Avpixlats publicistiska uppdrag. Risken för att en skribent som inte önskar det ska behöva hitta sin text på Avpixlat är således i det närmaste obefintlig.

Än mer anmärkningsvärt är det om Ljungquist med sitt uttalande till Dagens Media menar att han inte vill tillåta frilansare anslutna till Content Central att sälja texter till Avpixlat. Betyder det i så fall att en skribent som skickar en text till Avpixlat för publicering riskerar att bli utkastad från Content Central? Förvandlas denne då till en sådan “kontroversiell person” som Ljungquist något senare i intervjun med Dagens Media kallar mig och åberopar som argument för att stänga mig ute som frilansare från Content Central?

Här är några klargöranden på sin plats. Avpixlat är en oberoende Sverigevänlig, socialkonservativ och nationalistisk mediesajt för nyheter och opinion. Avpixlat har utgivningsbevis och ansvarig utgivare och har av JK konstaterats inte ha publicerat något material som utgör något tryckfrihetsbrott.

Avpixlat tillämpar också tydliga pressetiska riktlinjer. Dessa är i flera avseenden mer konsekventa och logiska än de som under PO och PON i en frivillig överenskommelse tillämpas av flertalet aktörer inom vänsterliberal allmänmedia. Avpixlats pressetiska policy uttrycker en större respekt för läsarens intellekt med en uttalad ambition om att avstå från att agera censor och förmyndare. Avpixlat ser det som ett angeläget demokratiuppdrag att förse Sveriges medborgare med den information och de kontexter som vänsterliberal media undanhåller dem.

Avpixlat respekterar självfallet den humanistiska människovärdesprincipen och värnar lika tydligt västerländska demokratiska värderingar. Att slå vakt om dessa principer och värderingar och att upplysa och opinionsbilda om hur de idag alltmer hotas och kringskärs i det nya Sverige, utgör i själva verket grunden för Avpixlats publicistiska uppdrag och gärning.

Avpixlats och min personliga registrering hos Content Central har enligt artikeln i Dagens Media föranlett Ljungquist och sajtens styrelse att skyndsamt och ängsligt inleda ett “värdegrundsarbete” i syfte att på ett mer konsekvent sätt kunna porta medier och skribenter som inte håller sig inom vänsterliberalismens trånga åsiktskorridor. Agerandet är en del i en allmän utveckling som på senare tid framträtt allt tydligare inom den svenska hegemoniska mediekartellen.

Journalistförbundet införde på sin senaste kongress en värdegrundsklausul i sina stadgar som sannolikt kommer att användas för att kunna utesluta och neka medlemskap för personer som i sin journalistiska gärning uttrycker “fel” åsikter, dvs som förhåller sig kritiska till massinvandring, radikalfeminism och ett antal förhärskande överideologier inom vilka enligt rådande doktrin endast en åsikt är tillåten. Flera medlemmar hade inför nämnda kongress motionerat om att förbundet borde skydda yrkestiteln journalist så att den som tycker “fel” och skriver för “fel” medier inte omfattas av titeln och följaktligen inte heller kvalificerar sig för medlemskap i journalisternas fackförbund.

Tunga medieaktörer agerar nu lobbyister och uppvaktar politiker och Presstödsnämndens ledamöter med krav på att presstödet görs om så att staten – dvs skattebetalarna – tvingas hålla fler icke kommersiellt lönsamma medier under armarna. Man är i detta värv noga med att poängtera att stödet endast bör ges till “kvalitetsmedier”. Med kvalitet menas på bästa nyspråk att medier ansluter sig till rådande vänsterliberal mediedoktrin där man ser som prioriterat uppdrag för media att fortsatt vara folkuppfostrare, förmyndare och censurorgan.

När det svenska folket inte längre frivilligt på marknaden vill betala för uppfostran, förmynderi och censur, då ska de tvingas att göra det via skattsedeln. Det torde vara det slutgiltiga beviset för hur de som skulle granska makten i stället har blivit maktens lakejer, hur stat och media vuxit ihop till ett – något som är kännetecknande för totalitära diktaturer. Från politbyrån i Bryssel har dessutom kommit propåer om att förbjuda medborgarjournalistik som inte godkänts och fått särskilt EU-tillstånd att driva en blogg eller motsvarande.

Publicistklubben nekade för ett par månader sedan för andra gången undertecknad medlemskap. Detta trots tidigare löfte från styrelsen via förre ordföranden, Stina Dabrowski, att medlemskap skulle beviljas om Avpixlat kom “under redaktionell ledning“, något som preciserades med att utgivningsbevis anskaffades och ansvarig utgivare utsågs. Dessa krav är sedan i våras uppfyllda.

Dabrowskis efterträdare på ordförandeposten, Björn Häger, tar av allt att döma lätt på löftesbrott och hävdar nu i stället – utan att kunna precisera sig – att Avpixlats nyhetsbevakning och opinionsbildning inte överhuvudtaget kvalificerar sig som publicistik och att den som skriver för Avpixlat därför inte kan accepteras som medlem i Publicistklubben. Däremot har klubben inga betänkligheter med att ha dokumenterat revolutionära vänsterextremister som medlemmar, varav somliga inom kort – om man ska tro alternativmediesajten Fria Tider – rentav kan komma att avslöjas som angivare åt Stasi i det forna DDR.

Bottendyn i detta sammantagna diskriminerande agerande från svenska medieaktörer och deras organisationer är en blandning av antidemokratiska värderingar och rädsla över att förlora än mer av sin sedan decennier hävdvunna ensamrätt på att filtrera information och åsikter till det svenska folket. Journalister har ett i flera undersökningar dokumenterat rekordlågt förtroende hos allmänheten och tidningsdöden står som en grinande lieman utanför mången redaktionsdörr och trampar. Detta samtidigt som antalet alternativmedieaktörer ökar och lockar alltfler läsare.

Situationen är i verkligheten värre för gammelmedia än vad dess krisdrabbade aktörer officiellt vill vidgå. En stor vänsterliberal tidning som Aftonbladet eller Expressen har på papperet tio gånger så många trogna läsare som Avpixlat. Detta Goliat mot David-styrkeförhållande gäller emellertid inte om man begränsar sig till att ställa läsarsiffrorna för dessa tidningars ledar-, debatt- och kultursidor och vinklade nyhetstexter på utvalda områden mot Avpixlats totala läsarsiffra.

Det är mer relevant att göra eftersom Avpixlat inte konkurrerar med gammelmedia vad gäller bevakning av sport, nöjen, kändisskvaller och mycket annat av det material som drar flest läsare till deras sajter och papperstidningar. Hela Avpixlats utbud är alltså en konkurrent till en begränsad del av gammelmedias redaktionella material. Gör man den jämförelsen har gammelmedia betydligt större orsak till oro än vad de sammantagna läsarsiffrorna skenbart ger vid handen.

Som ett exempel kan nämnas att Avpixlat under valrörelsen – från mitten av augusti till mitten av september – hade över 3 miljoner sidvisningar per vecka. Låt oss anta att Aftonbladet hade 30 miljoner sidvisningar per vecka under samma period. Endast en mindre del av alla dessa klick kan dock hänföras till nyhets- och opinionsmaterial inom de områden som Avpixlat bevakar och som har någon bäring på den politiska konflikten mellan riksdagens sju i realiteten vänsterliberala partier och det åttonde socialkonservativa partiet.

På gammelmedias redaktioner och i styrelserummen hos deras ägare är man naturligtvis inte omedveten om detta, även om man inte talar högt om det. I riksdagen går det socialkonservativa och Sverigevänliga genomslaget i den politiska opinionen att avläsa enkelt och direkt i mandatfördelningen, där Sverigedemokraterna som bekant nu är tredje största parti och fortsätter att öka. På medieområdet krävs mer differentierade studier för att illustrera motsvarande styrkeförhållande.

Klart är dock att det Sverigevänliga och socialkonservativa avtrycket hos mediekonsumenterna är väsentligt större än vad man kan förledas tro om man jämför gammelmedias och alternativmedias totala läsarsiffror. Den vänsterliberala journalistkåren och deras organisationer vet också att det inte främst är Sverigedemokraternas egna mediesatsningar som driver partiets framgångar utan de fristående Sverigevänliga medierna.

Utan att förringa betydelsen av Sverigedemokraternas partipolitiska opinionsbildning som förklaring till de stora valframgångarna, kan man ändå konstatera att partiets egna medieinitiativ i modern tid varit få och krönts med förhållandevis liten framgång. De mediala vattenhål och lägereldar kring vilka de verkligt stora skarorna Sverigevänner samlats har i stället hetat sådant som Politiskt Inkorrekt, Fria Tider, Dispatch International och Avpixlat – samtliga startade som privata initiativ av eldsjälar oberoende av partiet.

Sverigedemokraternas ledning har en kluven inställning till Sverigevänlig alternativmedia. Å ena sidan inser man att dessa medier haft en stor betydelse för partiets framgångar. Å andra sidan är man en smula frustrerad över att inte ha inflytande över vad dessa medier skriver och att de inte alltid fullt ut hänger med i svängarna när partiet vill finslipa sin framtoning för att attrahera nya och bredare väljargrupper.

Sverigevänlig alternativmedia har en tendens att fortsätta vända sig främst till SD:s kärnväljare och fokusera på de hårda profilfrågorna, något som partiledningen befarar kan repellera en del nya väljare, i synnerhet när allmänheten via gammelmedia serveras en till stora delar vulgariserad version av dessa mediers nyhetsbevakning och opinionsbildning. För Avpixlats del handlar det om sådant som att konsekvent tituleras med förklenande epitet som “hatsajt”, att mindre genomtänkta eller rentav false flag-planterade läsarkommentarer bedrägligt presenteras som redaktionellt material och att en handfull artiklar, där Avpixlat antingen faktiskt gjort misstag men som oftare avsiktligt misstolkats, framställs som representativa för hela Avpixlats produktion om mellan 10 och 15 tusen publiceringar.

Det politiska sjuklöveretablissemangets handgångne inom vänsterliberal media har också förstått att det inte är SD:s egna medier som SD-Kuriren och Samtiden man ska satsa det grövsta krutet på att demonisera, utan de fristående Sverigevänliga medierna. Det är mot bakgrund av den insikten hos mediehus och journalisternas organisationer man ska se och förstå deras agerande.

Desperationen hos gammelmedia är numera så stor att man inte ens drar sig för att liera sig med kriminellt belastade våldsbejakande vänsterextremister och begå lagbrott för att försöka stoppa alternativ Sverigevänlig media. Frustrationen är så stor över att frånhändas monopolet på nyhetsförmedling och opinionsbildning att kommersiella aktörer nu är beredda att krypa in under statens hägn och låta sig skattefinansieras för att behålla sin styrkeposition visavi Sverigevänlig media.

Den vänsterliberala mediekartellens ångest tar sig konkreta uttryck som är föga sympatiska och empatiska och som är psykiskt påfrestande att utsättas för. Det är kränkande och förnedrande att hos Content Central, Publicistklubben, Journalistförbundet m.fl. mötas av en skylt som det står motsvarande “no negroes” på.

Jag förstår att Jimmie Åkesson gått in i väggen och tvingats ta en time-out med sjukskrivning. Han kan bedyra hur mycket som helst att det inte stör honom att som enda partiledare inte bli bjuden på Nobelfesten, att som enda partiledare få barndomsupplevelser han redogjort för inför en TV-psykolog hånade i media, att som enda partiledare få sina privata spelvanor på Internet och sekretesskyddade kontokortsbetalningar uthängda i Public Service. Självfallet känns det att bli behandlad som en “nigger” av så många som man borde kunna förvänta sig mer av. Det gör ont och det är desillusionerande.

En annan person som för en tid sedan tvingades ge upp sin opinionsbildande gärning av liknande skäl är jämställdisten Pär Ström. Jag har haft näsan mot den där väggen själv och det är väl meningen antar jag, en del av strategin, att nöta ned människan med förnedring i stället för meningsmotståndaren med argument, tills vederbörande når nervsammanbrottets rand. När de som behandlar människor på detta sätt samtidigt strör fraser om värdegrund, allas lika värde och demokrati omkring sig och framställer sig som hade de en godhetens gloria på huvudet, då blir man verkligt illamående.

Samtidigt är förstås all denna osmakliga skitkastning och mobbning ett kvitto på att vi inom alternativmedia har nått framgång, att journalistkåren känner sig utmanad på allvar, Vad aktörer som Content Central och Publicistklubben inte tycks ha förstått är dock att ingen gillar en mobbare och hycklare. När en Joachim Ljungquist eller Björn Häger agerar ut sin mobbning och sitt hyckleri inför öppen ridå, då förlorar vi på knockout därför att en korrupt domare låtsas inte se de många slagen under bältet men vinner egentligen på poäng i publikens ögon.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat

Insamlingstips

Hjälp människor som tigger
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson