Annonsera på Avpixlat

Ett försök till eftervalsanalys

Mats Dagerlind

KRÖNIKA Varför gick det så bra för SD i riksdagsvalet? Det var för att svara på den frågan som jag bjöds in att medverka i en mediepanel i Sveriges Radios valvaka i söndags. Panelen bestod av höga representanter för landets ledande medieaktörer – Peter Wolodarski från Dagens Nyheter, Tove Lifvendahl från Svenska Dagbladet, Karin Pettersson från Aftonbladet och så undertecknad då från Avpixlat. Våra respektive tolkningar av valresultatet skilde sig en smula åt kan man väl säga.

Hela eftervalsdebatten har dominerats av denna fråga : hur i all friden lyckades Sverigedemokraterna att betydligt mer än fördubbla sitt väljarstöd, överlägset vinna över Miljöpartiet i striden om att bli Sveriges tredje största parti och dessutom säkra positionen som supervågmästare i riksdagen? Det borde inte ha varit möjligt.

Mot alla odds

De övriga partierna har under valrörelsen inte försuttit ett tillfälle att berätta för väljarna hur onda Sverigedemokraterna är och hur goda de själva är med fraser om värdegrund, mångfald, öppenhet och alla människors lika värde. I de blockskiljande valduellerna har rödgröna och borgerliga kombattanter ofta ägnat mer tid åt att bolla SD som en Svarte Petter mellan sig än åt att berätta om sina egna politiska förtjänster och motståndarlagets tillkortakommanden.

Media har låtit ändamålet att stoppa SD helga medlen och kastat såväl pressetik som konsekvensneutralitet överbord till förmån för SD-fientlig agendajournalistik. Ur sina arkiv har man rotat fram sparat skandalmaterial som man tillskansat sig genom olagliga metoder och med hjälp av kriminella vänsterextremister. Uppgifterna har man strategiskt i valrörelsens slutskede publicerat med svarta krigsrubriker i syfte att åsamka SD så stor skada som möjligt. Flera SD-företrädare har tvingats avgå.

Inga integritetsgränser har respekterats. Som enda partiledare har Jimmie Åkesson fått se sina spelvanor på Internet kartlagda och sekretessbelagda bank- och kontokortsuppgifter publicerade – och det dessutom av public service. Huvuden hade rullat på Sveriges Radio om detta journalistiska övertramp gällt Reinfeldt eller Löfven. Så icke nu.

Parallellt med sitt massiva negativa kampanjande mot Sverigedemokraterna har media bedrivit ett lika positivt kampanjande för sitt favoritparti Miljöpartiet. Mysiga hemma hos-reportage med språkrören Fridolin och Romson har varvats med intervjuer som mer liknat reklamspotar där de kritiska frågorna lyst med sin frånvaro. Trots det backade MP medan SD gick kraftigt framåt.

Många bortförklaringar

Den SD-fientliga mediekåren är så förbryllad och frustrerad över sitt misslyckande med att påverka valresultatet att den nästan glömt bort de ur ett regeringsperspektiv kanske ändå mer närliggande frågorna: hur Löfven ska kunna bilda regering med bara drygt en tredjedel av riksdagens mandat i ryggen, varför tilliten till statsmannaduon Reinfeldt och Borg förbytts i ett praktfiasko för Moderaterna samt om detta och de nyss nämnda herrarnas val att göra politisk sorti innebär slutet för de nya Moderaterna som en dominerande politisk kraft i Sverige, slutet för den borgerliga alliansen och/eller slutet för den cementerade blockpolitiken.

Statsvetare, sjuklöverpolitiker och opinionsbildare i media har i stället prioriterat att ikläda sig rollen som amatörpsykologer för att försöka bortförklara varför den helt utan konkurrens överlägsne vinnaren i valet blev Sverigedemokraterna. Den ena vidlyftiga teorin efter den andra har framkastats för att göra gällande att de som röstat på SD har gjort det av något annat skäl än det som Ockams rakkniv ger vid handen – att man gillar partiets politik.

Om teorierna om varför så många röstat på SD är många och spretiga så har de ändå ett gemensamt – de uttrycker samtliga ett förakt för partiets väljare. På andra partier röstar de som har åsikter och värderingar, på SD röstar man därför att man är okunnig, är lantis, lever i medieskugga, misstror etablissemanget, känner sig undanskuffad, inte hänger med i utvecklingen, vill ge politikerna fingret osv.

När SD var mindre kunde man avfärda väljarunderlaget som bestående av endast rasister. När partiet nu samlat bortåt 800.000 väljare framstår den förklaringen inte längre som särskilt plausibel, även om vissa, t ex Kristina Lundquist på DN Kultur, envist fortsätter att klamra sig fast vid den.

Den nya strategin är i stället att rikta sig till SD-väljaren och med huvudet på sned och i samma tonläge som när man talar till ett barn säga att “nej, vi tror inte att du är en rasist och ond människa, vi tror bara att du är ett vilsegånget får som inte vet vad du gör”. Förståsigpåarna är rörande eniga om att du kan räddas och återföras till fållan med lite kognitiv beteendeterapi hos Bengt Westerberg eller Expo.

I själva verket är det snarare vi Sverigevänner som har anledning att ställa oss undrande till om de övriga partiernas företrädare och väljare vet vad de gör eller om de har förlorat sina fakulteter och är oförmögna att se konsekvenserna av sitt vanstyre.

Har verkligheten på sin sida

I SR:s valvaka svarade jag att huvudorsaken till att Sverigedemokraterna gjorde ett så bra val är att partiet har haft verkligheten på sin sida. SD är också det enda parti som den som ser verkligheten kan vända sig till, det enda parti som inte påstår att du ser i syne när du säger att kejsaren är naken, det enda parti som inte stämplar din oro över tillståndet i Sverige som rasism. Under valvakan i SR skulle det vara snabba klipp och inte så mycket utrymme gavs att utveckla analysen. Jag gör det därför i stället här.

Putsen har nu börjat flagna ordentligt på politiker- och mediaetablissemangets fasad. Allt fler ser att det är en potemkinkuliss. Det är som när Kalle, Musse och Långben i Disneys julprogram fäller ihop pastoralfonden bakom sin husvagn och vi ser stadens soptipp läggas i öppen dager.

Massinvandringen är inte den ekonomiska vinst för Sverige som gjorts gällande, utan tvärtom en enorm börda för skattebetalarna. Årligen går tio- eller hundratals miljarder skattekronor, som kunde använts till att laga hål i välfärden, utveckla infrastrukturen och bygga bort bostadsbristen, i stället till att genomföra ett multikulturalistiskt samhällsexperiment baserat på massinvandring som det svenska folket inte har bett om och som de flesta svenskar inte heller vill vara en del av.

Det gäller inte minst de mest högljudda förespråkarna och ingenjörerna för sagda experiment, som förskansar sig i etniskt svenska bostadsområden på behörigt avstånd från den verklighet de anser att vi andra skall omfamna och känna oss berikade av. Avgående integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har likt en frikyrkopastor predikat om det land av mjölk och honung som Sverige blivit på grund av den “öppenhet mot omvärlden” som massinvandringen med en nyspråklig eufemism kallas för.

Varför bor inte Ullenhag i Rinkeby, Rosengård eller någon annan av de kronjuveler i detta “mer spännande och rikare land” som han så målande och med så stort patos beskrivit i sina tal, där han på likaledes frikyrkligt manér slungat svavelosande helvetesförbannelser över oss som icke vandra utmed den smala vägen (åsiktskorridoren)?

En vecka – dagtid och under rigorös säkerhetsbevakning – uthärdade Ullenhag att tillbringa i nyss nämnda områden, i ett patetiskt försök att skänka lite trovärdighet åt sina ihåligt klingande förmaningar. Många svenskar har denna verklighet inpå sig varje dag och natt, året om och utan säkerhetsvakter. Deras upplevelse av modern svensk politisk ingenjörskonst för mångfald och öppenhet kontrasterar bjärt mot den lustgård som pastor Ullenhag siat om.

Det är en verklighet med kriminella gäng, bil- och skolbränder, upplopp och stenkastning mot bussar, räddningstjänst och polis, skottlossningar, muslimsk extremism, svenskfientlig rasism, personrån, överfallsvåldtäkter, hedersförtryck, stöd till islamistisk terror, motstånd mot västerländsk demokrati, skolor med ordningskaos och bottenresultat, skyhög arbetslöshet och bidragsförsörjning, tbc och vägglöss osv osv. Det är en verklighet som mer liknar Mellanöstern och Nordafrika än Sverige.

Förvisso kan man som Ullenhag använda adjektivet “spännande” för att beskriva detta nya Sverige. De flesta svenskar torde dock föredra att få sitt lystmäte av spänning i livet på annat sätt.

Tidigare var det främst tätorter med områden av miljonprogramsbebyggelse som drabbades. Idag kommer allt färre undan eftersom asylboenden nu växer upp som svampar ur marken överallt i landet, också i den mest avlägsna avkrok på landsbygden där man i ett slag tvingas bevittna hur invånarantalet fördubblas när Bert Karlsson eller någon annan asylbaron tillsammans med Migrationsverket förhandlat fram ett mottagandeavtal bakom ryggen på ortsbor och lokalpolitiker.

LO-kollektivet drabbas hårdast

I redogörelsen ovan återfinns även delar av svaret på den andra frågan jag fick i SR:s valvaka, den om varför SD går så starkt framåt bland väljare i LO-kollektivet. Det korta svaret är att arbetarklassen har drabbats hårdast av den ansvarslösa massinvandringspolitiken.

I tätorterna var miljonprogrammen tidigare arbetarnas bostadsområden. Nu har de förvandlats till etniska getton. I motsats till mer högavlönade grupper har arbetarna inte haft samma möjlighet att rösta bort invandringen med fötterna och plånboken.

På landsbygden är det också ofta ekonomiskt svaga grupper som drabbas när asylboendena slår upp portarna. Här har man till följd av en frånvarande regionalpolitik blivit av med arbetstillfällen och offentlig service och får nu som kompensation det närmast hånfulla beskedet från Stockholm att räddningen för deras hemtrakt är att bli nordliga kolonier till Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

Det enda alternativ som stått svenska arbetare till buds har varit det politiska – att rösta fram ett parti som kan ge dem det andra grupper köpt för pengar – en tillvaro i ett Sverige som inte mer liknar Mellanöstern eller Nordafrika.

Framför valurnan är kanske den enda gången då vi faktiskt alla är lika mycket värda. Ändå föraktar den elit som varmast talar om just alla människors lika värde de arbetare som använder sig av sitt medborgarvärde för att unna sig det som eliten skaffat sig med pengar. Att köpa sig fri är fint, att rösta sig fri är fult. En unken stank slår emot den som dissekerar den degenererade demokratisyn och hycklade värdegrund som detta är ett uttryck för.

I SR:s valvaka nämnde jag ett annat område, arbetsmarknaden, som väljargenerator för Sverigedemokraterna i LO-grupper. Här konkurrerar ett överutbud av invandrad arbetskraft med låg utbildning och låga lönekrav ut svenska arbetare. Svenskdiskriminerande subventioner som gör det avsevärt billigare att anställa en invandrare än en svensk driver på utvecklingen ytterligare. Det gör också en reform för uteomeuropeisk arbetskraftsinvandring som är ogenomtänkt och missriktad och dessutom missbrukas grovt av mindre nogräknade arbetsgivare, nästan alltid med ickevästlig invandrarbakgrund.

Svenska arbetare i bl.a. åkeri- och byggbranscherna utsätts också för hård konkurrens från billig utländsk arbetskraft, i det här fallet främst från andra EU-länder. Sverigedemokraterna är numera det enda trovärdiga partiet för den som är EU-kritisk. Följaktligen är stödet för SD mycket starkt i dessa LO-grupper.

Många arbetare är också småföretagare. De har fått se sina företag gå omkull när de utsatts för illojal konkurrens från företag startade av invandrare som systematiskt anlitar lönesubventionerad och ofta även svart arbetskraft. Massinvandringen har allvarligt skadat inte bara den svenska arbetsmarknaden utan också den svenska företagsmarknaden.

SD:s trovärdighet ökar, vänsterns och högerns minskar

Vänsterns och socialdemokratins trovärdighet när det gäller att värna svenska arbetares jobb är idag låg. Fackliga företrädare – inte sällan också aktiva inom S och V – sätter rasiststämpel på de medlemmar som är oroliga över att förlora jobbet till följd av massinvandringen. Medlemmarnas fackavgifter har under den gångna valrörelsen använts till att bedriva kampanj mot Sverigedemokraterna. Medlemmar som engagerat sig aktivt i SD har uteslutits ur facket.

Oron bland arbetare minskar inte heller av att a-kassan har urholkats under Alliansens tid vid makten. Många LO-anslutna som tidigare röstat på Moderaterna har nu i stället valt SD eftersom det är det enda parti som på allvar står upp för dem.

SD säger nej till svenskdiskriminering på arbetsmarknaden. SD vill minska massinvandringen och det överutbud av arbetskraft och den press nedåt på lönerna som den leder till. SD vill stoppa den illojala konkurrensen från låglöneländer i EU. SD vill förstärka a-kassan.

Inget parti, vare sig till vänster eller höger, kan matcha detta. Ändå har LO Transport bedrivit propaganda ute på arbetsplatserna där SD utmålats som ett arbetarfientligt parti. Många arbetare har sett igenom den lögnen. Ännu fler kommer att göra det i framtiden.

Vänsterns arbetarförakt

Aftonbladets kommunistiska kulturchef Åsa Linderborg spekulerar i sin eftervalsanalys kring varför arbetarklassens missnöje med den borgerliga alliansregeringen inte har manifesterat sig i ett ökat stöd för vänstern i stället för i framgångar för Sverigedemokraterna. Frågan är delvis felställd eftersom många arbetare mer är missnöjda med sjuklöverpolitik än specifikt med allianspolitik. Men orsakerna till varför så få arbetare identifierar sig med vänstern är ändå intressanta att beröra.

Det handlar om vänsterns brist på trovärdighet och dess utbredda arbetarförakt. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt bor i flott diplomatvåning i några av Stockholms mest exklusiva kvarter på Östermalm, något han försökte dölja på partiets valsedel. Nyss nämnda Åsa Linderborg saluför sig själv som proletär och antirasist men bor i exklusiv bostadsrätt på mediegentrifierade Södermalm i Stockholm, långt från det nya mångkulturella Sverige hon anser att det är rasistiskt att vara motståndare till.

Bostaden har hon kunnat skaffa sig genom sitt arbete som högavlönad kulturchef på en av landets största tidningar och miljoninkomster från en bok där hon exploaterar sin egen uppväxt i misär med en alkoholiserad pappa och en frånvarande mamma som föredrog rödvinskvällar med vänsterintellektuella samhällsanalyser framför föräldraansvar.

Linderborg är möjligen lite unik genom att åtminstone på fädernet ha gjort en klassresa från arbetar- och alkoholisthemmets lakanslösa säng i Västerås miljonprogram till universitetsutbildad akademiker, kulturchef på fin tidningsredaktion och hyllad författare. På mödernet har hon emellertid en mer vänstertypisk akademisk klassbakgrund. Prosovjetiska mamma Tatjana har bl.a. varit riksdagsledamot och utredare åt regeringen.

De flesta vänstersympatisörer befinner sig i detta högre klasskikt och att ha riktigt arbetarblod i ådrorna är lika lite en merit här som inom den aristokratiska överklassen. Vänsterpolitik i Sverige är inte arbetarnas ideologi. Socialismens tankar har sedan länge sin återväxt i en intellektuell medelklass. Det gäller inte bara agitatorer som Linderborg och den kulturvänster som byggt upp åsiktskorridorens berlinmurar utan även faktiskt gatuvänstern som mycket sällan är några arbetarungar utan kommer från välbärgade hem i den intellektuella akademiska medelklassen.

Den svenska vänstern säger sig värna arbetarklassen men ser i själva verket ned på allt som är typiskt för en svensk arbetare. Vänstern föraktar arbetarklassen för allt från att den hellre tittar på dokusåpa på TV4 än går och ser Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet till att den röstar pragmatiskt realpolitiskt i stället för utifrån kulturmarxistisk maktanalys. Det är detta synsätt som ligger till grund för att man nu inte respekterar arbetarnas val av Sverigedemokraterna utan klappar partiets väljare på huvudet och omyndigförklarar dem.

Den parlamentariska sandlådan

Något måste också sägas om det parlamentariska läget efter valet och ansvarsfrågan när det gäller att få till stånd en regering med erforderligt parlamentariskt underlag. På den ena kanten står Stefan Löfven och vägrar samarbeta med Sverigedemokraterna. Han har även stängt dörren för regeringssamarbete med Vänsterpartiet.

På den andra kanten står Folkpartiet och Centern och vägrar av prestigeskäl att samarbeta med Löfven eftersom de vill visa att de minsann hade rätt när de under valrörelsen påtalade att Löfven inte hade något regeringsalternativ att erbjuda. Självfallet vägrar samtliga allianspartier också att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vid kanten av denna sandlåda står Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med utsträckta händer åt båda håll och förklarar sig villig att samtala och samarbeta med alla partier. Ändå är det Sverigedemokraterna som de övriga partierna och media nu vill skuldbelägga som det parti som inte tar ansvar, inte är seriöst och genom sitt agerande kan komma att orsaka ett nyval (extraval).

Sverigedemokraterna förväntas i motsats till övriga partier passivt och snällt släppa fram den ena eller andra budgeten trots att man inte får vara med i några budgetsamtal. Det har SD visserligen gjort tidigare men omständigheterna var då annorlunda, något som t.ex. Aftonbladets Lena Mellin inte inser eller inte vill låtsas om när hon riktar sitt anklagande finger mot SD.

När Alliansregeringen 2010 förlorade sin majoritet i riksdagen, var det endast med enstaka mandat. Den regering som Stefan Löfven tänker presentera kommer ha ett väsentligt mindre parlamentariskt underlag och vara beroende av att få stöd från flera andra partier för att få majoritet för sina förslag i riksdagen. Även talmannen har påtalat att det är en mycket svag regering Löfven kan presentera.

Sverigedemokraterna var när man släppte fram den borgerliga alliansregeringens budgetar också ett väsentligt mindre parti i riksdagen än vad man är efter detta val. Idag är man landets utan konkurrens tredje största parti och det är rimligt att med detta starkare mandat i ryggen ställa hårdare krav på inflytande över politiken.

Löfven har deklarerat att väljarna har röstat för en förändring men glömmer att nämna att det inte är han eller hans tilltänkta regeringspartner Miljöpartiet som fått de röster som den borgerliga alliansen förlorat. Den enda tydliga trenden i valet är att fler väljare har velat se en mer Sverigevänlig politik.

Det blå laget har förlorat, det rödgröna laget står still och det blågula laget går kraftigt framåt. I den situationen är det legitimt att Sverigedemokraterna kräver ett större och mer konkret inflytande över politiken än vad man tidigare gjort.

Moderaternas praktfiasko

Redan i EU-valet fick vi en försmak av att de nya Moderaternas framgångssaga var all. Riksdagsvalet bekräftar detta. Förklaringarna är flera. Vid sidan av Sverigedemokraterna är Moderaterna det parti där det funnits flest kritiker mot massinvandringspolitiken och missnöjet hos den tunga falangen inom partiet har varit stort med Reinfeldts vidlyftiga migrationspolitik.

Moderaterna har under Reinfeldt också förlorat äganderätten till en rad andra profilfrågor, också här till Sverigedemokraterna. Det gäller exempelvis kriminalpolitiken och försvarpolitiken där många moderater inte längre känner igen sitt gamla parti.

Reinfeldts sommartal i valrörelsens upptakt hade sannolikt också en påtaglig negativ inverkan på Moderaternas valresultat. Statsministern deklarerade tydligt att väljarna vare sig skulle få reformer eller skattesänkningar, kanske rentav skattehöjningar. Det enda han säkert kunde lova det svenska folket var att lägga ytterligare sten på Europas redan tyngsta asylbörda.

Den moderata arbetslinjen gick tidigare ut på att det skulle löna sig att arbeta. Jobbskatteavdraget har varit populärt. Även om åtskilliga skattemiljarder också tidigare gick till att hålla igång massinvandringen kunde man med moderat politik i varje fall påräkna att få behålla lite mer av sin surt förvärvade lön och att åtminstone lite av det man inte fick behålla gick till att trygga välfärden. Sedan sommartalet är det moderata budskapet att det framledes helt och hållet är syrier, irakier, afghaner och somalier som ska skörda frukterna av ditt arbete. Många väljare har inte upplevt detta som ett lika starkt incitament, vare sig för arbete eller för att rösta på Moderaterna.

Om Stefan Löfven hade lite kurage

Valanalytikerna odlar nu myten om “ett besvärligt parlamentariskt läge”. Den myten är tacksam att rida på för Stefan Löfven. I själva verket är det enda besvärliga att samtliga partier prioriterar fortsatt mobbning av Sverigedemokraterna framför ansvar för Sverige.

affes_svartvita_fakta_17

Kommentar till uppgiften “13,7% av Europas asylanter:” Enligt Eurostat står Sverige, med ungefär 2 procent av EU:s befolkning, för 22 procent av EU:s beviljade asylansökningar (första halvåret 2014) . Det innebär att Sverige beviljar fler personer asyl än vad Storbritannien, Frankrike, Spanien, Finland, Danmark och Norge gör tillsammans.

Löfven skulle nu exempelvis kunna erbjuda Sverigedemokraterna en minskning av asyl- och anhöriginvandringen med 60 procent i stället för de 90 procent som SD vill se. Sverige skulle då hamna i nivå med den invandring per capita som Norge hade under de tio år som Löfvens kollega och systerparti, Jens Stoltenberg respektive Arbeiderpartiet, styrde landet.

Kritiken skulle Löfven enkelt kunna bemöta med motfrågan om varför Socialdemokraterna i Sverige ska bedriva en tre gånger (sex gånger i absoluta tal) så expansiv invandringspolitik som socialdemokraterna i Norge. Han skulle också kunna hänvisa till tidigare svenska socialdemokratiska regeringars agerande, exempelvis det luciabeslut som Löfvens företrädare Ingvar Carlsson tog 1989 när den asylrelaterande invandringen då höll på att ta knäcken på Sverige.

Under valrörelsen har Löfven även hänvisat till länder som Tyskland och Belgien som föredömen. Dessa tar emot långt färre asylinvandrare än Sverige per capita. Även Storbritannien har nämnts som exempel på ett öppet land som Sverige bör ha som rättesnöre. Storbritannien tar emot ännu färre asylinvandrare per capita än Tyskland och Belgien och inte ens tiondelen jämfört med Sverige. Våra övriga nordiska grannar Danmark och Finland ligger också avsevärt lägre. Men det kurage som krävs för en sådan uppgörelse har sannolikt inte Löfven, så tuff fackförhandlare och svetsare han varit.

Den karaktärssvagheten är han förvisso inte ensam om. Även de borgerliga allianspartiernas systerpartier i våra nordiska grannländer bedriver en väsentligt mer restriktiv invandringspolitik och M, C, FP och KD skulle kunna ge Åkesson samma erbjudande utan att det på något sätt skulle vara konstigt, sett ur ett internationellt perspektiv. Med det kommer de med största säkerhet inte att göra. Lööf, Björklund, Hägglund och vem det nu blir som tar över rodret i M har inte mer kurage än Löfven.

Det kan förvisso vara något av ett hasardspel för SD att verkligen fälla Löfvens budget och därmed vara den utlösande orsaken till en regeringskris och ett extraval. Övriga partier och media kommer att göra sitt bästa för att ge SD skulden trots att de verkligt skyldiga finns i de andra partierna. Lyckas man förmedla den bilden till väljarna kan det straffa sig i form av sämre siffror för SD i extravalet. Om SD däremot kan upprätthålla bilden av att vara det enda ansvarstagande partiet medan sjuklövern leker sandlåda, då kan man tvärtom gå vinnande ur ett extraval.

Däremot är det ett smart vågmästardrag av Åkesson att antyda att SD ändå ser det som ett alternativ att inte passivt lägga ned sina röster utan i stället rösta på det budgetförslag som man tycker är minst skadligt för Sverige. Det sätter press på både det rödgröna och det borgerliga laget att presentera budgetar som kan vinna SD:s gunst. Några verkliga eftergifter på invandringsområdet kan man nog inte förvänta sig men däremot att en del andra förslag som ogillas av SD lyfts ut eller revideras.

FI skördade framgångar på grund av SD

För att inte framstå som missunnsam, orättvis och partisk ska jag här erkänna att även Feministiskt Initiativs framryckning från en obetydlig marginalgrupp med ett väljarstöd på några tidondelar av en procent till ett 3%-parti var en prestation. Eftersom Fi inte lyckades ta sig in i riksdagen samtidigt som man så tydligt innan valet hade satt upp detta som sitt mål, framstår vad som i realiteten var en stor valframgång ändå som ett misslyckande.

Vad som inte så tydligt framkommit, vare sig före valet eller nu i eftervalsanalysen, är den egentliga orsaken till Fi:s valframgång. Den har väldigt lite att göra med ett nymornat intresse för feminism men desto mer att göra med den SD-fientliga mobiliseringen på vänsterkanten och bland tidigare soffliggande anarkister som inte tror på parlamentarisk demokrati.

Utan SD i politiken hade Fi troligen legat kvar på en fraktion av en procent i väljarstöd – större underlag finns inte i Sverige för den vänsterextrema radikalfeminism som partiet företräder. Detta insåg Gudrun Schyman redan första gången hon var ledare för partiet och försökte då bredda väljarbasen genom att också göra FI till HBTQ-rörelsens parti.

Det gick inte så bra. In genom dörren kom militanta snaggade flator som Tiina Rosenberg men ut genom samma dörr gick samtidigt mer sansade och traditionella kvinnosakskvinnor som Ebba Witt Brattström och med dem försvann också alla potentiella väljare som inte antingen var fanatiska manshatare eller queer-aktivister.

Den här gången har Schyman lyckats bättre i sina breddningsförsök. Genom att bjuda in den intersektionella rörelsen, de rasifierade, de invandraretniska separatisterna och de militanta antirasisterna på vänsterkanten till partiet, måla upp en bild av Sverige som genomsyrat av rasistiska strukturer och hålla upp Sverigedemokraterna som en demoniserad fiende och syndabock, nådde Schyman ända till EU-parlamentet och nästan till riksdagen. Utan medias benägna draghjälp hade detta förstås inte gått, bör tilläggas.

Summa summarum

Sverigedemokraterna har inte bara kommit för att stanna i det svenska parlamentet utan för att kontinuerligt öka. Den som föreställde sig att den gångna mandatperioden skulle bli en parentes i svensk riksdagshistoria har nu bryskt väckts ur sin dagdröm och återbördats till verkligheten. Frågan är inte om utan när de övriga partierna tvingas se sanningen i vitögat och gå SD till mötes genom att normalisera invandringspolitiken.

På vilken sida blockgränsen det första initiativet i den riktningen kommer att tas är osäkert. Efter att den närmast patologiskt SD-fientlige Fredrik Reinfeldt nu klivit av partiledarskapet för Moderaterna har partiet getts en öppning att välja en ny ledare som tar valnederlaget på allvar, gör en korrekt eftervalsanalys och vågar göra de nödvändiga förändringarna i partiets politik som kärnväljarna vill se. I så fall kan vi få se ett trendbrott i svensk invandringspolitik redan under innevarande mandatperiod. Om Moderaterna försitter den möjligheten kan det dröja längre och partiets ökenvandring bli lång.

Initiativet kan också – även om det inte är lika troligt – komma från Socialdemokraterna, om Löfven upptäcker att det inte går att regera med nuvarande parlamentariska underlag och alternativet är nyval och att återigen hamna i opposition. Det är en roll som Socialdemokraterna på grund av sin självbild och historia har svårare än något annat parti att finna sig till rätta i.

Om dessa scenarion, i varje fall i det korta perspektivet, innehåller ett visst mått av önsketänkande så råder det ingen tvekan om att Sverige i längden inte kan fortsätta att vara det extrema migrationspolitiska undantaget. De ekonomiska, sociala, utbildningsrelaterade, kulturella och demokratiska konsekvenserna är redan betydande och snart hinner verkligheten ifatt också de mer privilegierade grupper som idag gömmer sig i etniskt svenska reservat och håller sig med en fariseisk värdegrund.

Direkt efter valet 2010 skrev jag på Twitter att SD i valet 2014 skulle nå ett tvåsiffrigt resultat. “Dream on grabben” var kvintessensen av reaktionerna på den spådomen. Jag ingick t.o.m. ett vad om saken med någon om en flaska rökig single malt. Vederbörande duckar nu någonstans i skuggorna och har inte velat ge sig till känna. Idag vill jag åter agera orakel och hävdar att Sverigedemokraterna i valet 2018 kommer att vara Sveriges näst största parti med ett väljarstöd på över 20 procent – såvida inte de övriga partierna tar sitt förnuft till fånga. Om någon vill hålla vad om saken så ses vi på Twitter.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson