Annonsera på Avpixlat

Sverige sett från Norge

Björn Staerk

Bjørn Stærk. Foto: Thomas Sirland

DEBATT I Norge har vi länge sett med beundran på Sverige, men under de senaste åren har detta förändrats. Många frågar sig: vad är det med Sverige?

Orsaken är en rad underliga utspel från den svenska kultureliten om norsk högerextremism och rasism. En svensk teaterregissör har berättat för oss att hon hör ett högerextremt budskap i Norges finaste barnteaterföreställning. Aftonbladet har blandad sig in i en norsk kulturdebatt de inte har förstått något av. Vi har fått höra att Fremskrittspartiet är Europas mest framgångsrika fascistparti, att rötterna till fascismen finns i norsk skidåkning och att det går en röd tråd från skriftspråket nynorska till Förintelsen. Inte ens på den norska vänsterkaten förstår man vad dessa människor talar om.

Det är helt enkelt många norrmän som skrattar åt Sverige idag – senast av detta ledarstick. Kritiken sticker inte, den kliar. Den är självgod och kunskapslös på samma gång.

Därför ser norrmän nu med en kritisk blick på Sverige, och speciellt på svenskarnas förhållande till invandring, mångkultur, rasism och nationell stolthet. Vi har tagit för givet att när svenska medier benämner Avpixlat som en högerextremistisk sajt, och Sverigedemokraterna som ett högerextremt parti, så är det väl sant. Men när dessa samma personer berättar för oss att de ser högerextremism i nynorska och skidåkning börjar vi att undra.

Därför har förlaget Trolltekst nu givit ut två e-böcker om Sverige. Den ena är Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, som har sålt flera tusen exemplar i Sverige, men av de nationella medierna blott blivit omnämnda av Aftonbladet, som kallade den rasistisk. Den andra är min e-bok Oppdra folket – Norge, Sverige och invandring, där jag försöker att förstå den svenska invandringsdebatten, och jämföra den med den norska.

Det som slår mig mest är hur polariserad debatten är, hur arga och rädda alla är, och hur stort avstånd det är mellan sidorna. Arnstberg och Sandelin förklarar det med att den svenska eliten länge sett på sig själva som folkuppfostrare. De har velat uppfostra det svenska folket till att bli goda människor. Så växte nynazismen fram, ett fenomen som är långt större i Sverige än i Norge. Det blev bittert, med hårda fronter. Antingen var du en av de goda, en av antirasistterna som vill öppna gränserna och avskaffa nationell identitet, eller så var du en av de onda, nynazisterna som trampade i takt och hatar utlänningar.

Jag tror att denna polarisering, och den arroganta tanken om att uppfostra folket, är nyckeln till att förstå svensk invandringsdebatt. Men det är också nyckeln till att förstå de underliga utsagorna svenska kultureliten kommer med om Norge. Kan det vara så att de talar på det sättet till oss för att de är så de är vana vid att tala till sina egna?

Polariseringen har dessvärre gjort att debatten överlåts till ytterkanterna. Ordbruket är bittert på bägge sidorna. Det heter ”hatsajter” och ”fulmedia”, ”rasister” och ”PK-elit”. Mellannyanserna försvinner. De som kan nyansera debatten gör bäst i att inte delta alls. För i en polariserad debatt är det ingen man hatar så mycket som de som placerar sig i mitten.

Därmed klarar man inte att tala seriöst om den stora demografiska förändringen Sverige – i likhet med Norge – nu genomgår. Sverige och Norge ligger nu bägge i europatoppen för invandring. Sverige har mer flyktinginvandring, men Norge har mer invandring. Norge har nu mer invandring än USA hade under tillväxtperioden på slutet av 1800-talet.

Båge Norge och Sverige har blivit invandringsländer. Oavsett om man är för eller emot detta måste man tala om det. För var det någon som trodde att vi kunde genomföra en så radikal förändring av samhället utan att det skulle dyka upp problem längs vägen? Dessa måste belysas kritiskt. Hur ska vi annars kunna justera kursen? Det blir som att sätta ögonbindel och ta händerna från rodret medan vi seglar in i okänt farvatten.

En del svenskar invänder: – Men vi har en invandringsdebatt. Vi talar ju inte om annat!

Men att tala mycket om något är inte detsamma som att ha en debatt, och att ha en debatt är inte detsamma som att ha en god debatt. Mitt intryck är att i svensk offentlighet snackar man mycket om integrationen, men lite om invandringstakten. Men det är takten vi har mest kontroll över. Att styra integrationen är mycket vanskligare. Och vad händer om takten är så hög att integrationen inte fungerar, och vi får en permanent splittring av samhället?

För att tala seriöst om detta måste man lyssna till kritiska röster som varnar för konfliktpotentialen i mångkulturella samhällen. Man måste kunna räkna på de ekonomiska konsekvenserna när flyktingar och deras familjer inte tar sig in på arbetsmarknaden. Det är inte säkert att kritikerna och pessimisterna har rätt. Detta är vanskliga frågor. Med kritikerna förtjänar ett sakligt svar.

Invandring och mörkläggning innehåller mycket av denna typ av kritik, presenterat på ett skarpt men sakligt sätt. Därför är det så trist att se att riksmedierna inte följer upp denna, och att man överlåter invandringsdebatten till ytterkanterna. Det gör mig bekymrad för Sverige som invandringsland.

Den norska invandringsdebatten är bättre på flera områden. Bland annat har vi flera mellannyanser. Temperaturen är hög ibland, och det finns norrmän som menar att vi har mycket att lära av Sveriges hårda behandling av SD och Avpixlat. Men de har inte makt till att genomföra det. I Norge sitter elitskepsisen och yttrandefrihetsprinciperna djupare. Vi härstammar trots allt från bönder som i hundratals år har suttit på vår fjälltopp och irriterat oss över de senaste befallningarna från Köpenhamn, Stockholm – och Oslo.

Ett exemplar är kontrajihadisten Fjordman, som har förordat etnisk rensning av muslimer, och som blev känd för de flesta norrmän som förebild för terroristen Anders Behring Breivik. Nyligen fick han ett bokstipendiat av den prestigefyllda organisationen Fritt ord för att skriva om hur han upplevde att bli associerad med Breivik. Detta fick Fritt ord mycket kritik för, men det var också många som försvarade dem. Inte för att de håller med Fjordman – det gör varken eliten eller folk i allmänhet i Norge – men utifrån principiella värderingar om yttrandefrihet. Vi måste tala om och höra saker vi inte gillar, menade de.

Men jag ska inte skönmåla Norge. Fjordman flydde landet efter att han blev associerad med Breivik. Invandringskritiker har mist jobben för sina åsikter, och flera av de viktigaste har i åratal blivit utsatta för hat och grova beskyllningar. Och inte heller i Norge klarar vi att säga något förnuftigt om invandring. I likhet med Sverige talar vi mer om integration än om takt, och det är ingen som har någon vision om vad de vill med invandringspolitiken. Kunskapsnivån är låg. Men debatten är öppnare och mindre polariserad än i Sverige.

Själv skriver jag för nätutgåvan av Aftenposten. Där har jag försvarat Sverigedemokraterna och Avpixlat mot anklagelsen om att de är högerextremister, och skrivit kritiskt om norsk asylpolitik. Jag tillhör inte ytterkanten i norsk invandringsdebatt. Jag tycker att vi bör reducera takten, men jag är inte så bekymrad som en del andra. Jag har en mellannyans. Och det är det som slår mig när jag läser inläggen i den svenska invandringsdebatten. Att det är färre mellannyanser.

Vilka svenska nättidningar skulle ha lagt ut samma artiklar, och låtit kommentarsfältet stå öppet? Vilka konsekvenser hade det fått? Jag hör ständigt historier om svenska skribenter som menar något liknande som mig, som har upplevt problem på grund av saker de skriver.

Ifall jag hade bott i Sverige är det möjligt att jag hade blivit sverigedemokrat och Avpixlat-skribent. Det gör mig ledsen att tänka på, för det är mycket jag ogillar med båda. Jag är djupt oenig med deras syn på islam, tanken om att vanliga muslimer är ett hot. Islam har kommit för att stanna i Skandinavien, och alla som tror något annat lever i en farlig fantasi.

Jag gillar inte heller tonen i en del av artiklarna, som då Avpixlat uppmanade läsarna att granska PK-eliten genom att gräva fram adresserna till journalister och filma dem i smyg. Jodå, det är en ”motreaktion” mot motsvarande uppförande från journalister, men det blir inte rätt bara för det. Det är polariseringen som är huvudproblemet med den svenska invandringsdebatten, men det verkar ibland som om Avpixlat vill lösa detta med ännu mer polarisering. Hårt mot hårt. Krig mot PK-eliten! Men det är bara bittert och trist, och det löser ingenting.

Jag litar inte på bilden Avpixlat tecknar av Sverige. Avpixlat väljer konsekvent den vinklingen som sätter invandringen i ett negativt ljus. Allt är fel hela tiden, verkar det som. Men sådan är inte verkligheten. Den är full av gråskalor. Kanske är tanken att väga upp för den ensidiga rapporteringen i andra medier? Men du finner inte sanningen genom att bekämpa ensidighet med ensidighet. Då får du bara ännu mer ensidighet.

Men mycket är också bra. Jag gillar speciellt artiklarna från Hera Lamppu Maduro, och hoppas att hon fortsätter att skriva snart igen. Och artikelserien Från sjuklövern till SD är obligatorisk läsning för alla som önskar att förstå den ökande uppslutningen bakom Sverigedemokraterna. Avpixlat är helt enkelt ett viktigt svenskt medium, den främsta bland de många alternativa rösterna på nätet.

Och jag noterar att Avpixlat vågar att släppa fram mig, som är oenig med dem i många frågor, och har använt delar av detta inlägg på att kritisera dem. Då Trolltekst ringde runt till svenska tidningsredaktioner för att berätta om dubbelutgivningen av Oppdra folket och Invandring och mörkläggning var reaktionen en helt annan:

”Man vill inte ta risken.”

Och: ”Man vill inte riskera sitt jobb.”

Och: ”Det är en oerhörd risk att skriva om detta i Sverige.”

Och: ”Debattklimatet här är läskigt.”

Och: ”Man har ju sina lån att betala.”

Bjørn Stærk

Bjørn Stærk är nätkrönikör för Aftenposten och har gett ut böckerna Ytringsfrihet – Pro et contra och Oppdra folket – Norge, Sverige og innvandring . Flera artiklar kan läsas på på essays.bearstrong.net.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Jan Sjunnesson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson