Annonsera på Avpixlat

Idag har jag lärt mig hur farligt det kan vara att twittra

Mats DagerlindKRÖNIKA Jag konstaterar med uppriktig förvåning att Aftonbladet idag har intresserat sig för mitt twittrande och att man uppmärksammar brottstycken av detta under rubriken “Dagerlind kritiseras efter twitter-utspel“. Tidningen har uppenbarligen även känt sig föranlåten att ringa och störa högra representanter för Sverigedemokraterna för att de skall recensera mina tweets. Om jag inte visste att Aftonbladets syfte är så gement skulle jag nästan bli smickrad över uppmärksamheten. Nu blir slutsatsen i stället hur farligt det kan vara att twittra om man har fiender.

När jag visar mig på Twitter står den självutnämnt “antirasistiska” hatmobben alltid i givakt och stridsberedskap, redo att gå till angrepp. Igår var inget undantag. Snabbt blev jag attackerad av en bataljon SD-fientliga fotsoldater och bombarderad med rasistanklagelser annat därför att jag i likhet med Sverigedemokraterna uttryckt att jag drastiskt vill minska Sveriges asyl- och anhöriginvandring. Jag försökte – mot bättre vetande förstås – förklara för dessa antagonister skillnaden mellan att betrakta Sverige som en geografisk yta vilken som helst bebodd av en godtycklig skara människor och att betrakta Sverige som en nation bebodd av ett folk med en i huvudsak gemensam historia och nationell och kulturell identitet.

Det här är heller inte tankar som är förbehållna utpräglade nationalister eller Sverigedemokrater utan omfattas av långt fler. Så här skrev till exempel Svenska Dagbladets ledarskribent Thomas Gür i en av sina kolumner nyligen:

Varje lands befolkning har rätt att bestämma vilka migranter som det är mest gagneligt att ta emot och i vilket antal. Likaså har de rätt att bestämma att migrationen ska ske i en takt som inte innebär alltför stora omvälvningar av den kultur och de seder som frammejslats genom historien, och av den tillit som bygger på den gemensamma identiteten i att vara en nation och inte bara ett slumpmässigt antal människor innanför ett lands geografiska gränser.

Jag konstaterade att en sådan nation och ett sådant folk med dess unika särart i huvudsak uppstår genom generationer av självreproduktion i motsats till omfattande migration. Jag gjorde också en uppskattning att Sverige med en Sverigedemokratisk politik torde ha en sådan självreproduktion på i storleksordningen 95 procent, dvs att drygt nio av tio av dem som bor i Sverige är födda här av svenskfödda föräldrar. Detta har givetvis inget med rasbiologi eller rasism att göra utom förstås i de devalverade nyspråkliga betydelser dessa ord fått inom den SD-fientliga rörelsen.

Möjligen kan min uppskattade siffra på 95 procent vara något felaktig men utifrån den statistik jag har tagit del av rörande förändringar i Sveriges demografiska sammansättning under 1900-talet tror jag ändå den inte ligger särskilt långt ifrån verkligheten om hur Sverige skulle sett ut i detta avseende om vi fört en Sverigedemokratisk invandringspolitik i stället för en massinvandringspolitik. Som jag tolkar tillgängliga data hade Sverige också en sådan sammansättning fram till i varje fall en god bit in på 1960-talet. Och extrapolerat skulle vi troligen hamna där igen inom ett antal decennier med de migrationspolitiska förändringar Sverigedemokratena föreslagit.

Sedan kom nästa påhopp. Jag blev konfronterad med ett påstått och några år gammalt uttalande från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Björn Söder där han ska ha jämställt homosexualitet med pedofili och tidelag. Man krävde att jag skulle tolka vad Söder kan ha menat med det. Detta ledde i sin tur till en mer allmän diskussion om homosexualitet där jag genom att föra fram olika retoriska påståenden försökte utröna den eventuella logiken eller bristen på sådan hos diskussionsdeltagarna i deras inställning till homosexualitet.

Jag började för säkerhets skull med att deklarera att jag själv har en tolerant inställning till homosexualitet och att det enda jag egentligen har invändningar emot är homosexuella pars rätt att adoptera barn. Mitt motstånd mot homoadoptioner grundar sig främst på att jag i denna fråga sätter barnets rättigheter framför adoptivföräldrarnas. Barnkonventionens artikel 7 stadgar tydligt att ett barn har rätt att bli omvårdat av sina biologiska föräldrar, dvs en förälder av vardera könet. Detta implicerar också att om de biologiska föräldrarna av någon orsak måste ersättas med adoptivföräldrar så skall även dessa vara två till antalet och en av vardera könet.

Homoadoptioner är tillåtna i Sverige efter ett riksdagsbeslut 2003 som kunde tas på grund av att vi inte har implementerat barnkonventionen som svensk lag, men eftersom inga internationella adoptionsbyråer tillåter sådana sker i Sverige idag endast så kallade närståendeadoptioner där den ena parten i en samkönad relation adopterar den andra partens biologiska barn. Ett annat numera ofta förekommande sätt för homosexuella att skaffa barn i Sverige är så kallade fyrklöverkonstellationer där ett kvinnligt och ett manligt homosexuellt par kommer överens med varandra om att en av kvinnorna ska insemineras med sperma från en av männen och sedan dela upp vårdanden om barnet mellan de två paren.

Det förekommer också att lesbiska kvinnor låter inseminera sig på klinik varvid barnet blir faderlöst, något som torde stå i strid med Barnkonventionen men som inte förefaller ha prövats. Manliga homosexuella par kan av naturliga skäl inte göra samma sak. Ett sätt som i stället börjar bli vanligt här är att man reser till ett u-land och utnyttjar en fattig kvinna som man ger pengar för att bära fram ett barn som man sedan tar med sig hem till Sverige. Den här surrogatmödraföreteelsen och handeln med barn är för närvande, vid sidan av de etiska invändningarna, en juridisk gråzon. En antal manliga homosexuella par har, om jag inte är felunderrättad, hux flux bara anlänt till Sverige med ett barn som man köpt i utlandet och har då tillåtits ta in barnet i Sverige och registrera sig som föräldrar/vårdnadshavare, trots att det är förbjudet enligt svensk lag att köpa och sälja barn på det här sättet.

Sammantaget anser jag att allt detta experimenterande med sociala familjenormer är oansvarigt, precis som de vänsterexperiment som förekom på 60- och 70-talet också var det, med storfamiljer och kollektivboenden där barnen skulle tillhöra alla och delas efter socialistiska principer och inte få reda på vilka som var deras verkliga föräldrar. Många som vuxit upp under sådana omständigheter har vittnat om emotionella trauman och otrygghet. Samstämmigheten inom utvecklingspsykologin har också varit stor om att ett barn behöver både en manlig och en kvinnlig förälder som förebild för att forma sin identitet, men kanske har några utvecklingspsykologer på senare tid börjat sväva på målet härvidlag och falla till föga för att slippa bli utpekade som trångsynta konservativa homofober av den högljudda och lika politiskt korrekta som pseudovetenskapliga genusmaffian där allt som har med kön att göra hävdas vara en social konstruktion.

Det är illa nog att så många barn inte får denna kärnfamiljetrygghet i önskad omfattning till följd av det stora antal familjeseparationer som sker i Sverige. Den situationen förvärras nu ytterligare av att man också institutionaliserar ensamstående föräldraskap, samkönade pars rätt att adoptera osv. Som värdekonservativ i familjepolitiska frågor är jag generellt emot en sådan utveckling och för att värna den traditionella kärnfamiljen, men med en förståelse för att olyckliga omständigheter ibland medför att detta ideal inte i varje enskilt fall går att uppnå. Det är min uppfattning att detta också är Sverigedemokraternas politik och inställning.

Att sätta barnets rätt i fokus i familjepolitiken är ingen attack på homosexuella, som Aftonbladet formulerar det, mer än det är en attack på muslimer att sätta praktiska och principiella gränser för religionsfriheten där hänsyn inte bara tas till de invandrade muslimernas rättigheter utan också, och rentav i första hand, till den stora folkmajoriteten svenskars värderingar och önskemål i ett i allt väsentligt sekulärt samhälle.

I gårdagens Twitter-diskussion om synen på homosexualitet med utgångspunkt i Björn Söders påstådda uttalande om att jämställa homosexualitet med pedofili och tidelag uppstod också ett antal principiellt viktiga frågor om bl.a. samtyckesprincipen och huruvida vi ska ha morallagar eller inte. Personligen anser jag med vissa reservationer att samtycke mellan två eller flera personer som är myndiga och vid sina sinnens fulla bruk är en bra tumregel att tillämpa för vad som bör vara tillåtet och inte tillåtet i samspelet mellan människor i den privata sfären. Vissa värden är dock så okränkbara att de inte bör kunna avsägas av en person ens genom samtycke. Jag anser dock att beteckningen morallagar är felaktig eftersom alla lagar enligt min uppfattning i någon utsträckning är uttryck för ett eller flera moraliska ställningstaganden och jag har som värdekonservativ i motsats till många liberaler inte samma ambition att rensa lagstiftningen på allt vad moral heter. Jag anser inte att det är önskvärt eller ens möjligt.

Om vi håller oss till hur sexualiteten är juridiskt reglerad i Sverige utifrån den liberala samtyckesprincipen och dess reservationer och en önskan om frånvaro av morallagar så finner vi dock ett antal i förhållande till dessa målsättningar synbart motsägelsefulla omständigheter. En av dessa är att riksdagen 1944 valde att avkriminalisera tidelag samtidigt som man avkriminaliserade homosexualitet. En annan är att incest mellan helsyskon är kriminaliserat med upp till ett års fängelse som påföljd.

Att avkriminalisera homosexualitet framstår som logiskt om man inte vill moralisera över detta beteende och låta samtyckesprincipen gälla. Att avkriminalisera tidelag rimmar dock inte alls lika väl med sådana intentioner. Ett djur kan rimligen inte jämställas intellektuellt med en myndig människa och anses rättskapabel att ge sitt samtycke till sex. På samma sätt fast omvänt harmonierar det inte heller med sådana  liberala principer att kriminalisera sex mellan två myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk bara för att personerna råkar vara syskon.

Jag ville under Twitter-diskussionen utröna hur de personer resonerar som utifrån en liberal värdegrund anser att sexualitet mellan personer av samma kön bör vara tillåtet med ömsesidigt samtycke men att sexualitet mellan två personer av olika kön men med samma biologiska föräldrar inte bör vara det. För mig, som anser att det är fullt tillåtet att moralisera kring dessa saker när man stiftar lagar finns här inte samma motsägelse, men för den som endast har den liberala samtyckesprincipen som rättesnöre borde det vara ett problem. Den principen gäller uppenbarligen inte här och frågan är i så fall vad det är man som liberal anser övertrumfar den.

Någon av dessa liberaler kanske argumenterar att lagen är till för att förhindra genetiskt skadlig inavel. Men förbudet är inte formulerat så. Det är inte att helsyskon skaffar barn tillsammans som är kriminaliserat utan den sexuella handlingen. Oönskade graviditeter går idag att skydda sig mot med preventivmedel och sterilisering och dessutom avbryta genom abort om de ändå skulle uppstå. Det är heller inte förenligt med en modern och liberal sexualsyn att reducera sex till en fråga om att alstra avkomma.

Det framstår för mig som uppenbart att lagen som förbjuder incest mellan syskon mer än något annat är en morallag. Den återspeglar en utbredd uppfattning om syskonincest som något motbjudande, något som ger upphov till känslor av stark moralisk indignation, något som utmanar våra mest grundläggande uppfattningar om hur familjerelationer bör se ut. Det finns dock även andra sexuella beteenden inför vilka många människor känner en stark antipati, beteenden som de upplever inte är förenliga med traditionella familjevärderingar, exempelvis homosexualitet.

Den som själv tar sin moraliska indignation som intäkt för att fördöma vissa sexuella beteenden och anse att dessa därför bör vara förbjudna i lag måste rimligen tillerkänna andra människor rätten att resonera på samma sätt utifrån sin moraluppfattning. Det borde således vara lika tillåtet för den som vill förbjuda homosexualitet att torgföra sin åsikt som det är för den som vill vidmakthålla förbudet mot syskonincest. Så är det emellertid inte i Sverige idag.

De som anser att en sådan inkonsekvent hållning är helt i sin ordning bör kunna förklara varför man får moralisera och frångå samtyckesprincipen i det ena fallet men inte i det andra. Jag konfronterade därför några av de personer som angripit mig på Twitter och som jag uppfattade stå för sexualliberala värderingar med dessa frågeställningar. Några vettiga svar fick jag emellertid inte och det var väl också fåfängt att förvänta sig. Den här sortens resonemang sträcker sig av allt att döma långt bortom Twitter-mobbens intellektuella horisont.

En annan fråga relaterad till homosexualitet som initierades under den här diskussionen var detta med spridningen av HIV i vår del av världen. Jag sällade mig i den frågan till dem som med stöd av forskningen anser att den initiala HIV-epidemin i USA och Västeuropa på 80-talet främst kan tillskrivas ett riskbeteende bland manliga homosexuella och intravenösa narkotikamissbrukare. Idag är riskmedvetenheten större och den smittspridning som sker idag är därför både mer begränsad och mindre uttalat koncentrerad till de tidigare riskgrupperna.

Samtidigt är jag bestämt emot att avskaffa upplysningsplikten för HIV-positiva i smittskyddslagen, ett förslag där jag anser att man äventyrar folkhälsa och individens rättigheter till förmån för missriktad politisk korrekthet, därför att vissa grupper upplever sig stigmatiserade och diskriminerade av att denna upplysningsplikt finns. Tyvärr har dessa grupper i alltför stor utsträckning politikernas öra. Smittskyddslagens upplysningsplikt omfattar förutom HIV också en lång rad andra så kallade allmänfarliga sjukdomar. Ingen av dessa sjukdomar utgör ett lika stort hot mot folkhälsan i världen som HIV och få av dem är heller obotliga som HIV. Ändå är det bara HIV man vill avskaffa upplysningsplikten för.

Vi kan se en motsvarande ansvarslös och politiserad inställning när det gäller att testa invandrare från högriskländer för såväl HIV som andra mycket allvarliga sjukdomar, exempelvis multiresistent TBC. Folkhälsa och smittskydd sätts på undantag och läkarkundersökningar görs frivilliga därför att man inte vill riskera att kränka dessa grupper. Att man samtidigt kränker hela det svenska folket genom att utsätta dem för påtaglig smittfara ryms inte inom den politiska korrekthetens gränser för vad som konstituerar en kränkning.

Aftonbladets journalist Josefin Sköld deltog så vitt jag kan erinra mig inte överhuvudtaget i denna diskussion på lördagskvällen. Ändå anser hon sig ha bilden klar för sig – Mats Dagerlind är rasist och homofob. Med hjälp en handfull citat från Twitter-diskussionen, lösryckta ur sitt sammanhang, vill hon nu förmedla denna bild till hela det svenska folket via den tidning där hon arbetar. Att jag skriver för Sverigedemokraternas partitidning SD-Kuriren anser Sköld legitimerar hennes slaskreportage – det ger det ett allmänintresse säger hon. Vad det ger är i själva verket Sköld en möjlighet att svärta ned Sverigedemokraterna genom att svärta ned mig. Detta är det egentliga motivet till hennes undermåliga ursäkt till nyhetsartikel.

Jag ställer mig också lite frågande till vad Sköld kan ha sagt i telefon till Jimmie Åkessons presstalesman Linus Bylund som föranlett honom att göra ett offentligt uttalande om mitt twittrande. I Aftonbladets artikel citeras han sägande sådant som att “det är högst anmärkningsvärt. Det måste vi titta närmare på”  att han ser allvarligt på uttalandena och att de skulle vara åsikter som inte är förenliga med att arbeta för Sverigedemokraterna. Min uppfattning är att Bylund lurats i en fälla av Aftonbladet och att han trott sig kommentera något annat än lösryckta meningar ur en Twitter-diskussion.

Mina åsikter om invandring, islam, HBT-frågor, familjepolitik och annat torde Bylund och andra i kretsen kring partiledningen vara tämligen förtrogna med. Jag kontaktade partiledningen kort tid efter riksdagsvalet 2010 och ställde mina tjänster till partiets förfogande.  Det ledde så småningom till att jag värvades till SD-Kurirens redaktion. I min inledande kontakt med partiet bifogade jag en sammanfattande redogörelse för min politiska bakgrund och länkar till ett stort antal relevanta artiklar jag skrivit på Newsmill, i Aftonbladet (!) osv. Jag har också svårt att tro att personer runt partitoppen inte har läst åtminstone några av de många krönikor jag skrivit för Avpixlat under snart ett och ett halvt års tid. Jag har dessutom vid flertalet tillfällen suttit på riksdagskansliet och pratat politik med flera av partiets såväl riksdagsledamöter som kommunpolitiker från olika delar av landet.

Mot bakgrund av mitt hyfsat långvariga arbete i partiets och den Sverigevänliga folkrörelsens tjänst förefaller det märkligt att Bylund okritiskt skulle fästa något avseende vid en Aftonbladet-journalists påståenden om att jag är rasist och homofob. De tänkbara orsaker jag kan se till att så ändå har skett är att 1) Bylund förletts av Aftonbladets Josefin Sköld att tro att han kommenterat något annat än lösryckta citat ur en timslång  Twitter-diskussion, 2) att Bylund inte är så förtrogen med min politiska gärning som jag inbillat mig och därför inte vetat vad han ska tro när han konfronteras så här av Aftonbladet och/eller 3) att jag (eller Bylund) missuppfattat viktiga delar av Sverigedemokraternas principprogram, något som i så fall bör klaras ut.

Jag vill samtidigt understryka att jag twittrar som privatperson, inte som företrädare för Sverigedemokraterna, där jag inom parentes sagt faktiskt inte ens är medlem, och inte heller som talesperson för Avpixlat. Jag twittrar under namnet Demofon som också är namnet på min blogg (som för tillfället dock ligger nere för underhåll). Varje enskild tweet jag skriver är inte heller ett uttryck för mina åsikter eller avsett att vara ett inlägg i den offentliga debatten. Ofta prövar jag människors åsikter genom att kasta ut en brandfackla, formulera en tillspetsad frågeställning osv som utgångspunkt för att diskutera ett ämne. Somligt är också att betrakta som mer eller mindre  struntprat. Jag tar inte Twitter på något större allvar och det verkar inte så många andra heller göra att döma av hur mycket dumheter som skrivs där, inte minst av personer som jag föreställer mig står Aftonbladets Josefins Sköld nära politiskt.

Om någon är intresserad av mina åsikter så är det mina artiklar och krönikor man ska läsa, i SD-Kuriren, på Avpixlat, på Newsmil, på SVT Debatt osv och de offentliga framträdanden jag ibland gör man ska lyssna till, i radio och TV eller andra debattsammanhang. Jag avslutade nyligen mitt Facebook-konto för att jag upplevde att det missbrukades. Frågan är om jag nu inte heller ska kunna twittra utan att väga varje ord på guldvåg av rädsla för att de ska vantolkas och vräkas ut i dagspressen. Jag anser inte att jag är en offentlig person i en sådan utsträckning att jag ska behöva passa på mig på det sättet. Jag har inga politiska förtroendeuppdrag eller liknande.

Jag betraktar mig som en privatperson som utövat min demokratiska rätt som medborgare att engagera mig i den politiska debatten. Mitt privatliv borde därför fortfarande vara mitt eget och till detta har jag hittills också räknat mitt twittrande. Det kanske har varit en naiv inställning. Jag får ta en funderare på om det måhända är för farligt för mig att twittra, gå mot röd gubbe, ta en fylla på krogen eller göra något av allt det som andra kan tillåta sig utan att behöva hamna i tidningen.

Mats Dagerlind

 

Länkar

Aftonbladet
Aftonbladet

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson