INSÄNDARE I få politiska frågor är debatten så falsk och oärlig som kring invandringen. Det är nästan omöjligt att få till stånd en saklig och ärlig debatt där problemen klarläggs utan invektiv. För ingen kan väl ändå påstå att det inte finns problem. Själv vill jag nog påstå att de är ganska många och stora. De är också mångfasetterade.
Några frågor som t ex borde diskuteras är bl a antalet, kollisionen med svenska folkets allmänna värderingar, brottsfrekvensen inom olika grova brott, hedersrelaterat våld, religionsfrihetens gränser och förhållandet till nya religioner, kvinnors/flickors rätt till samma frihet som de svenska,
religiösa friskolor, klansamhällena.
Antalet: Vilka kriterier styr valet av asyl och uppehållstillstånd? Flertalet medborgare ser i dag inte något samband med de asyl och invandringskriterier som gällde för låt oss säga 10-15 år sedan. Snarare verkar det som om kriterier saknas och invandringen sker efter godtycke. Regering och riksdag bör göra mer för att få andra EU-stater att ta emot fler och på så sätt avlasta Sverige den stora ekonomiska börda som medborgarna känner oro för och sannolikt är mer än vi orkar med om välfärden för de “egna” skall kunna bibehållas.
Kollisionen med de allmänna värderingarna: Dessa är dels lagfästa sådana och dels de som delas av folkflertalet. Helt naturligt känner medborgarna en oro när de “hotas” av invandrare med främmande kultur och religion. Det gäller jämställdhetsfrågor, förhållandet kvinnor/flickor kontra män/pojkar. Sverige måste betraktas som en sekulär stat och därför känner många medborgare både oro och ilska över att “troende” och religiösa invandrare under åberopande av religionsfriheten skall få påverka det civila samhället med sin religion. Detta kan gälla kvinnans ställning, böneutrop etc.
Brottsfrekvens: Det kan vara så att vissa brottstyper är mer vanliga i vissa kulturer än andra. T ex hedersrelaterat våld. Gruppvåldtäkter kan vara en annan typ etc. Att bara lägga locket på och låtsas som om inte problemen är specifikt invandrarrelaterade retar medborgarna. Här kräver också medborgarna hårdare straff.
Religionsfrihetens gränser: I de stater från vilka huvuddelen av dagens “flyktingar” kommer är religionen involverad med makten och ofta är de styrande också de främsta religionsföreträdarna. Här borde politikerna som på så många andra områden göra klart för såväl den enskilde som religionsföreträdarna att Sverige är ett sekulärt land och att det går en klar skiljelinje mellan stat och religion. För många svenska medborgare är religion vidskepelse och ett återvändande till medeltiden varför de känner stark motvilja om inte gränserna görs klara.
Religiösa friskolor: Trots att lagen föreskriver att undervisningen skall vara sekulär så råder det inget som helst tvivel om att så är det inte. Därför skall religiösa friskolor avvecklas. Bl a därför att den också hindrar integeration i det svenska samhället. Men inte minst för att de också permanentar könsskillnader och ger flickor en sämre start inte minst genom att betona kvinnans underkastelse och lydnad gentemot mannen.
Klansamhällen: Bostadssegregationen/gettona är troligen det bästa sättet att förhindra integration. Men den för med sig så mycket annat också. Lojaliteten riktas mot klanen inte mot samhället. Det senare blir snarare fienden och det blir inte orätt att “föra krig” mot detta. Vi har redan många exempel på hur nätverk växer upp och brottslighet och våld eskalerar. Det stora problemet i dag är politikernas ovilja att diskutera ovanstående och andra problem som följer av invandringen.
Ett dock kanske ändå större problem är att de inte vill ge klara signaler om vad vi tolererar och inte tolererar. Jag kan inte förstå annat än att det bottnar i feghet. Orsaken till denna är säkert flera. Kanske inte minst rädslan att mista presumtiva väljare. En sak är emellertid klar. Den osunda luften kring invandringsfrågorna måste luftas ut till förmån för ett vuxet och moget möte med medborgarna i dessa frågor. Vågar man inte detta så har man ingen respekt för vare sig demokratin eller anledning att förhäva sig gentemot SD.
Lika stora svikare i de här frågorna är den “Tredje Statsmakten”. Jag tror personligen att det aldrig tidigare från mediernas sida rått en sådan samstämmighet dem emellan som när det gäller invandringsproblematiken. Jag skall villigt erkänna att jag är skrämd över detta och har svårt för att värja mig från att inte göra jämförelser med stater där medierna är statskontrollerad. Många av dagens ledande tidningar gisslade (med all rätt) forna tiders Tass och Pravda som husbondens förlängda arm. Vad skiljer dagens medier från dem?
Olle Ljungbeck, Gävle
