INSÄNDARE Maria Sveland har skrivit en ny bok. Den handlar om hat och hon berättade om den i SR P1-morgon den 5 mars. Inspiration till boken fick hon av ett brev som hon mottagit i vilket avsändaren uttryckte ett avskyvärt hot mot henne. Brevet har hon tidigare läst upp i teve. Som offer för detta hot är Maria Sveland värd all tänkbar medkänsla och sympati medan brevets författare endast är värd förakt.
I programmet berättade Sveland inte endast om boken. Hon hann även med att i förbigående göra en liten betraktelse över vad hon anser bör diskuteras i samhället. Hon menade att i stället för att fråga: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, vilket gjorts i SVT, borde frågan lyda: ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Detta sätt att resonera är mycket typiskt för vissa opinionsbildare som regelbundet får ett utrymme i press, radio och teve som är klart överdimensionerat i förhållande till deras analytiska förmåga och sinne för saklighet.
Den första frågan är synnerligen berättigad och leder knappast till några allvarliga missförstånd. De flesta torde vara överens om vad vi menar med invandring. Ordet ”tål” kan möjligen tolkas på två sätt. Antingen som ett ifrågasättande av kostnaderna för invandringen eller som en fråga om lämpligheten i att ändra landets befolkningsstruktur alltför mycket. Att invandring kostar pengar, vilket ofta har förnekats, har tydligt bekräftats de allra senaste dagarna. Det föreslås nu att biståndspengar ska användas för att klara den väntade anstormningen av ytterligare invandrare samtidigt som vi inte klarar av att ge många som redan anlänt en meningsfull tillvaro.
Den andra frågan är däremot betydligt mera tveksam. Den är helt enkelt meningslös att ställa därför att den är omöjlig att besvara. Och skälet till det är att opinionsbildare med liknande verklighetsuppfattning som Sveland har bidragit till att göra ordet ”rasism” totalt oanvändbart. Om ordet fått behålla sin ursprungsbetydelse hade svaret varit synnerligen enkelt. I ett civiliserat samhälle skall ingen rasism tålas alls. Den verkliga rasismen som klassar individer av annat etniskt ursprung än man själv som undermåliga eller mindre värda i olika avseenden har definitivt inget existensberättigande. Men ska vi bedöma förekomsten av rasism utifrån den mall som skapats av individer och grupper med uttalat intresse för att demonisera meningsmotståndare blir det problematiskt. Utformningen av godisförpackningar, namngivningen av bostadskvarter, glassar, godis och konditorivaror samt innehållet i barnvisor och barnlitteratur är helt enkelt en mindre lyckad mätare av den i riket rådande rasismen.
Om Sveland får en stund över föreslår jag att hon funderar över hur det kunnat bli så här.
Rune Gran
