INSÄNDARE – FRÅN SJUKLÖVERN TILL SD När pratade om integration på 80- och 90-talet var det självklara och mer eller mindre uttalade målet att människor skulle komma in det svenska samhället, de skulle bli svenskar. Så fungerade det också länge, med invandrare som bodde grannar med svenskar och vars barn lekte med barn i grannskapet såväl som i skolan. Visst restes ibland frågetecken om bland annat islam och traditionella värderingar, men intrycket var ändå att rörelsen gick mot det svenska, om inte i första generationen så i nästa. Den mest uppmärksammade integrationsfrågan var länge vilken som kunde kallas svensk, bland annat med resultat att begreppet ”nysvensk” myntades. Idag är läget väsentligt annorlunda.
För 15-20 år sedan fanns endast en handfull så kallade utanförskapsområden kring de svenska storstäderna. Redan idag möter man unga vuxna, födda i Sverige, som inte behärskar det svenska språket och som benämner ”svenskar” som en grupp skild från dem själva. Hur kommer det då se ut i framtiden?? På bioduken möter invandrare och deras barn svensk kultur, som i den gemytliga Jalla Jalla – men så ser inte dagens verklighet ut. Invandrarbarn går numera i skolklasser där den enda ”svensken” är läraren (i bästa fall) och det är fullt möjligt att inom avskilda enklaver vidhålla en kulturell och religiös miljö från Mellanöstern, med hjälp från bland annat reaktionära moskéer med samhällsstöd.
Häri ligger det stora sveket mot såväl invandrare, i synnerhet deras barn och kvinnor, som mot svenska folket: Den plötsliga kursändringen från integration i dess tidigare betydelse till multikulturalismen. Att anpassa sig till samhället som man kommit till gäller inte längre, utan är numera ett uttryck för rasism! Uppenbart gäller det även det som strider mot det som gör vårt samhälle till vad det är – jämställdhet, individens frihet, upplysning och tolerans. Faktorer som tveklöst har tjänat vårt samhälle mycket väl och som sätter välformulerad etik framför dålig tradition.
Tvärtemot vad många Avpixlatläsare kanske tror så är jag på många sätt en miljöpartist i hjärtat. Miljöfrågan, att minska människans rovdrift på naturen ser jag som ödesfråga för människans framtid, liksom för många av världens nu levande fantastiska och intressanta arter. Jag uppskattar modernitet men inte nödvändigtvis tillväxt och ständigt ökande konsumtion. Tycker det är självklart att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män och har stundtals lutat åt att kalla mig för feminist. Ser med stolthet på den svenska, intelligenta och självständiga kvinnan, hon som kan vara chef inom ett svenskt storföretag och som klädd i jeans och blus väcker förvåning hos utländska kostymklädda chefskollegor på visit!
Det är nu det med stigande förvåning som jag ser hur vissa krafter i ena stunden går åt det radikala vad gäller månggifte och genustänk och samtidigt blundar för dem tiotusentals som inte får bestämma vem de ska få gifta sig med, patriarkal kultur och småflickor som tvingas bära slöja i skolan. Eller för den delen unga tjejer som kallas för horor, ibland pga. sitt val att fritt njuta av livet!
Ovanstående är till stor del ett mysterium för mig. Dels hur utvecklingen kunde gå som den gått, dels den märkliga hållning som ”mitt” parti liksom många andra nu uppvisar. En teori jag har är att en ökande invandring och invandring av folk från mer svårintegrerbara kulturer helt enkelt gjorde den ursprungliga ambitionen om att bli en del av det ”svenska” ohållbar, man såg att stora folkgrupper omöjligen längre kunde uppgå i det svenska. Mångkulturalismen blev svaret, eller snarare namnet på kapitulationen. Kanske med hjälp av någon sorts kulturrelativistisk diskurs med fokus på västerlandets postkoloniala skuld, vad vet jag.
För mig personligen finns även djupare dimension i detta. Efter att ha funderat på det under lång tid, så kommer jag fram till en viktig slutsats. Landet Sverige är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Jag älskar faktiskt Sverige. Inte på något fanatiskt sätt, utan som mitt hem, som mitt sammanhang och en trygghet. Tycker om det svenska, jag tycker om samhället (i synnerhet vad det varit), jag tycker om svenskarna, vår kultur, det lite återhållsamma men godmodiga sättet vi delar liksom våra värderingar. Är förälskad i våra vackra skogar, sjöar och dalar, det närmast överdrivna säkerhetstänkandet och omtanken här, köandet och vänligheten. Här har jag velat att att mina barn ska ska växa upp. Ur denna insikt kommer också en annan mycket viktig slutsats: Man ger faktiskt inte bort vad som helst.
Personligen ger jag gärna upp mycket för hjälpa andra, men det samhälle jag vill leva i är inte det första. På typiskt miljöpartistiskt vis har jag alltid varit intresserad av att hjälpa världen, och är det alltjämnt. Därför tycker jag det också märkligt att så gott som alla krafter, MP inkluderat, nu slåss för svindyr flyktingmottagning i Sverige istället för att vaccinera miljontals barn, satsa på barnbegräsning, rent vatten, myggnät, skolgång och lån till fattiga. För mig hade biståndet gärna fått öka med flera miljarder, med tanke på hur stora behoven är ute i världen. På lång sikt är säkerligen dessa människor också mer tacksamma mot Sverige än de som satts i utanförskap i våra förorter!
Det besynnerliga i sammanhanget är att jag ofta betraktar miljöpartister som väldigt ”svenska”. De är ofta väldigt idealistiska, de tror på jämställdhet, sexuell frihet och tolerans mot olika läggningar. De är påfallande ofta intresserade av svensk folkkultur och har på typiskt svenskt vis en nära relation till den svenska naturen – i alla fall de som är bosatta utanför Södermalm. Jag svär på att många av dem stolt berättar hur bra det är i Sverige i mötet med andra länders invånare, om vår jämställdhet, jämlikheten, myndigheter som inte tar mutor, osv.! Kanske är det för att många av dem tillhör den där typiska, relativt välutbildade ”upplysta” medelklassen, och därmed inte kommer i kontakt med den mångkultur de själva förespråkar, det som gör att så få miljöpartister slår bakut. De lever istället väl bland likasinnade, medan den kanske ofta lite mera oartikulerade underklassen får bekanta sig med patriarkal kultur, islam, kulturkrockar och motsättningar. För att inte tala om de flickor från andra kulturer som får se på när resten av samhället åtnjuter friheter de bara kan drömma om. Om miljöpartister bara visste!
Har skrivit den här artikeln för att jag hoppas ge nya perspektiv och bidra till en bredare debatt. Tycker det är viktigt att poängtera att det som tycks bli sämre i samhället inte beror på enbart på invandring, till exempel de ökande klassklyftorna. Att det samhälle som jag växte upp i förändrats beror troligen på flera orsaker. Men bortom klassklyftor och ekonomi finns en djupare dimension. Man kan faktiskt vilja att Sverige ska ha kvar sin särprägel utan att vara en någon ond person, och vilja göra gott på andra sätt än genom att sätta det som är fantastiskt i vårt land på spel.
Jag håller kanske inte med Sverigedemokraterna om allt (det händer dock att jag blir positivt överraskad, ett sådant exempel är inom djurskydd) men som det ser ut just nu är de det enda alternativet. Det enda alternativet för den som på allvar värnar om det vackra svenska samhället.
Maskrosen, f.d miljöpartist
