Rolf Hillegren tackar sina läsare i en artikel exklusivt för Avpixlat
DEBATT Min Newsmill-artikel den 21 februari med rubriken ”Slutsatser efter att ha läst Avpixlat i ett halvår” fick ett oväntat starkt gensvar – inte minst genom att även Avpixlat publicerade den. Jag vill därför tacka alla som läst den. Och i ”alla” inkluderar jag även de som till äventyrs inte gillade artikeln. Jag ser inget värde i att alla tycker lika, men jag uppskattar när kritiska synpunkter är väl underbyggda.
Särskilt glädjande var det stora antalet kommentarer. Jag har läst samtliga och fann att i stort sett alla var positiva, vilket var extra trevligt. Någon enda hade lite svårt att hålla sig till ämnet men tonen i kommentarerna var genomgående god. Naturligtvis förstår jag att det är lättare att få positiva tillrop, om man framför synpunkter som många uppskattar. Men även den kritik jag framförde mot att vissa har svårt att avhålla sig från olika former av personangrepp mottogs med gott humör. Några kommentatorer var rentav självkritiska och konstaterade att de skulle försöka att skärpa sig. Detta är utmärkt och ger stöd för de iakttagelser jag redovisat i artikeln. Såvitt jag kunnat finna har ingen ännu antagit min utmaning och skrivit en artikel på temat ”Därför är Avpixlat en hatsajt”. Jag väntar med spänning och framtiden får utvisa om jag väntar förgäves.
Som en uppföljande reflektion till min Newsmill-artikel har jag funderat lite kring varför en opinionssajt som Avpixlat verkar under stor anonymitet. Redaktionen är helt anonym och majoriteten av skribenterna skriver under pseudonymer. Vad säger detta? Det vanligaste skälet till att någon verkar i det fördolda brukar vara att verksamheten är skum i något avseende som t ex kriminell eller av något annat skäl moraliskt tvivelaktig. Är det så i detta fall? Är det klandervärt att i ett demokratiskt samhälle vara kritisk till den förda invandrings- och integrationspolitiken samt mångkultur och islam? Svaret borde vara nej, men den som svarar ja bör gärna ta till orda. Jag är oerhört nyfiken på vad jag kan ha missat.
Apropå demokrati så är det ett samhällsskick som är helt otänkbart utan yttrandefrihet. Och visst har vi yttrandefrihet i den meningen att ingen riskerar ingripande från staten med åtföljande risk för fängelse för något som yttrats. Jag bortser här från vissa kriminaliserade företeelser som till exempel hot till liv eller egendom. Problemet är att det har utvecklats en samhällsanda där vissa helt legala meningsyttringar kan få långt allvarligare följder än vad ett kortvarigt fängelsestraff kan ge. Jag tänker här på social utfrysning på obestämd tid som kan ge svårigheter med försörjning och till och med medföra risk för liv eller egendom. Det är med beaktande av detta tragiska faktum man får förstå att så många väljer att yttra sig anonymt eller väljer tystnaden.
Det är ovärdigt för ett demokratiskt samhälle att många medborgare inte vågar yttra sig. Och detta borde ses som ett gigantiskt problem av politiker och journalister. Men så är inte fallet och en del av förklaringen till det måste sökas i det journalistiska förfallet. Tidigare var det uteslutande vad som då kallades kvällstidningar som aspirerade på ensamrätt för det vulgära och okritiska. Den smakriktningen har med tiden successivt även vunnit insteg i det som förr kallades morgontidningar. Och numera är det heller inte svårt att finna exempel på det smaklösa, vinklade och tendentiösa i det som ska vara hela Sveriges fria och objektiva radio och television. Den 1 mars kunde man exempelvis lyssna till ett reportage om illegala invandrare i Studio Ett. Man hade funnit ett fall som få skulle kalla annat än ömmande. Det handlade om en cancersjuk man som numera inte vågade åka tunnelbana till sina sjukhusbesök på grund av polisens kontroller av resenärerna. Därmed antydde man på ett försåtligt sätt att denne man skulle vara typisk för alla som befinner sig illegalt i landet. Samma typ av upplägg för att driva teser av tvivelaktig karaktär kan man ofta även iaktta i teves nyhetssändningar. Här söker jag åter ett svar på en berättigad fråga. Kan den typen av rapportering kallas seriös?
Tänk om vi hade publicister som uppskattade mångfald även på opinionsområdet och välkomnade skribenter med oväntade, spännande och tänkvärda synpunkter. Då skulle vi få en intressant samhällsdebatt. Men det förefaller som man på landets tidningsredaktioner inte fattat något så elementärt som att debatt ska föras mot motståndare och inte med meningsfränder. Följden av denna bristande insikt är att dagens tidningsläsare ofta får hålla till godo med artiklar som snarare framkallar gäspning än reflektion. Sådana artiklar är inte sällan författade av politiker och det är anmärkningsvärt att dessa inte hänvisas till tidningarnas annonsavdelningar då det ofta handlar om försök till marknadsföring av sanslösa hugskott som snarare för tankarna till krämare än till samhällsdebattörer. Ingen tidningsmakare behöver heller frukta att en alltför stor generositet mot skribenter med avvikande åsikter skulle riskera att verka i omstörtande riktning. Stolligheter brukar snabbt genomskådas av läsekretsen och allmänheten. Om detta vittnar bland annat centerns bravader under den senaste tiden.
Var tid har sina yttringar och ytterligheter. Alla som är tillräckligt gamla minns säkert 1960- och 70-talets konstigheter med revolutionsdyrkan och närmast religiös beundran av Mao, Castro och Che Guevara. I dag kan vi trösta oss med att inga bestående skador uppstod i vårt land, eftersom de som då stod för det aparta inte hade något politiskt inflytande. I dag är situationen klart annorlunda. De som står för det bisarra och obegripliga har politisk makt samtidigt som de – i vart fall i vissa frågor – inte blir utsatta för någon kritisk granskning. Därför är risken stor att de som lever om 30-50 år och ser tillbaka får anledning att vara bekymrade. Jag är inte övertygad om att de kommer att hylla de politiker som bidrog till det samhälle i vilket de tvingas leva.
Rolf Hillegren, f.d. åklagare
