Möte kring nybildad somalisk förening ca tre veckor sedan. Notera höger blå gardin och följ den ner med blicken. Det blåa längst ner är inte gardinen, utan en beslöjad kvinna. Kommentarer överflödiga.
SVERIGES HOPP 2009 festade ett par hundra somaliska muslimer i Eskilstuna i samband med Ramadanavslutning. Före tuggorna fick alla beslöjade könsförtryckta kvinnor gömma sig längst bak i lokalen medan männen lade sig på golvet för att be. Då satt deras inbjudna gäster och följde spektaklet bredvid. Somalierna hade lurat dit politiker, kommuntjänstemän, företrädare för polisen, Hyresgästföreningen och Sparbanken Rekarne.
Inför massorna berättade somaliern Mahad Jama Egag att man minsann bildat ett somaliskt råd. Anledningen var att han och landsmän suckade över den problematiserade bilden av somalier i Sverige.
Mahad Jama sa bland annat:
– En gång i tiden var finnarna problemgruppen i samhället, sedan jugoslaverna och nu somalierna. Det sätter många tjänstemän i arbete, men ger lite utslag i form av arbete, språkinlärning och praktik, säger han.
– Vi är en idérik och kreativ grupp människor. Vi har inte flytt över hela världen för att sitta passiva.
Lösningen var alltså det somaliska rådet, och genom den skulle de själva
förändra den problemtyngda synen på gruppen. Åtminstone var det tanken.
Det var då. Nu skriver vi 2013.
Hur många har fått arbete sedan 2009? Väldigt få, är svaret. Dessutom har det fyllts på med ytterligare några hundra somalier sista året.
Mahad Jama är nu åter aktuell. För tre veckor sedan bildades en somalisk förening och den har redan 400 medlemmar och man får ekonomiskt stöd från den somaliska regeringen. “Målet för föreningen är integration, och sedan öppningen har de haft besök av 50-80 personer om dagen i sin lokal. De hjälper till med läxor, har svenskundervisning och hjälper somalier som inte kan svenska med myndighetskontakter.”
Angående det ekonomiska stödet från somaliskt regeringsshåll svarar Mahad Jama:
– Men då har de som krav att det ska vara en förening för alla somalier – oavsett klan eller politiska agendor. Något sådant ska inte förekomma här, utan vi ska jobba ihop för att åstadkomma något gott. Här tillhör vi inte i första hand en klan, vi är invandrare, flyktingar, och vi behöver stötta varandra, säger han.
Majoriteten lever på skattekronor a la socialbidrag, har ingen utbildning och är analfabeter. Klanen (männen) bestämmer om kvinnor ens får eller ska ta ett jobb. Sedan kan man fråga sig hur många arbetsgivare därute som vill anställa fanatiska islamister/insvepta kvinnor – vilka vägrar ta andra i hand pga islam.
