INSÄNDARE Gallerist Henrik Rönnquist fick sin entédörr till galleriet nedsprutad med färg när han gick ut med det (för vissa) chockerande beskedet att han skulle ställa ut målningar av Lars Vilks i sommar. Snaphanen har en lång intervju med Rönnquist om bl.a. hans kamp mot hatmaffian i Malmö. Han är envis och beslutsam att inte lägga sig för den samlade upprustningen som nu mobiliseras bland förorterna till Malmö. Varje kväll tar han taxi hem. Det har han gjort länge, långt innan hans besked om Vilks-utställningen. Hans rädsla för brottsligheten har bara växt under årens lopp och han hymlar inte med varifrån denna kommer.
Efter nyheten om den “islamfientliga (-fobiska)” Vilks-utställningen har Iilmar Reepalu nu skapat ett “dialogmöte” som någon tjänsteman fyndigt hade fått till det. Är inte detta i sig en provokation? “Jag vet att ni muslimer kommer att bli ledsna så redan nu ska vi samtala om hur ni känner”. Är mötet öppet för alla? Det borde vara självklart ur ett demokratiskt perspektiv, att de som vill, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet ska ha möjlighet att yttra sig. Om det är fråga om en dialog så måste den bestå av fler parter än en.
Galleriet, Rönnquist & Rönnquist, är ett arv han förvaltar från sin far. Det var dennes livsverk. Själv har Henrik Rönnquist haft galleriet i 13 år. Så det är lätt att förstå att han inte överger det i första taget. Hans ilska över muslimerna, är av en bäring som man kan förstå om man vore i Rönnquists situation. Ur intervjun:
Utöver att galleristen gillar Vilks är det också ett rop på hjälp. Henriks liv är redan begränsat p.g.a. brottsligheten. Det vore oerhört att behöva begränsa det mer, säger han. Men ändå är det just det han gör med sin kommande utställning: han begränsar sitt liv ytterligare i hoppet om att i slutändan få friheten tillbaka. Det finns nämligen de som vill skada och kanske döda honom i en stad vars starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu, inte gjort sig känd för att stå upp för yttrandefrihet, och där det istället för att tas itu med de ökande hoten mot stadens invånare, fram för allt den judiska minoriteten, skapar ett Dialogforum, vars ordförande kallade till krismöte med stadens muslimska center så fort nyheten om utställningen kom ut. Det tas för givet att muslimer kommer att bli kränkta.
Varför har man låtit det gå så långt i Malmö? En stadigare hand borde ha kunnat koppla greppet för länge sedan. Varför kallas Reepalu för “stadens starke man”? Denna typ av undergivna och försåtliga attityd mot människor som själva saknar all respekt för både honom och Malmö i övrigt, är allt annat än “stark”. Henrik Rönnquist är däremot stark. Han slåss för den frihet som borde vara naturlig och självklar för både honom och resten av oss.
“Dialogen” kan i sig bli en självuppfyllande profetia, där hatmaffian redan har fått grönt kort för att gå till attack. För en simpel “otrogen” är muslimernas hat och våldsbenägenhet mot alla de som inte bara lägger sig raklång inför deras krav, obegripligt. Det räcker inte att skylla på “utanförskap” och “utsatthet”. Då skulle även utsatta kristna, ekonomiskt utsatta, våldsoffer eller missbrukare göra samma sak.
Varför? Hur kan man vara så hatisk, dessutom mot den hand som föder en? Mauricio Rojas gjorde sig bekant redan under sin tid som talesman för integrationsfrågor (2005) då han kritiserade hårt den förlamande tystnad i invandringars brottsfekvens som dominerade det politiska landskapet, inte minst i den spirande Alliansen. Maud Olofsson gav honom kicken efter hans artikel “Kulturarv ligger bakom invandrares brottslighet” . Efter det flyttade han ifrån Sverige.
Han kunde konstatera efter Brå:s rapporter både från 1996 och 2005 att invandrare från specifika regioner i världen var ovanligt benägna att begå vissa typer av brott: mord, rån, misshandel och våldtäkt. Det var inte knutet till socioekonomiska faktorer utan kulturellt betingat. Det var det sociokulturella arvet som påverkade, inte det socioekonomiska. År 2011 skrev Rojas på Newsmill: “Drevet mot Gudmundsson liknar utmobbningen av mig”.
Han har inte ändrat ståndpunkt utan vidhåller det han hade skrivit sex år tidigare. Däremot berättade han om det den häxjakt som bedrevs mot honom efter artikeln. Alla “hatade” feminister borde ta del av detta:
I min intellektuella och politiska gärning försökte jag hålla mig till detta. Priset för mitt vägval blev högt: allehanda påhopp, grova tillmällen (“rasist”, “jävla svin”, “onkel Tom”, “depraverad rabulist” och “blek husneger” är bara några exempel från en mycket lång lista), mobbning (kom ihåg “hunden Mauricio”, en svartmuskig otäck hund med notorisk utländsk brytning som gick runt och vräkte ur sig alla möjliga tarvligheter, som blev ett återkommande inslag i ett program av SVT), allvarliga hotelser, fysiska angrepp (som tvingade mig att avsluta valrörelsen 2006 med ständig Säpo-bevakning) och, slutligen, ett slags yrkesförbud att verka inom integrationsomådet inom ramen för den i september 2006 valda borgerliga regeringen (det var Maud Olofssons bidrag till det hela). Det återstod bara att vandra vidare och det gjorde jag också.
Säpo-bevakning. Det känns igen. Att utmana vissa “sociokulturella grupper” gör man inte ostraffat. Rojas pekade nämligen ut kulturen i Mellanöstern som den mest våldsbenägna enligt statistiken. Överrepresentationen låg 2005 på 300-400 procent. Men i dagens Sverige är det ännu mer stigmatiserande att påstå något sådant. Det är förenat med livsfara. Ingen får peka på det faktum att kejsaren är naken.
Koranen må inte inspirera till våld, men poltisk islam gör det definitivt. “Islam” betyder underkastelse och det är vad det är fråga om. Kollektivet underkastar sig Allah, som individ har man ingen frihet. Det är bara den kollektiva identiteten som räknas.
Så det är därför man inte kan förstå varje individs rätt att få uttrycka sig. Det är därför hedersvåldet finns, där man mördar sina egna döttrar/söner för att de lösgör sig från kollektivets bojor och väljer den individuella friheten. Inom islam finns det ingen sådan frihet. Kollektivet är sammanslutet och låst. När så man kommer till ett land som premierar individens frihet att bestämma över sitt eget liv, särskilt kvinnor, blir hela kollektivet kränkt av detta faktum. Kulturen som förbjuder individualism möter kulturen där kollektivet är underordnat individens frihet. Det blir kortslutning. Hela el-centralen går i däck. Kulturkrocken leder till kortslutning av hela nätverket.
Och eftersom anfall är bästa försvar så har vi den situation vi har just nu i Sverige. Hela landet är i någon mån drabbat av hedersförtryck. Åtminstone om man som svensk yppar något, ritar något eller skriver något om islam som inte är odelat positivt. Vi har både inhysts i muslimernas kollektiv och trampar utanför därför att vi kan det. Och reaktionen blir: Antingen är du med oss, eller också dödar vi dig. Men ingen i ansvarig ställning kommer någonsin att säga ett pip om att det nog inte var så smart att blanda människor från så diametralt olika kulturer. Alla är rädda om sitt eget skinn.
Kruman
