Annonsera på Avpixlat

Med syfte att slå vakt om det egna informations- och åsiktsmonopolet

Mats DagerlindKRÖNIKA Uppsala Nya Tidnings politiska redaktör Håkan Holmberg tar i sin ledare den 3 mars upp kampen med självaste Åsa Linderborg på Aftonbladet om priset som meste Avpixlat-hatare. Och nog har han vittring på segern alltid. Det är inte utan att man blir lite rädd när man inser hur lågt en ledande skribent på en stor dagstidning är beredd att sänka sig, hur besvärsfritt journalister kan skaka av sig yrkesheder och pressetik när de vill slå vakt om sin makt och sina privilegier och hur hemmablinda och ursäktande de är för att de beter sig på precis det klandervärda sätt som de beskyller andra för att göra.

Det tar Holmberg en rubrik, en ingress och två stycken brödtext om principen om statens våldsmonopol och hur 30-talets tyska nazister med kristallnatt och annat gjorde avsteg från denna princip, innan han kommer till skott och läsaren förstår att syftet med denna ouvertyr är att framställa Avpixlat som dagens svenska motsvarighet till de nazister som i Tyskland 1938 anställde bärsärkagång bland landets judar med omfattande vandalisering av byggnader, nedbränning av synagogor, misshandel och mord. Om det inte vore en så oerhört osmaklig liknelse och om den inte formulerats av en politisk redaktör på en större dagstidning hade man kanske kunnat avfärda den som bara en ordinär del i det allmänna bruset av näthat mot den Sverigevänliga folkrörelsen.

Vad Holmberg vill åstadkomma med sitt grova övertramp är en schabloniserad krigsfilmsintrig om kampen mellan det goda och det onda, i motsats till en debatt mellan två opinionsbildare, med UNT i rollen som de allierade och Avpixlat som axelmakterna. Med den bilden etablerad hoppas Holmberg ha försatt läsaren i ett mottagligt sinnestillstånd där hans hårresande anklagelser ska godtas som sanningar utan att han behöver besvära sig med sådana trivialiteter som att styrka dem med fakta och exempel. Om man använder detta psykologiska knep på ett så föga subtilt sätt som Holmberg är dock risken stor att det får motsatt effekt och väcker läsarens misstro eller i värsta fall framstår som rent parodiskt.

Holmberg berättar att Publicistklubbens beslut att bjuda in undertecknad till debatt om näthat utlöste en diskussion bland landets proffstyckare. Här plockar Holmberg fram ett annat fult debattknep, ett härskartekniskt förminskande sådant. I stället för att kalla mig vid namn, så som han tveklöst hade gjort om han omnämnt någon av de övriga till Publicistklubben inbjudna debattörerna, skriver Holmberg “en person med anknytning till den rasistiska hatsajten Avpixlat“. Jag reduceras till identitetslös som människa och tillskrivs i stället en instrumentell funktion som ett verktyg för rasism och hat.

Det kan framstå som paradoxalt att Holmberg beger sig så långt utanför anständighetens gränser när det är den egna förträffligheten relativt någon annans lumpenhet han vill framhålla. Men då ska man komma ihåg att journalistisk anständighet inte är en påbjuden dygd i bevakningen av den Sverigevänliga folkrörelsen, tvärtom. Sverigevänner betraktas på landets redaktioner som kackerlackor och att kunna uppge i sitt CV att man krossat en eller flera sådana under klacken är meriterande.

Det framstår ur en journalists perspektiv därför inte som det minsta konstigt att i den ena meningen hämningslöst utslunga ostyrkta anklagelser av det grövsta slag för att i nästa mening göra sig till pretentiös uttolkare av vad god journalistik är:

Journalistik innebär att granska, ställa frågor, pröva olika förklaringar, låta flera sidor komma till tals, låta den som angrips svara – allt i syfte att kunna presentera en så god bild av verkligheten som möjligt eller att lyfta upp en angelägen fråga till diskussion.

För en skriftställare som Holmberg ter det sig helt naturligt att i en ledartext framställa Avpixlats redaktion som  jämförbara med massmördare och samtidigt anse sig vara i en position där man har rätt att diskvalificera Avpixlat som medieaktör. Det föresvävar inte Holmberg att han egen text får underkänt på i stort sett alla de bedömningsgrunder han själv använder för att definiera vad journalistik är.

Holmberg granskar exempelvis inte så mycket som en bokstav ur Avpixlats redaktionella produktion, ställer än mindre några frågor kring den och prövar minst av allt olika förklaringar. Inte heller har Holmberg låtit någon från Avpixlat komma till tals för att få svara när de angrips. Någon ambition att presentera en så god bild som möjligt av verkligheten kan sannerligen inte skönjas.

Holmbergs text är snarare ett skolexempel på raka motsatsen till allt vad god journalistik heter. Dessvärre är sådana exempel alls inte svåra att finna i Sverige idag, vilket sannolikt är en av de tyngre delförklaringarna till varför den svenska journalistkåren ligger i den absoluta botten av alla yrkesgrupper när det gäller åtnjutande av allmänhetens förtroende. Möjligen kan man med lite god vilja hävda att Holmbergs ledare kvalar in på sista chansen och lyfter upp en angelägen fråga till diskussion – den om den degenererade svenska pressetiken. Inte därför att detta är ens i närheten av Holmbergs ambition men därför att hans provokation är så stötande och hans anklagelser så otillständiga att det väcker avsky hos väldigt många människor och en vilja att gå i svaromål.

I Holmbergs uppochnedvända värld är det emellertid Avpixlat som inte bara bryter mot alla journalistikens regler utan sysslar med något kvalitativt helt annat, närmare bestämt att utsätta grupper och personer som redaktionen finner politiskt misshagliga för hot i avsikt att skrämma dem till tystnad. På ett oklart sätt kopplar Holmberg också denna påstådda agenda till avsaknaden av en ansvarig utgivare. Kollegor till Holmberg i andra medier har låtit påskina att denna omständighet gör det möjligt för Avpixlats redaktion att ostraffat begå tryckfrihetsbrott. Kanske hade också Holmberg samma avsikt med att ta upp frågan men tappade bort sig på vägen. Det enda han lyckas med är hur som helst att klargöra att en ansvarig utgivare tar över det juridiska ansvaret för det som skrivs av redaktionens samtliga medarbetare, vilka annars skulle vara personligen ansvariga för sina texter.

Det är ändå intressant att Holmberg tar upp detta. För mig som krönikör på Avpixlat innebär avsaknaden av en ansvarig utgivare alltså att jag måste ta det fulla ansvaret för mina texter, inte att jag undslipper ansvar och är åtalsimmun så som Holmberg är. Han kan i motsats till mig hetsa, förtala, förolämpa och ärekränka i full förvissning om att lagen inte kommer åt honom. Det värsta han kan råka ut för är att bli tagen i örat av chefen. För min och Avpixlats del är dock frågan om tagande och undslippande av ansvar rent akademisk eftersom vi inte skriver något som är åtalbart. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kopplade i slutet av förra året in en jurist för att “granska skiten” som hon formulerade det. Mina krönikor och Avpixlats redaktionella texter nagelfors då ingående för att utröna huruvida vi gjort oss skyldiga till några tryckfrihetsbrott. Den entydiga slutsatsen var att det hade vi inte.

När Avpixlat angrips av gammelmedia görs ofta en medveten och ohederlig sammanblandning av det redaktionella innehållet och det som läsarna skriver i kommentarsfälten. Denna ohederlighet accentueras ytterligare av att kommentarsfälten dras in i diskussionen om ansvarig utgivare. Det kan därför vara på sin plats att i detta sammanhang klargöra att ansvarig utgivare inte är juridiskt ansvarig för vad som skrivs i kommentarsfälten, såvida kommentarerna inte är förhandsmodererade. Det är de inte på Avpixlat. Var och en ansvarar därför själv för vad han eller hon skriver i sina kommentarer. Detta förhållande ändras inte av huruvida Avpixlat har en ansvarig utgivare eller inte.

Holmberg är lika lite som någon annan av de publicister som dömer hela Avpixlat utifrån enstaka övertramp i kommentarsfälten omedveten om den utmaning det är att hantera stora mängder läsarkommentarer. Inte ens för stora och resursstarka mediehus som anlitar konsultföretag för att hjälpa till med denna uppgift är det problemfritt. För resurssvaga medieaktörer är det ännu svårare. Många medier har använt detta argument tillsammans med obskyra pseudopsykologiska teorier om att människor skulle radikaliseras till terrorister av att utbyta samhällskritisk information med varandra på Internet som förevändning för att bedriva hård åsiktscensur alternativt helt stänga sina kommentarsfält.

På politiskt korrekt nyspråk kallas det för att “ta ansvar” att på detta sätt låta yttrandefriheten gå kräftgång. Avpixlat har valt en annan väg än den att kasta ut barnet med badvattnet och personligen hävdar jag bestämt att risken för att någon ska radikaliseras till terrorist är betydligt större om man tar ifrån människor den demokratiska rättigheten att uttrycka sin åsikt. Ju fler som avväpnas pennan desto mer ökar risken för att någon i frustration i stället beväpnar sig med svärdet.

Det bör också påtalas att det Holmberg och hans gelikar är rädda för är inte att bli skrämda till tystnad eller mördade. Sådant drabbar främst oppositionella journalister och dissidenter, inte dem som i likhet med Holmberg stryker makten medhårs. Inte heller är man orolig för att Sverige ska få sin egen Breivik eller att Avpixlat ska skicka ut sina läsare på gatorna i en kristallnatt. När man påstår sådana saker ägnar man sig åt ett billigt taskspel med en lika tarvlig politisk agenda.

Vore man ängslig över terrorhotet skulle man i första hand rikta sin uppmärksamhet mot islamistiska grupperingar och granska deras webbplatser. En ny Taimour Abdulwahab är ett långt troligare scenario än en svensk Breivik. Det behöver Holmberg inte ta mitt ord på utan kan enkelt kontrollera med Säpo. Att vi har samma änglavakt nästa gång det smäller som vi hade i december 2010 då bomben inte fungerade är heller knappast något vi kan räkna med. Åtskilliga nysvenska muslimer har också konstaterats inblandade i terrorverksamhet i utlandet. Idén om militant jihad och det ärofyllda martyrskapet belönat med en skock fagra jungfrur är långt mer utbredd bland muslimer i Sverige jämfört med våldsdoktriner på den extrema högerkanten.

Om det var kristallnätter man bekymrade sig för skulle man i stället fokusera på de vänstergrupper som de facto anställt sådana tidigare under paroller som “reclaim the city” eller på de muslimer med rötter i Mellanöstern i exempelvis Malmö som förföljer judar så systematiskt att självaste USA:s president kände sig föranledd att skicka hit sitt särskilda sändebud för att ta reda på vad som försiggår. Bland dessa grupper är Adolf Hitlers Mein Kampf ingen främmande lektyr.

Men nu är det alltså inte våld, terror och annan samhällsomstörtande utomparlamentarism som Holmberg och hans medievänner är rädda för. Den reella hotbilden är av ett helt annat slag, nämligen att de miljontals svenskar som är trötta på massinvandring, islamisering, oikofobi och EU-federalism ska börja informera sig, engagera sig och rösta på ett parti som vill bryta denna utveckling. Det Holmberg fruktar är att svensk demokratur skall övergå i verklig demokrati och de politiska besluten börja återspegla folkviljan i motsats till viljan hos en liten politisk och journalistisk åsiktselit i ohelig allians.

Holmberg är fullt medveten om att det är vi Sverigevänner som har verkligheten och argumenten på vår sida. Vi har därför allt att vinna på en öppen debatt och ingen som helst anledning att vilja tysta våra meningsmotståndare. Holmberg däremot har all anledning att vilja få tyst på oss och det är också precis vad han indirekt försöker göra genom att skapa en propagandabild av oss som kriminella våldsverkare eller värre. Om man nu ska ägna sig åt historiska jämförelser, företer Holmbergs demonisering och avhumanisering av oss faktiskt betydligt fler likheter med nazityska propagandaförebilder än någonsin vår demokratiska opinionsbildning.

Det finns, som objektivt konstaterats, ingen substans i de brottsanklagelser som har riktats mot Avpixlat från journalister i gammelmedia. Att Holmberg & Co inte gillar det vi skriver innebär inte att det automatiskt blir brottsligt. I totalitära diktaturer däremot är det straffbart att ha en åsikt som avviker från den av regimen påbjudna. Att en kommunist som Åsa Linderborg omhuldar en sådan samhällsutveckling med Aftonbladet som svenska Pravda är i någon mening logiskt. Svårare att förstå är att liberala UNT vill betrakta oppositionella på samma sätt.

Om man ska söka efter en förmildrande omständighet för Holmbergs principlösa agerande och övermått av otidigheter så är det väl i så fall att köttet är svagt och att den som har vant sig vid att åtnjuta privilegier sällan lämnar i från sig dessa frivilligt. Frustrationen inom gammelmedia är stor över att ha frånhänts sitt monopol på att bestämma vad medborgarna ska få veta och tala om för väljarna vad de ska tycka. Att hatet gentemot oss som vridit denna makt ur händerna på dem är intensivt är därför inte alldeles förvånande om än en smula beklämmande. Man hade kanske ändå trott att demokratisk fundamenta som fri åsiktsbildning satt en aning djupare hos det skrå som gäller för att vara dessa värdens främsta garant.

Ett annat av Holmbergs ogrundade påståenden är att Avpixlat inte vill ge plats för någon debatt. Det kan direkt avfärdas som en ren lögn alternativt ett bevis för att Holmberg är så dåligt påläst om Avpixlat att han borde ha avhållit sig från att skriva något om sajten överhuvudtaget. Avpixlat har nämligen en stående inbjudan till alla seriösa opinionsbildare att få en debattartikel publicerad och bemött. Denna inbjudan omfattar även Håkan Holmberg om han bara kan höja sig snäppet över den grövsta vulgärretoriken. Däremot finns det vissa begränsningar för hur mycket man får trolla och provocera i kommentarsfälten mot de trogna läsarna. Det ska dock jämföras med Holmbergs ledare som inte går att kommentera överhuvudtaget.

Holmbergs påstående om avsaknad av debatt motsägs också av att jag nu precis har ägnat en hel och inte alldeles kort krönika åt att sakligt bemöta hans ledare. Faktum är att mina krönikor ofta på liknande sätt antar formen av repliker på ledare, debattartiklar osv som jag stött på i media och som jag velat granska, ställa frågor kring, pröva andra förklaringar till och låta flera sidor komma till tals om än dem som gammelmedia i allmänhet släpper fram. Allt i syfte att kunna presentera en så god bild av verkligheten som möjligt för de svenska medborgarna och lyfta upp en angelägen fråga till diskussion. Hmmmm, de här formuleringarna låter bekanta på nåt sätt. Visst ja, det var ju så Håkan Holmberg definierade journalistik i sin ledare i UNT. Många andra redaktionella texter på Avpixlat uppvisar också sådana resonerande kvaliteter. Även den rena nyhetsbevakningen åtföljs oftast av någon form av analys och kommentar.

Holmbergs ledare kan kokas ned till två osubstantierade anklagelser: 1) Avpixlat vill uppvigla andra att ta till våld och 2) Avpixlat skulle ifall man innehade maktpositioner i samhället själva hänge sig åt våld. Och det är inte vilket våld som helst Holmberg talar om heller utan våld med samma motiv och i paritet med det som utövades av de tyska nazisternas bödlar, ett av historiens värsta folkrättsbrott. Ett grövre och mer utdraget brott mot Godwins lag än Holmbergs ledartext är troligen svårt att finna.

På Avpixlat finns det plats för debatt om Holmberg inte anser sig för fin för att ta den. Kan Holmberg returnera den gesten vad gäller debattutrymme åt Avpixlat i sin tidning? Om inte, väcker det förstås frågan vilken medieaktör – Avpixlat eller UNT – som bäst gör skäl för att vara en sådan där “uppskruvad och enkelriktad megafon” som Holmberg talar om.

Mats Dagerlind

PS

Eftersom det inte går att kommentera Håkan Holmbergs ledare återstår bara att kontakta honom direkt. Det gör du på hakan.holmberg@unt.se. Var artig och berätta gärna för Holmberg vem du är om du inte har starka skäl för att vilja vara anonym. Holmberg har deklarerat att han inte gillar enkelriktade megafoner och medieaktörer som inte vill ta debatten, så jag förutsätter att han uppskattar om det uppstår lite debatt och tvävägskommunikation kring hans ledartext.

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
Share

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Kryssa Kent
Utlandsrösta
Älgstallet
Annonsera på Avpixlat
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson

Boktips

Vitbok.se - mångkulturellt facit - Jan Milld