INSÄNDARE Nu måste svenska journalister ändra sitt språkbruk till normal europeisk anständighetsnivå. Innan någon dör. Farligt värdeladdade, subjektivt glidande ord som “rasist”, “fascist” och “främlingsfientlig” används dagligen och stundligen, både i opinionstexter och i förment objektiv nyhetsrapportering på ett sätt som saknar motstycke utanför totalitära, propagandadrivande regimer. Inte i något annat europeiskt land har Lars Hedegaard betecknats som något annat än det värdeneutrala “islamkritiker” – utom i Sverige. Det är nu dags för denna lilla provinsiella yrkesgrupp att inte bara klaga på hatspråket i kommentarsfälten, utan det mycket mer spridda, mycket farligare hatspråket i artiklarna de själva skriver.
Inte ens i nyhetsrapporteringen kring mordförsöket mot Lars Hedegaard kan alltså svenska journalister och rubriksättare besinna sig. Ord som “muslimfientlig” och “rasistdömd” ger genast läsaren signalen att detta är en man som, med statsministerns ord “inte ska bli förvånad” att någon vill döda honom. Direkt i ingressen måste ett kontroversiell citat om att “muslimer våldtar sina barn” klämmas in för att ytterligare sätta fokus på att Hedegaard provocerat, inte hans självklara rätt i en demokrati att uttala sig fritt. Och där danska medier betonar att Hedegaard friats i högre instans för rasistanklagelser nämner svenska medier att han fälldes i lägre.
Det här kan bero på endera av två saker. Antingen är den svenska journalistkåren hemmablind, fartblind för den unika inflation som gått i dessa begrepp i svensk debatt. De är själva det de gärna anklagar “nätkrigare” för att vara: fast i en upptrissande, självbespeglande ekokammare där uttrycken blir grövre, allt mer avtrubbade av flitigt användande. I detta fall behöver de besinna sig, ta ett steg tillbaka för att i ett internationellt perspektiv jämföra det egna språkbruket med sina kollegors i andra länder.
Vad jag menar blir tydligt för varje journalist om jag vänder på perspektivet och frågar dem hur de känner det att bli kallade “svenskfientlig”. Att det ordet är subjektivt och negativt värdeladdat känner de in på skinnet. Ingen – eller ytterst få – journalister vill tillstå att de är fientliga mot svenska traditioner eller svenska människor. Det ska inte få hindra att ställa kritiska frågor, att raljera eller ifrågasätta. Att Katarina Mazetti “problematiserade” svenskheten betyder inte att hon är svenskfientlig (även om ett antal svenskar uppenbarligen kände sig kränkta), eller hur?
I ordet “svenskfientlig” ligger också en hotande konflikt MOT den egna personen. För om jag som journalist utmålas som “fientlig” mot svenskar så lockar det ju till en motreaktion, en fientlighet från det svenska mot min person. Någon som retats upp över en viss nivå kan då få för sig att mejla hatiskt, ringa eller knacka på rutor mitt i natten, som i Karin Mazettis fall. Eller skicka könsfyllda textmeddelanden till Åsa Linderborg. Eller försöka mörda Lars Hedegaard.
Mer komplicerad än så är inte ordens psykologi, ordens magi: Den person som utmålas som fientlig tilldrar sig automatiskt fientlighet. Det är oändligt mycket lättare att slå en “fascist” på käften än en “invandringskritiker”. Mycket mindre motstånd att skicka ett hatmelj till en “fosterlandsförrädare” än en “migrationsförespråkare”. Mycket bekvämare att ta den demokratiska yttrandefriheten från en muslimfientlig än en islamkritiker.
Så långt kultens otänkande medlemmar, de som av ohejdad vana använder samma ord som alla andra. Som inte reflekterat över att ett demoniserande, avmänskliggörande språkbruk inte bara är farligt när Breivik formulerar sig utan minst lika mycket när etablerade medier gör det. Som kan förstå att om det bara är de svenska journalisterna som använder “islamfientlig” medan danskar, norrmän, tyskar – ja alla alla länders yrkesjournalister skriver neutrala “islamkritisk”, då är det dags att börja ifrågasätta direktiven från Expo. Vet denna lilla svenska åsiktspolis alltså bättre än BBC, Verdens Gang och Berlingska Tidende vad som är korrekt journalistiskt språkbruk?
Vilket för oss till den andra, cyniska gruppen. De som mycket väl vet vad de håller på med. De som tjänar pengar på att trolla fram spöken och konflikter och gärna ser ett allt mer polariserat debattklimat. Detta är den hårda kärnan ideologer som utan rädsla för konsekvenserna missbrukar ordens betydelse som i en Orwell-roman. Där kritik mot ideologin islam blir “rasism”, en vilja att bevara svenska traditioner blir “rasism”, önskemål om allting annat än världens generösaste invandringspolitik blir “rasism”. Där allt blir “rasism”.
Där nästa ord till vulgärrakning är “fascist”, med det tunnaste av alla akademiska alibin. Även denna gång saknas all anständighet och känsla för historiska perspektiv. Ordet berövas – liksom tidigare “rasist” – all meningsfull betydelse om det enda kriteriet för att inrangera Jimmie Åkesson bredvid Benito Mussolini är att de av någon anses vara “ultranationalister” (frågan inställer sig – om den beskedlige Åkesson är “ultra-”, hur ser då en vanlig, standardnationalist ut?).
Dessa hatmånglare som sprider sin aggressiva, svart-vita världsbild har en demokratisk rätt att härja på Twitter, även i viss mån att hårddra retoriken i klart markerade åsiktskrönikor. Men när deras giftiga, provocerande subjektiva ordval tagit över i nyhetsrapporteringen är det dags för ansvarskännande journalister som vill söka sina internationella förebilder i London, Berlin och Oslo, inte Teheran, Minsk och Pyonyang att ställa sig frågan – vad är det för samhälle vi vill bidra till att skapa?
Vill ni skapa ett samhälle där det är acceptabelt att orden brännmärker och triggar till handling – bara måltavlan är den rätta?
R
