INSÄNDARE – FRÅN SJUKLÖVERN TILL SD Min allra första röst gick till Moderaterna; året var 1991 och jag fick rösta för första gången. Min bror röstade på Ny Demokrati. Jag minns att jag skrattade hånfullt åt hans val.
Mina följande 4 röster gick även de till Moderaterna – men sedan var det slut på vår gemensamma kärlek. Det var dags att skiljas åt. Men inte officiellt; officiellt är jag fortfarande moderat men kan komma på mig själv med att försvara Sverigedemokraterna även i offentliga sammanhang. Tyvärr kan jag inte ”komma ut” offentligt; med det klimat som råder i Sverige – och med beaktande av det jobb och den position jag besitter – är det fullständigt omöjligt. Men jag är numera medlem i partiet; det blev jag mitt under rådande drev mot Almqvist & Co.
Jag fick frågan nyligen vad som skulle göra att jag gick tillbaka till något av partierna som utgör sjuklövern. Det är faktiskt en väldigt svår fråga. Jag tror att det är omöjligt att gå tillbaka. Har man en gång gått till Sverigedemokraterna så finns det ingen väg tillbaka. För se, efter att ha blivit så hånfullt behandlad – och blivit kallad rasist-nazist-fascist fler gånger än jag kan räkna – bara för att jag i det allra ödmjukaste inte håller med de etablerade partierna i migrationsfrågan och bara för att jag ställer mig bakom Sverigedemokraternas politik (i huvuddrag), ja, då är det ingen enkel sak att gå tillbaka.
Vem vill gå tillbaka till en partner som bara kallar dig för dumma saker…? En som inte respekterar dig och dina åsikter, som inte argumenterar med dig i sak utan bara klistrar en massa elaka etiketter på dig och dränker dig i floskler, som bygger upp halmgubbar som han eller hon argumenterar mot och som behandlar dig som ett barn som inte förstår: Vem vill gå tillbaka till någon sådan? Alternativet att gå tillbaka finns nog inte. De enda alternativ som finns vid sidan av är att rösta blankt eller att inte rösta alls.
Så vem är jag? Är jag en av alla dessa ”outbildade, utstötta, arga, unga män”? Nej, arg är jag mycket sällan och vid 39 års ålder är jag väl inte heller särskilt ung längre tyvärr. Jag arbetar som jurist i ett land inom EU och även om jag ogärna vill skryta (villket faktiskt är väldigt svenskt!) så är jag juridiskt skolad i tre länder och talar fem språk. Egentligen kan jag väl också kalla mig statsvetare enligt ”Arnstad-teorin” (jo, jag har faktiskt en äkta fil.kand i statsvetenskap).
Ni får ursäkta mig om mitt språk är fattigt eller om det finns grammatikfel; senast jag lämnade Sverige var ironiskt nog strax efter att alliansen tog hem segern och efter ett tag tappar man en smula av språket. Jag har dock inte tappat tron på Sverige: Inte så länge Sverigedemokraterna finns.
ML
