Annonsera på Avpixlat

Vilket ansvar tar Ola Larsmo för sina egna ord?

KRÖNIKA Mats DagerlindFörfattaren och ordföranden i svenska PEN, Ola Larsmo, tar i en artikel på SVT Debatt upp frågan om hur förekomsten av ett politiskt nyspråk påverkar vårt sätt att tänka. Det hade kunnat vara ett lovvärt initiativ om Larsmo haft ett ärligt uppsåt att ta ett brett och objektivt grepp om fenomenet. Ett sådant saknas dessvärre, trots en till ansvar för orden manande artikelrubrik. Texten är i stället bara ytterligare en av Larsmos många lågsinnade partsinlagor riktade mot Sverigedemokraterna och den Sverigevänliga folkrörelsen.

Larsmo diskvalificerar sig egentligen som debattör redan i ingressen och det i dubbel bemärkelse. Här bryter han nämligen mot den nyspråkliga varianten av Godwins lag där Hitler har ersatts med Breivik. I samma mening hinner Larsmo dessutom med ytterligare en till nyspråklighet tangerande formulering när han hävdar att sajter som Avpixlat har en medveten strategi för att “förskjuta det offentliga samtalet” som om detta skulle vara något särpräglande bedrägligt för Sverigevänliga opinionsbildare.

I verkligheten strävar alla samhällsdebattörer, oavsett ideologi, efter att styra diskussionen på ett sätt så att de egna problemformuleringarna och politiska lösningarna hamnar i fokus. Beroende på var på den politiska kartan man befinner sig förskjuts också många ords betydelse och valör. Ord som socialism och privatiseringar får exempelvis närmast motsatt värde beroende på från vilken sida av blockgränsen de uttalas och deras valör förstärks med avståndet till denna mittdelare. Den enes ledstjärna, den andres skällsord.

Som referens för hur språket påverkar tänkandet kunde Larsmo ha valt något modernt och allmänt hållet verk inom disciplinen kognitiv lingvistisk. I stället hämtar han från bokhyllan den tyskjudiske lingvisten Victor Klemperers “Tredje rikets språk” utgiven på 40-talet och exemplifierar med hur ordet “blodskam” av nazisterna utvidgades från att syfta på incest till att även infatta judars rasblandning med arier. Även detta vulgärexempel kan betraktas som ett brott mot Godwins lag.

Paradoxalt nog visar Larsmo genom detta att han lärt mycket av 30-talets tyska propagandaministerium. Nu är han ingalunda ensam om detta. Det finns knappast en spinndoktor idag vars taktik och strategi för att sälja in den egna ideologin inte delvis bygger på den tidens tyska propagandapionjärer som Goebbels och Riefenstahl.

Larsmo beskriver hur nya ord och ordbetydelser slår rot i medborgarnas huvuden när de begagnas av staten och det politiska etablissemanget men väljer märkligt nog inte att hämta något exempel från denna sfär. I stället lyfter han fram ord och ordbetydelser från Sverigevänliga webbsajter.

Larsmo tycks tillskriva denna handfull resurssvaga sajter större möjligheter att förskjuta det offentliga samtalet än staten, regeringen, sju riksdagspartier, den samlade dags- och kvällspressen och de stora etermediaföretagen inklusive public service tillsammans. Det är förvisso ett smickrande betyg men knappast en trovärdig verklighetsbeskrivning.

Ett av de ord som Larsmo tar upp är “kulturmarxism”. Historielöst och med ytterligare ett brott mot Godwins lag påstår han att det är ett uttryck myntat av Breivik, trots att det är ett sedan länge etablerat begrepp för den av Frankfurtskolan grundade diskursen att applicera marxistisk kritisk teori på maktförhållanden inom andra områden än det ekonomiska.

Larsmo hävdar billigt att termen “kulturmarxist” av Sverigevänner skulle användas synonymt med “parlamentariska demokrater”. I själva verket används den för att denotera dem som gör den politiskt korrekta analysen att de invandringsrelaterade samhällsproblemen har sin grund i rasistiska strukturer och vithetsnorm och som anser att etniska svenskar relaterat till detta bör påläggas kollektiv skuld och skam med den kristna arvssynden som förlaga.

Samma grovkorniga retorik tillämpas när Larsmo hävdar att ordet “oikofob” på Sverigevänliga sajter skulle vara liktydigt med en person som ogillar rasism. I verkligheten används begreppet för personer som förfäktar uppfattningen att Sverige är det enda land i världen som saknar en egen kultur och som nedvärderar och önskar avskaffa svenska traditioner som ett led i fullbordandet av det mångkulturella samhällsexperimentet.

Kulturmasochistiska klassiker är bl.a. statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande om att “svenskt är endast barbariet” och tidigare socialdemokratiska partiordföranden Mona Sahlins teori om förekomsten av en svensk avundsjuka på invandrarnas kultur eftersom vi själva bara har “midsommar och sådana töntiga saker”.

Larsmos analys av nyspråkets utbredning i det svenska samhället saknar även i övrigt alla proportioner. Det är inte på Sverigevänliga webbsajter som detta fenomen är mest påtagligt utan bland opinionsbildare som han själv. Låt mig ge några exempel på den strategi för att förskjuta det offentliga samtalet som det svenska politiker- och mediaetablissemanget ägnar sig åt:

Bakom termen “ensamkommande flyktingbarn” döljer sig påfallande ofta personer som inte kommit ensamma utan smugglats till Sverige i grupp, som inte är flyktingar enligt Genèvekonventionen och som inte är barn enligt svensk myndighetsålder. Begrepp som “papperslösa” och “gömda” används för personer som bryter mot utlänningslagen genom att uppehålla sig illegalt i Sverige och som inte respekterar det svenska rättssamhällets myndighets- och domstolsbeslut. Beteckningar som “islamofob”, “rasist” och “främlingsfientlig” tillskrivs numera svepande var och en som kritiserar Sveriges massinvandringspolitik och/eller den oreformerade islam med inslag av kvinnoförtryck, antisemitism, totalitär teokrati och militant jihad som till följd av denna politik får ett allt starkare fäste i vårt land.

Syftet med att etablera en offeridentitet för dem som missbrukar asylrätten och demonisera massinvandringspolitikens kritiker är att slippa diskutera sakfrågorna, slippa få sin bristfälliga argumentation synad. Man förskjuter diskussionen till de tjusiga flosklernas domän där det räcker med att rabbla fraser om “människosyn” och “alla människors lika värde” för att framställa sin meningsmotståndare som moraliskt bankrutt och i avsaknad av empati och humanism, som en person obehörig att delta i det offentliga samtalet och som inte förtjänar att tas på allvar.

I sina mer extrema former är det fråga om ren avhumanisering där Sverigevänner som i Länstidningen Östersund avbildas som kackerlackor eller i Damtidningen Amelia liknas vid “horder av löss”. Den här förskjutningen – eller brutaliseringen snarare – sänker sedan tröskeln för sådant som att kasta ut Sverigevänner ur facket, säga upp dem från anställningar, stänga dem ute från organisationer, musikfestivaler och Nobelmiddagar osv.

Om det inte vore för att jag ogillar att bryta mot Godwins lag skulle jag här nämna något om tydliga paralleller med den stegvisa process och förskjutning av språket som Larsmo talar om och som i sin yttersta konsekvens möjliggjorde en systematisk utrotning av judar i nazisternas Tyskland.

Vidare kan nämnas omskrivningar som “positiv särbehandling”, “kvotering”, “instegsjobb”, “nystartszoner”, “mångfaldsmål” m.fl. för att dölja vad det egentligen är fråga om – institutionaliserad diskriminering av svenskar. I media kan en muslimsk invandrare som reser på träningsläger hos Al Qaida i Pakistan eller till Syrien för att delta i militant jihad kallas för “svensk”, ett begrepp som genom politiskt korrekt förskjutning reducerats till medborgarskap.

Man bör alltid vara observant på tendenser till nyspråk, och de Sverigevänliga webbsajter för vilka Ola Larsmo nu visar ett så stort intresse utgör förstås inget undantag. Frågan är bara varför Larsmo har varit och fortfar att vara så totalt ointresserad av det väsentligt mer omfattande nyspråk som breder ut sig i etablerade pappers- och etermedier, inom kulturvänstern och hos sju av åtta riksdagspartier.

Enligt ordspråket om att sila mygg och svälja kameler vore det önskvärt att Larsmo prioriterade sin språkpolitiska gärning i relation till styrkeförhållandet mellan en handfull Sverigevänliga bloggare och ett helt svenskfientligt etablissemangs koordinerade resurser. En sådan analys av rådande maktförhållanden borde ju rimligen också tilltala varje sann kulturmarxist.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Länkar

Bara jag har ansvar för de ord som kommer ur min mun – Ola Larsmo på SVT Debatt

Print Friendly
Share

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Älgstallet
Donera
Annonsera på Avpixlat
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson

Boktips

Vitbok.se - mångkulturellt facit - Jan Milld