KRÖNIKA Jag har nu kommit fram till den avslutande delen i denna krönikeserie om politiska misstag inom partierna. Denna gång handlar det om SD. Därefter följer en sammanfattande analys.
Sverigedemokraterna, extremismen och avslutande analys
Sverigedemokraterna
Har SD gjort några misstag? Nej, SD är som MP och V. De motsvarar sina väljares förväntningar. Partiet är ungt och har haft tur.
Under partiets uppbyggnad ville inte de andra partierna debattera med SD. Istället var det kulturvänstern och journalistkåren som tog sig an uppgiften och gjorde det så oprofessionellt att de skapade en låst politisk situation. De var dessutom oförskämda och skapade en förråande samhällsanda som uppviglade våldsvänstern till stenkastning och illdåd.
Redaktionerna släppte fram B-kändisar för att uttala sig i politiska frågor. Människor som hade som försörjning att baktala och vara spydiga mot varandra i de tvåsiffriga tevekanalerna blev upphöjda av mediafolket till politiska kommentatorer. Det är som att låta analfabeter bli bokrecensenter.
SD byggde upp sitt parti, skolade medlemmarna och slipade sitt partiprogram. Partiet växte inte fortare än vad partiet klarade av. De som började sympatisera med SD blev trogna väljare. Det är den bästa bas ett politiskt parti kan ha.
Jag tror att få vet hur svårt det är att bygga upp ett politiskt parti. Partiet ska ha svar på alla frågor, kunna styra landet och hålla rent i varje hörn. Det krävs pengar och tusentals, ja tiotusentals arbetstimmar. Ett nytt parti har heller inget att erbjuda dem som söker sig till partiet, endast tålmodigt arbete.
När sedan SD kom in i riksdagen var det i stort sett ett färdigt parti svenska folket mötte. SD hade flera dugliga politiker, bra mycket skickligare än såväl Mona Sahlin, Åsa Romson, Jonas Sjöstedt, Håkan Juholt, Maud Olofsson och Annie Lööf. Den politiska karantänen under uppbyggnadsskedet gynnade SD.
SD och extremismen
Jag har inga som helst problem med att SD startade ur diverse obskyra grupper. Även den skiraste lilla blomma är kommen ur mudd. Vi kommer alla därifrån.
Alla politiska partier har en gång startat som en reaktion mot något man tyckte illa om. Liberaler började sin politiska bana med att hugga huvudet av ett par hundratusen fransmän. Liberaler i Sverige genomförde en statskupp och avsatte Gustav IV.
När Johan Lönnroth, en gång vice ordförande i VPK, ville göra upp med sitt partis skamliga förflutna så försvann han ut ur de kommunistiska finrummen. Förändringen i medvetandet hos de etiskt vilsna vänsterpartisterna har skötts av världshändelserna och inte av dem själva.
Centern hade 1933 ett rent nationalsocialistiskt partiprogram. Den slutliga kursändringen kom när koncentrationslägren öppnades och de utmärglade människorna hjälptes ut till frihet.
Socialdemokratin vurmade länge för det nazistiska. Utanför Rosengårdsskolan i Malmö går Vougts väg. Allan Vougt var en gång en av de framträdande Socialdemokraterna med rötter i nazismen. Han var riksdagsledamot och chefredaktör för Arbetet som var socialdemokratins främsta tidning. S fortsatte att ivra för steriliseringar av det svenska folket ända in på 70-talet i syfte att förbättra den svenska folkstammen.
Moderaternas förre partiledare Jarl Hjalmarsson skrev 1928 en stridsskrift om faran med demokrati. Enligt Herbert Tingsten accepterade Högern (moderaterna) demokratin först 1936.
Kristdemokraternas förste partiledare pastor Birger Ekstedt började som nazistsvärmare. Sådan ser den svenska politiska historien ut. Det var historien och inte det politiska arbetet som ändrade den ideologiska inriktningen i många partier.
Utifrån det så är det faktiskt enbart Jimmie Åkesson och kretsen kring honom som har lyckats ta ett parti från villfarelser till att vara ett starkt och tryggt demokratiskt parti väl förankrat i den svenska folkviljan, utan att ha låtit historien vara en påtryckande kraft. Jag känner beundran för vad de har gjort.
Det är så lätt att i vår tid för den som är sprungen ur en välmående urban medelklass klandrande fördöma andra för dåliga vägval i livet. Den som dessutom är historielös och rotlös gör det synnerligen lätt för sig.
På samma vis som vi ska bedöma en människa för vad hon blivit, ska vi också bedöma politiska partier för vad de står för i dag. Visserligen är varken en människas eller ett politiskt partis historia ointressant, men en diskussion med enbart brösttoner om det förgångna blir outhärdlig för alla parter. Alla brölar, ingen lyssnar. Svensk politisk debatt befinner sig för tillfället långt under vad nationen borde kunna prestera.
Alltså vartenda ett av de politiska partierna i Sverige har under sin barndom hemfallit åt extremism. Det är inte elaka människor som blir extremister. I deras inre finns en längtan efter renhet och det ideala, oavsett om extremismen är höger, vänster eller liberalt i mitten.
Det finns nog inte någon människa på denna jord som inte under några korta ögonblick av sitt liv kunnat undgå att lockas av extrema tankar. Alla har någon gång drömt om en helt ren och ideal värld. Huvudparten av oss återfaller snabbt till realismen. Människor ska ha rätt att tänka för att kunna förkasta. Men den som håller kvar vid extremismen längre än några veckor är ute på farliga vägar. Kommunister kan snart fira hundraårsjubileum över kommunismens terror. Då kommer det att bli fest på gammal DDR-vodka.
Sverigedemokraterna är det enda partiet i Sveriges riksdag som gjort sig fritt från sitt extremistiska arv genom eget ideologiskt arbete. Det är ett parti som växer i lugn och jämn takt.
Analys
Kvarstår då bara att sammanfatta. Det verkar som om enskilda politiska skandaler inte är den största faran för ett politiskt parti.
Inte heller verkar det vara partiers motståndare som sänker ett politiskt parti. Nej, den bittra sanningen är den att varje partis största fiende är partiet själv.
De flesta av riksdagspartierna är på tillbakagång. För C, KD, Fp och S är det mycket tydligt. De partierna har svikit sina väljare gruvligt. V och Mp har funnit sin nisch som stödpartier. Det kommer de att förbli tills de en dag åker ur riksdagen. De har ingen egen politik.
M är undantaget. Partiet gjorde under Reinfeldt en av de smartaste politiska vändningarna jag har sett i svensk politisk historia (möjligen också Bondeförbundets kohandel med S 1932). Men M är nu förbrukat.
Det bästa för svensk politik vore att Moderaterna splittrades och ur askan uppstod två partier: ett marknadsliberalt för bolagshögern och ett värdekonservativt för lantjunkrarna. De två partierna skulle kunna attrahera ungefär en tredjedel av svenska folket. Men partier styrs inte alltid av förnuft utan av kortsiktiga intressen och maktgrupperingar.
Alltså den största och kanske enda faran för ett politiskt parti är partiet självt.
Sex faror
Första faran = marknadsanpassning
Jag tycker mig se ett mönster. Varje politiskt parti behöver decennier för att hitta sin form. Därefter handlar det om att få igenom sin politik. Om ett partis ledning ängsligt börjar snegla mot vad media ska tycka och försöker marknadsanpassa sitt parti då förlorar partiet väljare. Det var så Centern och Folkpartiet förvandlade sig själva till småpartier. Moderaterna sjönk också tillbaka under Yngve Holmbergs tid när hans enda uppgift blev att försöka le människorna till valurnorna.
Andra faran = konsulter och intellektuella
Partier som skaffar konsulter istället för medlemmar går en farlig väg. Tankesmedjor kan ställa till oreda. C:s tankesmedja är en flopp och ett riktigt sänke för partiet. De smedjor som har lyckats är Timbro som står utanför M. Likaså har LO:s analytiker varit ovärderliga för S. Såväl Timbro som LO är egna maktstrukturer.
Tankesmedjor och konsulter inom ett politiskt parti har ofta en egen agenda och syftet med dem är att stärka partiledningens makt gentemot medlemmarna. Antingen deltar man i det interna partiarbetet som vem som helst eller så ingår man i en fristående maktstruktur utanför partiorganisationen. Klarhet och tydlighet.
Alla som agerar politiskt måste ingå i en maktstruktur. Miljöpartiet gjorde ett lysande val som engagerade Isabella Lövin och gjorde henne till EU-parlamentariker, likaså Fp med Marit Paulsen (även om jag personligen ogillar hennes politik).
Mediaträning och liknande som kan tillhandahållas av konsulter är däremot viktigt.
Tredje faran = konformism
Två oerhört skickliga politiker var Thorbjörn Fälldin och Göran Persson, men de tålde bara ja-sägare. De hämnades på dem med andra åsikter. Såväl Thorbjörn Fälldin som Göran Persson fick till slut sparken av sina partier och är i dag inte älskade av partifolket.
Fredrik Reinfeldt har jagat bort skickliga moderater. Det första Håkan Juholt gjorde som nybliven partiledare var att plocka bort varenda en som hade kunskaper och karisma. Några månader senare fick han stå ute på en balkong och vänta på beskedet om han blivit avsatt. Grunda människor vågar bara ha svaga människor omkring sig.
Olof Palme var aldrig rädd för färgstarka människor. Det var därför han kunde genomföra så mycket.
En partiledare måste omge sig med folk som är kunnigare än han själv och som i sin tur har samma ambition.
Fjärde faran = överge väljarna
Ett parti som sviker sina väljare förlorar dem. Att inte våga stå för sin politik imponerar vare sig på väljare eller på motståndare. Politiken ska inte tillgodose motståndares önskemål. Det är väljarnas och medlemmarnas önskemål som ska gälla.
Femte faran = schism med ungdomsförbundet
Jag är ingen vurmare av SDU, men det är analysen som är viktigare än vad jag tycker. Såväl Vänsterpartiet som Folkpartiet förlorade hela förbund i början av 70-talet när partierna inte klarade tidens debatt. Ungdomspartierna bildade helt nya partier.
Ett parti måste tillåta en intern debatt. Det är debatten som för partiet framåt. Jag är väl medveten om, till och med mycket väl medveten om, alla de påfrestningar som SD-toppen utsätts för dagligen. Partiledningar orkar inte med ständiga interna stridigheter.
Varje politiskt parti måste skapa en intern diskussion som kan hanteras av alla. Ett av skälen till att socialdemokratin inte är ett fungerande parti i dag är att SSU:s alla strider har inflammerat hela partiet.
Sjätte faran = stelnad partiorganisation
C styrdes av bönder och blev till slut av med såväl väljare som medlemmar. S har också haft en toppstyrning men partiet har alltid varit lojalt med sina partiarbetare genom tillgången till hela samhällsapparaten. M har haft ett fritt flöde av folk mellan näringslivet och partiet.
Trots det har inget parti lyckats låta bli att stelna. Mp har lyckats bäst. Mp är det enda parti där medlemmar inte får inneha en post längre än åtta år. Partiet tillförs hela tiden nytt blod. Oavsett vad vi tycker om andra partier måste vi kunna bedöma dessa partiers förmåga att lösa interna frågor.
Högmod går alltid före fall. Caesar hade en slav som enbart skulle påminna honom om hans dödlighet: memento mori. All makt korrumperar. Det finns ingenting som talar för att SD är vaccinerat mot detta problem.
Jag är övertygad om att om inte SD ordnar detta på något vis så kommer SD att falla på eget grepp. Varje partis största fara är partiet självt. Vill Jimmie Åkesson att SD ska bli ett regeringsparti måste han börja fundera på detta redan nu.
Slutord
Anledningen till att jag skrivit dessa fyra krönikor är höstens turbulens. Det resultat jag kommit fram till överraskar mig. Varje partis största fiende är partiet självt. Tydligt kan man se att ett partis främsta uppgift är att vårda sin själ, sin politik, sina medlemmar och sina väljare.
Men en partiledning har tusen andra frågor som också måste klaras av. När SD hade det tufft under hösten gjorde Jimmie Åkesson en insats som var utöver det vanliga. Det är omvittnat av alla. Rickard Jomshof gladde också. När han intervjuades i TV vek han inte undan en tum utan tog ett steg fram och deklarerade en tydlig kritik mot den teokratiska världsåskådning som islam står för. Modigt. Imponerande. Likaså när Mats Dagerlind vågade tala klarspråk i en krönika om SVT:s oförskämdhet med sitt luciafirande. Oantastligt och klarsynt. När Mattias Karlsson häcklades i media för partiets syn på svenskhet var han orubblig. Dessa insatser har stärkt partiet, men hur länge orkar en människa hålla emot?
Andra som av olika skäl, ofta högst legitima, känner att de inte orkar ta skit i debatterna, ska få slippa, men behöver inte för den skull utestängas från inflytelserikt partiarbete. Det måste finnas utrymme för alla sorters människor. Det ger ett parti styrka.
Om SD fortsätter att stå för sin politik och inte viker undan samt tillgodoser väljarnas och medlemmarnas intressen, så kan SD bli ett lika viktigt parti i framtiden för Sverige som S, C, Fp och M varit under sina glansdagar. Journalister och kulturvänstern är ingenting att bry sig om så länge de grälsjukt fortsätter förstöra samhällsandan.
Stefan Torssell
Fler krönikor av Stefan Torssell hittar du HÄR.
