Mathan Ravid far med osanning om antisemitiska svenskar

ANNONS:

Mats DagerlindKRÖNIKA I en artikel på DN Kultur den 18 december rekapitulerar Mathan Ravid en incident där han och några vänner från judiska studentföreningen i Uppsala under en utekväll ska ha blivit utsatta för olika former av antisemitism från vanliga Uppsalabor och Uppsalastudenter. Anklagelserna är svepande och obelagda och bär inte trovärdighetens prägel. Ravid använder sin judiska bakgrund och antisemitism som en förevändning för att underblåsa den falska bild av strukturell främlingsfientlighet bland svenskar som utgör en del av propagandan mot Sverigedemokrater och kritiker av svensk massinvandring.

För att förstå Ravids bevekelsegrunder bör man känna till att han vid flera tillfällen i debattartiklar hyllat det mångkulturella samhället och ventilerat starka antipatier mot Sverigedemokraterna som han betraktar som högerextremister. Den synen på SD är han dessvärre heller inte ensam om bland judar i Sverige, trots att SD sannolikt är det riksdagsparti som tydligast tagit ställning mot antisemitism och gjort mest för att föra upp frågan på den politiska dagordningen. I tisdagens artikel berättar Ravid hur han och hans sällskap efter en förfest hemma bestämmer sig för att gå ut på stan med kippan på. Den lilla kalotten påstår han ska ha orsakat stor uppståndelse bland den uppsaliensiska menigheten, väl i paritet med den man kunde förvänta sig om en enhörning skrittat genom staden:

Det första jag slogs av när jag för en gångs skull rörde mig på offentlig plats iklädd kippa var alla viskningar i stil med ”Titta, han är jude!” som följde oss genom staden, samt inne på den krog där vi hamnade.

Redan här börjar den kritiske läsaren ana oråd. Vad är det för offentlig plats Ravid och hans vänner har befunnit sig på? Vilken krog har man besökt? Vad är det för personer som tisslat och tasslat?  Man blir vare sig klokare på det eller mer benägen att sätta tilltro till Ravids historia när man läser vidare:

Så kom chocken. Min vän hade precis beställt första rundan och var på väg tillbaka till oss när han åkte på en verbal knock.

– Kolla! Han där är jude. Fy fan vad jag hatar judar! Sieg Heil!

Orden kom från gänget vid bordet närmast baren och ackompanjerades av höjda högerarmar. [...] vi välkomnades med en ramsa om ”fascisten Ariel Sharon”. [...]

Vi fick bland annat veta att vi inte skulle tro att vi var förmer än andra, och att det ”vi utvalda” utsatte palestinierna för var förkastligt. Staten Israel var ”nazistisk” och bedrev en politik vi som judar tydligen stödde i vårt och torrt. Vi gjorde oss därmed skyldiga till ”fascism”, fick vi veta. Just anklagelserna om judisk ”rasism”, ”fascism” och ”nazism” återkom regelbundet – från samma personer som några minuter tidigare ogenerat brustit ut i en högljudd Hitlerhälsning.

Vi förväntas också tro på påståenden om att vare sig övriga kroggäster eller personalen ska ha reagerat på att gänget gjort Hitlerhälsningar med höjda armar, ropat “Sieg Heil” och antastat gäster med svordomar och hatiska antisemitiska tillmälen. Den anekdot Ravid delger läsarna framstår vartefter alltmer som ett falsarium. Här är alla antisemitismens ingredienser lite väl bekvämt nedkokade till ett koncentrat – myterna, de extrema högljudda få, de något fler lågmält vardagsantisemitiska och den stora tysta och passiva massan. Det hela känns konstruerat, som kalkerat från någon skolbokssida om mekanismerna bakom nazismens framväxt i 30-talets Tyskland.

De som gjort sig skyldiga till det antisemitiska angreppet på Ravid och hans vänner beskrivs dessutom föga trovärdigt och rejält oansvarigt som “ett gäng vanliga Uppsalastudenter”. Något senare i artikeln drar Ravid paralleller till hur zigenare och muslimer i Sverige tvingas dölja sin grupptillhörighet för att inte utsättas för motsvarande angrepp. I samma stycke nämner Ravid också den växande antisemitismen i Malmö men helt utan att berätta att denna är relaterad till den höga invandringen till staden av muslimer från Mellanöstern. Även antisemitisk brottsstatistik redovisas utan någon differentiering av gärningsmännen. Ravid gör också opreciserade antydningar om minoritetsgruppers situation i Europa.

Sammantaget kan Ravids artikel knappast tolkas på annat sätt än att han genom en bedräglig framställning av antisemitismens ansikte i Sverige försöker underblåsa myter om en utbredd främlingsfientlighet i det svenska samhället. Ravid vill dra sitt strå till stacken för att framhålla okunnighet, rädsla och fientlighet som förklaring till Sverigedemokraternas starka opinionsstöd och all kritik av den svenska massinvandringspolitiken.

Man ska inte döma någon ohörd. Därför ringde jag upp Ravid för att få några förtydliganden och ställa ett antal frågor. Jag ville bland annat veta i vilket område i Uppsala sällskapet rört sig när de utsatts för viskningar och kommentarer och vilken grupp – högerextrema, vänsterextrema eller muslimer – han trodde att antisemiterna på krogen tillhörde, något som rimligen borde ha visat sig efter att Ravid och hans vänner haft en lång diskussion med dem. Dessa frågor ville Ravid inte svara på.

Jag bad då att få veta när och på vilken krog händelsen utspelat sig så att jag kunde kontakta personalen och få deras version av det inträffade. Inte heller detta ville Ravid upplysa mig om. Kunde han då möjligen ge mig kontaktuppgifter till någon av de övriga i sällskapet som var med den aktuella kvällen eller be dem kontakta mig för att verifiera berättelsen? Nej, detta kunde han inte vara behjälplig med.

Ravid avslutade i stället samtalet med en deklaration om att han inte tänkte svara på några som helst frågor och inte hade några kommentarer till sin artikel. DN Kulturs redaktion har av allt att döma samma inställning. I varje fall har jag inte fått något svar på det mejl jag tillsänt dem i ärendet. Jag gör mig heller inga illusioner om att DN Kultur skulle ta in en replik av mig där jag ifrågasätter Ravids syften, svepande anklagelser, missbruk av antisemitism som verktyg och vägran att medverka till att verifiera sanningshalten i hans påstått självupplevda berättelse.

När Ravid medvetet beskriver antisemitismen i Sverige på ett felaktigt sätt för att kunna använda den som en hävstång i en redan djupt osund debatt om ett politiskt parti, socialkonservativa nationalister och invandringskritiker gör han alla judar en otjänst. Genom att framställa Uppsala 2012 som Berlin 1933 drar han – på samma sätt som de som ondgör sig över glassar, godispåsar och pepparkaksgubbar – ett löjets skimmer över arbetet mot antisemitism och rasism. Ingen applåderar mer att Ravid gör sig till en löjlig figur och undergräver sin trovärdighet än de verkliga antisemiterna i den politiska periferin. Om Ravid dessutom kan misstänkas för att dikta ihop antisemitiska anekdoter ur fantasin är det förstås än värre och något som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i vars namn Ravid uttalar sig borde utreda.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Print Friendly
Share

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Älgstallet
Donera
Annonsera på Avpixlat
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Martina Aronsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson

Boktips

Vitbok.se - mångkulturellt facit - Jan Milld