KRÖNIKA Jag kan känna att dagens styrande politiker sen 30 år tillbaka saknar några viktiga egenskaper som jag anser en styrande politiker ska ha. Ett äkta engagemang från hjärtat. Ett patos för folket. Jag tror dock att de själva upplever att de har det, åtminstone i vissa fall, men istället låter de huvudet styra. När endast huvudet används blir allt till teori och verkligheten hamnar i kläm.
Just nu tycker jag bara att det enda de gör är att försöka få rätt gentemot varandra i hetsiga och barnsliga debatter där de uppvisar brist på respekt mot varandra. Mycket värdefull tid går åt till att ha rätt, tjabbel och gruff, smutskastning och dubbelmoral. För folkets bästa borde de visa ödmjukhet inför varandra och lyssna, vara beredda att ändra sig. Jag vill dock inte hamna i en sits där jag bara klagar och klagar men jag skulle önska att politiker började känna mer med hjärtat och ta mer ansvar för vad de beslutar och framförallt för vad de inte beslutar.
Är det möjligt att kombinera politik och känslomässigt engagemang? Jag tror det och jag tror också att det är enda lösningen för att få slut på vanstyret vi upplever nu där bonusar, pensionsavtal och andra förmåner verkar vara det enda syftet för många varför man valt att ge sig in i politiken. Egenintresse och hög lön, status, borde inte vara politikerns drivkraft utan en äkta passion, ett kall, som kommer från hjärtat borde vara drivkraften. Om staten ska leka landsföräldrar borde de ju besitta de egenskaper som gör en till en bra förälder, annars får man ha ett helt annat sorts statskick där ansvaret för välbefinnande ligger mer på den enskilde.
Många har för längesedan tröttnat på våra politiker. Inget blir bättre, bara sämre. Det finns ingen att tro på. Mellan partierna finns ingen skillnad, de för samma politik och de vågar inte ta riktiga beslut. Man är bara intresserad av att bibehålla politiskt korrekta åsikter. Som jag längtar efter någon som vågar! Nu tycker jag bara att det är SD som vågar. De vågar föreslå tuffare tag mot brottsligheten och vågar säga det onämnbara, att invandringen kraftigt måste minska för att vi ska kunna vända trenden. Trenden som jag ser leder till ett fattigt Sverige med Europas sämsta skolor och sjukvård.
Nu till något helt annat. Det är snart jul igen. För vissa innebär julen en kärleksfull, glädjerik tid där man umgås med nära och kära och visar empati och omtanke mot sin omgivning. För andra innebär julen en tid av vånda då man kanske inte har någon att vara tillsammans med utan man istället upplever ensamheten som extra påtaglig. På min dotters dagis gick ungarna luciatåg, förutom ett fåtal, däribland min flicka, som deserterade från tåget och sprang till mamma.
Under fikat pratade vi föräldrar om att något ljushuvud hade kläckt ur sig att det är rasistiskt att klä ut barnen till pepparkaksgubbar. Herregud så dumt! Om man tycker att det är rasistiskt att bära bruna dräkter så är det ju en själv som är rasistisk. Ska vi förbjuda allt som är svart, brunt och gult? Nu tycker jag att detta eviga rasistkort för längesedan tjänat ut sitt syfte. Man får inte slut på rasism genom att förbjuda olika färger utan tvärtom, genom att uppskatta alla färger och låta dom vara. Att acceptera olika ideologier som går stick i stäv med de demokratiska är däremot uppochnedvända världen. Jag tycker det är synd att homosexuella har kidnappat regnbågen. För mig är regnbågen världens alla barn med olika färg.
Ha nu en riktigt varm jul. Att sluta vara egoistisk och ha lätt till tacksamhet är den bästa vägen för att uppnå sann lycka!
Hera Lamppu Maduro
Fler krönikor av Hera Lamppu Maduro hittar du HÄR.
