INSÄNDARE – FRÅN SJUKLÖVERN TILL SD Jag är filosofie doktor, boende i storstad, och med flera års samhällsvetenskaplig forskningserfarenhet bakom mig. Trots min utbildning, eller kanske tack vare, blir jag alltid lika bedrövad varje gång jag hör journalister föraktfullt uttala sig om lågutbildade, i syfte att diskvalificera dem som delaktiga i ett demokratiskt system eller något liknande. Det finns naturligtvis trångsynta personer inom gruppen lågutbildade men så även bland högutbildade, och jag har mött många av båda slagen. Men jag har också mött många lågutbildade med imponerande förmåga till självständigt och kritiskt tänkande – en förmåga som jag faktiskt kan sakna hos en del högutbildade. Och från just denna del av de högutbildade tycks numera många politiska experter/kommentatorer rekryteras till TV-sofforna.
Den logiska förklaringen kan vara, att de som bjuder in dem är än mer trångsynta. Ett par av SVT:s nyhetsankare, och för den delen också vissa av TV4:s, är något av mästare på att göra narr av sig själva inför alla fritt tänkande människor. Jag dristar mig att i denna sak travestera John Cleese när han fick frågan om han ofta tittade på komik i TV, och mitt travesterande svar blir: ’Nej, det gör jag inte, men jag tittar ofta på SVT:s och TV4:s nyhetsprogram/debatter och då skrattar jag ibland ohejdat åt programledarnas självgoda men löjeväckande nunor, när de med iver i blicken lägger fram den politiskt korrekta såpan’. Men ibland fastnar skrattet i halsen när jag tänker på att jag tvingas betala för det där, och slår då snabbt över och zappar mellan BBC, CNN och den danska statstelevisionen.
Så över till min personliga resa genom tre konverterade partier. Jag röstade i mitt första val och ett par val därefter på Centerpartiet av för mig två viktiga skäl. Det ena var EU och det andra kärnkraften. Jag var, och är fortfarande, av den bestämda uppfattningen att EU i sin nuvarande form gör mer skada än nytta. Samma gäller kärnkraften – den utgör en gigantisk belastning och fara, nu och tusentals år framöver, och innebär dessutom en säkerhetspolitisk risk genom dess centralisering av energiförsörjningen. Detta uppmärksammade C tidigt och fick därför min röst i ett par val tills de började vika ner sig och lämna fältet öppet för Miljöpartiet. Det blev då mitt naturliga val fram till den dag MP började tala mer om fri invandring och det multikulturella samhällets välsignelse, än de frågor som engagerade mig. Tanken på en fungerande multikulturalism är nämligen dumdryg och leder bara till ett splittrat samhälle, byggt på monokulturalism i pluralis, dvs olika kulturella enklaver med sinsemellan inbyggda konfliktskapande värderingar och normsystem.
I detta läge insåg jag att invandringen med dess tilltagande enklavisering av Sverige, trots gigantiska och dyrbara integrationsprojekt, var ett allvarligt hot mot vår rättsstat, vår demografi, våra normer, seder och bruk, vårt kristna arv, vår välfärd, och vårt öppna, toleranta och välorganiserade samhälle – alltså ett direkt hot mot kärnvärden i vår egen kultur. Ett samhälle utan gemensam värdebas och stolthet skapar nämligen desorientering och psykosociala problem av stora mått. Inför valet 2006 lämnade jag därför MP och röstade på Moderaterna trots deras undermåliga miljöpolitik. Min förhoppning var att M skulle engagera sig i immigrationsfrågan och begränsa invandringen, eftersom denna fråga nu var den avgörande, trots min fortsatt negativa inställning till såväl EU:s expansion på alla områden, som kärnkraftens fortvaro.
Tyvärr gjorde M mig inte speciellt glad under Alliansens första mandatperiod. När valåret 2010 infann sig, då började jag fundera på att än en gång byta parti – denna gång till SD. Men jag tvekade och valde slutligen att återigen ge M en chans. SD kändes alltför omoget och fördomsfullt. När sedan vår statsminister gjorde upp med MP om invandringspolitiken och dessutom hade den skandalösa fräckheten att göra detta i ett slags privat vendetta mot SD:s väljarkår, då avgjordes mitt val av parti inför 2014. SD har mognat och så även partiledaren, som nu inger ett förtroende som övriga partiledare saknar. Mod, sans och ärlighet samt passion! Här är det också raka rör som gäller, för att nu alludera på de rör som under senare tid så ofta har förekommit som epitet vid beskrivningar av SD.
Den Orwellska nysvenska som regering och media har lanserat för att dölja sina missgärningar, den utgör tillsammans med PK-svenskan ett nästan lika förtärande språk som den politruk-retorik den sovjetiske dissidenten och filosofiprofessorn Aleksandr Zinovjev avtäckte i sin bok ”Gapande höjder”. Här beskrev han hur det politiskt korrekta språket i Högsta Sovjet fattade besluten åt de statister som satt där. Han ställde den provokativa frågan huruvida det var partitoppen som använde språket eller om det var språket som använde partitoppen. Jag kan inte låta bli att tänka på ”Gapande höjder” när jag hör 7-klöverns politiker tala i frågor som rör invandring och integration.
Med sin analys förutsa också Zinovjev vad som väntade Sovjetunionen. Eftersom det analysspråk som kommunistideologin anbefallde var oförmöget att problematisera det som då hände i den verkliga världen, så kanade Sovjetunionen snabbt utför och ner i det han ironiskt kallade för ”lysande avgrunder”. Det politiskt korrekta språket i högsta Sovjet kunde nämligen bara beskriva kommuniststaten som gående mot ”lysande höjder” medan västvärlden gick mot ”gapande avgrunder”. Allt annat var otänkbart och dessutom kränkande att yttra. Genom den här lilla finurliga omkastningen av orden till att Sovjetunionen färdades mot ”gapande höjder” så lyckades Zinovjev sätta fingret på en öm punkt. Och det gjorde så ont i makthavarnas inre att han fick lämna sin professorsstol. Senare fråntogs han även sitt medborgarskap och tilläts emigrera, som den dissident han varit!
Ett totalitariserat språk, av typ PK-svenska eller politruk-retorik, riskerar alltid att lamslå tankeförmågan hos brukarna, varvid de blir oförmögna att se vad som pågår. Språket dikterar villkoren, ögonen (vänster eller höger i enögdhet) följer med och analyserna blir därefter. Man varken ser eller förstår de problem man står inför – man saknar helt enkelt adekvata (tillåtna) begrepp för en beskrivning och analys. 7-klövern har blivit internerad i sin egen språkbur och kan således, likt de forna sovjetledarna, bara predika mer av samma destruktiva politik:
– Om vi bara tar in fler, ökar anslagen än mer för integration, och massvaccinerar svenskarna mot rasism – som allas vår integrationsminister Erik Ullenhag så föraktfullt beskriver sin egen väg mot ”gapande höjder” och det svenska folkets väg mot ”lysande avgrunder” – då kommer det att fungera, men bara då! ”Och det kan bli 30 miljoner nybyggare av det hela”, sufflerar en annan orerande minister. Nu vill jag dock inte döma lille Erik personligen. Han är regeringens lysande stjärna i disciplinen att ha tagit mest skada av den språkliga interneringen. Därför återkommer han ständigt till orden ”vi ska nog akta oss för …” när han får en besvärlig fråga som han inte förstår. Och fungerar inte denna fras, då tar han till de två kvarvarande analysbegrepp han har i sin vokabulär: ”rasism” och ”islamofobi”. Och sedan är analysen slut för hans del. Ibland fördjupar han dock sitt resonemang genom att upprepa det han precis har sagt, två eller tre gånger.
Tänk noga efter vad du säger, innan du säger det, så att du inte säger vad du tänker! Detta idiom har nu blivit Sveriges grundlagsskyddade form för yttrandefrihet. Så var på din vakt innan du säger något – du kan alltid riskera att kränka någon eller själv bli stigmatiserad för lång tid, om du säger vad du tänker! Och det slår naturligtvis hårt inte bara mot alla som av hälsoskäl har behov av att få säga sitt hjärtas mening, eller alla andra som bara fritt vill kunna ventilera sina känslofyllda tankar, utan i princip mot allt nytänkande. En ny idé riskerar alltid att kränka någon! Och i ett yttrandefritt samhälle borde det därför vara varje människas skyldighet att få bli förolämpad – annars är det inte ett fritt och öppet land. Ett av konstens mest samhällsutvecklande aktstycken är kanske satiren.
Tyvärr är begränsningarna idag så stora att även denna konstart är på upphällningen. För en tid sedan satt en av våra stora satiriker i en TV-soffa och sa något i stil med: ”idag är det omöjligt att göra det vi gjorde för 10 år sedan. Allt ska nu vara så politiskt korrekt att det inte längre finns utrymme att göra satir med verklig udd kring sådant som berör folksjälen och som sänder provokativt utvecklande signaler till makteliten.” Det här är dystra signaler för ett samhälle som fortlöpande måste vara innovativt och nytänkande för att fortleva. (För att inte någon inom den politiskt korrekta sfären som läser detta, felaktigt ska börja grubbla och förundras över vilken stor satiriker som sagt detta, så kan jag direkt avslöja att det inte var Zoran Ismail)
Det politiskt korrekta bör klassas som ett slags psykosocial sjukdom. Men när en betydande grupp människor i ett samhälle delar samma sjukdom, då tror de sig vara friska. Erich Fromm kallade denna form av samhällsmaligna hälsotillstånd för normalpatologiska. Och i ett sådant ohälsosamt hälsotillstånd lever tyvärr 7-klöverns majoritet och flertalet journalister (”de inbillade friska” för att nu parafrasera Molière). Därför ser det ut som det gör i Sverige 2012, och därför kommer jag att rösta på SD 2014! Inte för att partiet är fulländat på något sätt, men väl för att mina barn ska få en chans att utvecklas i ett sammanhållet och stolt Sverige, och mina till åren komna föräldrar ska få återse en del av det som tidigare var Sveriges så respektingivande välfärd.
RiBe
Övriga insändare i vår serie “Från sjuklövern till SD” hittar du HÄR.
Vill du också dela med dig av din historia om vad som fick dig att byta från ett sjuklöverparti till Sverigedemokraterna? Skicka in din berättelse till oss så publicerar vi den.
- Avpixlatredaktionen
