KRÖNIKA SD-hatiske samhällsdebattören Torbjörn Jerlerup återfinns numera på lika SD-hatiska sajten Motargument vars specialitet är att medvetet förvränga Sverigedemokraternas och den Sverigevänliga folkrörelsens politiska budskap och sedan argumentera utifrån nidbilden, det som i retoriksammanhang brukar kallas för att skapa halmgubbar. Jerlerups senaste attack mot SD om anhöriginvandring i en artikel på Newsmill är ett bra exempel på detta.
Jerlerup målar upp ett framtida Sverigedemokratiskt Sverige där den som kommer hit från utlandet som forskare eller rekryterad som företagschef inte skulle få ta med sin familj och där den etniske svensk som blir förälskad i ett annat lands medborgare på utlandssemestern inte skulle få gifta sig och sammanbo med den personen i Sverige. Som stöd för denna dystopiska framtidsvision åberopar Jerlerup Sverigedemokraternas skuggbudget och partiets allmänna ambition att normalisera asyl- och anhöriginvandringen till Sverige till omvärldsnivå på cirka 10 procent av vad den är idag.
Problemet är bara att Jerlerup adderar äpplen och päron. De exempel på anhöriginvandring som Jerlerup anför är samtliga att hänföra till reguljär invandring och arbetskraftsinvandring medan den 90-procentiga minskning av antalet anhöriginvandrare som Sverigedemokraterna talar om är den som är relaterad till asylinvandring. Det är vitt skilda saker omgärdade med lika vitt skilda regler.
Låt oss i motsats till Jerlerup tala lite om verkligheten idag i stället för fria fantasier om framtiden. Verkligheten är då att det råder ett mycket hårt och ständigt ökande asyltryck på Sverige från avlägsna länder som Somalia, Afghanistan och Irak, just nu också Syrien. Verkligheten är att det på varje asylant som beviljas uppehållstillstånd går ett flertal anhöriga som också har rätt till uppehållstillstånd oavsett om de själva har skyddsbehov eller inte. Anhöriginvandringstrycket är just nu störst från Somalia och det handlar där oftast om betydligt fler anhöriga per anknytningsperson än genomsnittet.
Verkligheten är att anhöriginvandring relaterad till asylanter i motsats till reguljär anhöriginvandring inte är villkorad med någon försörjningsplikt för anknytningspersonen. En somalisk asylant som försörjs med skattefinansierade bidrag har således rätt att ta hit ett tiotal anhöriga som också de har rätt att försörjas med skattefinansierade bidrag. Tidsperioden för bidragsförsörjning för personer i arbetsför ålder för denna grupp överstiger, till följd av låg eller obefintlig utbildning och utbredd analfabetism, i genomsnitt 10 år.
Verkligheten är att antalet minderåriga anhöriginvandrare per anknytningsperson i denna dominerande grupp är stort, till följd av bruket i dessa kulturer att skaffa stora barnkullar och därtill adoptera släktingars barn. Samtliga har rätt till en plats i svensk skattefinansierad skola. En majoritet av dessa barn saknar, förutom svenska språkkunskaper, helt eller nästan helt skolkunskaper när de anländer till Sverige. Skolan måste därför sätta in kostnadskrävande extraresurser för att kompensera för detta. Verkligheten är att en asylant förutom alla andra bidrag för sig själv och sina anhöriga också är berättigad till retroaktiv föräldrapenning om 480 dagar per anhörig minderårig, vilket för en barnrik familj kan uppgå till miljonbelopp.
Verkligheten är att asylinvandringen och den anhöriginvandring som är kopplad till denna belastar kommun-, landstings- och statsbudgetar med astronomiska belopp – vi talar om i storleksordningen 100 till 200 miljarder kronor om året, netto. Observera att jag nu talar endast om asylinvandring och till asylinvandring relaterad anhöriginvandring. Uppskattningen är alltså inte nedräknad med intäkter från den mer lönsamma reguljära invandringen och arbetskraftsinvandringen så som är brukligt när man i redovisningssammanhang vill dölja hur hårt denna typ av invandring tär på landets ekonomi.
Verkligheten är också att det redan idag och sedan länge, i ett Sverige som inte styrts eller styrs av Sverigedemokrater, råder betydligt högre trösklar för reguljär anhöriginvandring av det slag som Jerlerup talar om, exempelvis vid förälskelse över nationsgränserna. Kraven innefattar här bland annat att anknytningspersonen i Sverige ska ha inkomster som är tillräckliga för att klara sin egen försörjning och, om den anhörige inte kan försörja sig själv, inkomster som är tillräckliga för att försörja också den anhörige. Dessa inkomster får inte vara bidrag utan skall komma från eget arbete i form av anställning eller företagande. Anknytningspersonen är också skyldig att ordna med bostad åt den anhörige.
Verkligheten är att den anhörige vid reguljär anhöriginvandring i princip alltid endast får tillfälligt uppehållstillstånd, TUT, normalt i två år, medan asylanter och deras anhöriga regelmässigt ges permanent uppehållstillstånd, PUT. Detta tvååriga TUT är dessutom villkorat med att man kan visa att man varaktigt har sammanlevt med personen någonstans. Har man inte det är det i stället först ett antal perioder om tremånaders visa som gäller tills de svenska myndigheterna är tillfreds med att den påstådda relationen är verklig och varaktig.
Efter ett antal TUT-år i Sverige kan den reguljäre anhöriginvandraren få PUT om denne kan visa att han eller hon har etablerat sig väl i vårt land. Motsvarande kontrollstation finns inte för anhöriga till asylanter. Än mer rigorösa är kraven och kontrollerna för den som vill gifta sig över nationsgränsen och därmed göra den anhörige snabbare berättigad till svenskt medborgarskap.
Verkligheten för arbetskraftsinvandrare är att deras och deras anhörigas uppehållstillstånd och rätt att uppehålla sig i Sverige, förutom vad som sagts ovan om reguljära invandrare, är villkorad med en arbetsgivares arbetslöfte. Om anställningen upphör måste familjen skyndsamt lämna landet såvida man inte hittar ett annat arbete.
Sanningen är att det i Sverigedemokraternas Sverige troligen skulle vara enklare att kärleks- och arbetskraftsinvandra eftersom det allmänna invandringstrycket skulle vara väsentligt lägre och man skulle kunna ha något mindre restriktiva kvoter för andra typer av invandring än den asylrelaterade. Dock bör man veta att sanningen om kärleksinvandringen påfallande ofta inte är vad Jerlerup vill få den att framstå som. I stället utgör en stor del av den ett geschäft där någon får betalt för att ta hit en person som inte lyckats ta sig hit asylvägen under falska förespeglingar om att det rör sig om en relation.
På motsvarande sätt är sanningen om den naiva uppgörelsen mellan alliansregeringen och Miljöpartiet om avreglerad arbetskraftsinvandring att denna reform till stor del används som ett alternativt sätt för migranter som inte kan ta sig hit som asylinvandrare att köpa sig in i landet genom att betala för ett arbetstillstånd som grönsakshackare i ett gatukök av en hitflyttad landsman. Väl hitkommen får vederbörande arbeta för ingen eller mycket låg lön för att återgälda tjänsten. Systemet bidrar till att hålla en form av människohandel under armarna samtidigt som det urholkar idén med arbetskraftsinvandring och effektivt slår sönder företagsmarknaden på ett flertal områden där ingen seriös entreprenör längre kan etablera sig.
Sanningen är att det Torbjörn Jerlerup skriver är strunt och ett billigt försök att blanda bort korten. Svensk invandring handlar i mycket liten omfattning om chefsrekrytering eller global förälskelse som Jerlerup försöker göra den till. Och även om Sverigedemokraterna vill se till att också sådan invandring inte missbrukas för andra ändamål så är det inte denna man talar om ska minskas med 90 procent och använder för att i sin skuggbudget skapa ett reformutrymme under budgetperioden på närmar 120 miljarder kronor.
Vad Sverigedemokraterna – som enda parti i Sverige – talar om är att minska den skenande asylinvandringen och till denna relaterade ännu högre anhöriginvandringen som idag kraftigt underminerar Sveriges offentliga finanser, spär på en redan hög arbetslöshet ytterligare i en tid då exportindustrin rekordvarslar om uppsägningar, bidrar till segregation, utanförskap, ökad kriminalitet, kulturella och religiösa motsättningar, sjunkande skolresultat och nervösa sammanbrott bland landets ansvariga kommunpolitiker som får ta konsekvenserna av den invandringspolitik som rikspolitikerna beslutar om men utan att ha de verktyg och resurser som krävs för detta uppdrag. Det är därtill en mycket ineffektiv politik om målsättningen är att göra en humanitär insats för världens många miljontals flyktingar.
I stället för att tramsa om att Sverigedemokraternas politik leder till ett kärlekslöst Sverige där den svenska flickan måste tråna efter sin thailändske pojkvän på andra sidan jorden eller den rekryterade företagschefen inte får äta middag med sin familj, borde Jerlerup ägna sig åt att diskutera det accelererande asylrelaterade migrationshaveri som just nu utspelar sig i Sverige.
Att Jerlerup inte gör detta beror på att han vet att vare sig det svenska folket eller den borgerliga regeringen är redo att införa den nyliberalism som Jerlerup fantiserar om med extrem lönedumpning som ett sätt att göra massinvandringen mer lönsam. Det enda riksdagsparti som vill gå åt det hållet är Centerpartiet och det har inte visat sig vara något framgångsrecept. Denna kursändring hos partiet kan tvärtom visa sig resultera i att 2010-2014 blir partiets sista mandatperiod i riksdag och regering.
Jerlerup vet att det idag inte går att få gehör för den politik han står för. Medan han bidar sin tid och fromt hoppas på att de nyliberala vindarna åter ska börja blåsa måste han ägna sig åt något annat. Detta ser vi bland annat manifesterat i den här sortens kverulerande gnäll på det parti som i motsats till Jerlerup har luft under vingarna och framtiden för sig. Understundom låter Jerlerup sin politiska frustration ta sig än mer tveksamma uttryck, men det är en annan historia.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
Bristande empati bakom SD:s udd mot anhöriginvandrare (Torbjörn Jerlerup på Newsmill)
(I författarrutan anges även Malinka Persson, Lovisa Loan Sundman, Tommy Deogan och Michael Gajditza från Motargument som ansvariga för artikeln men det är bara Jerlerup som har undertecknat.)
