Demokratins dödgrävare upprördes över att invandring tilläts problematiseras i SVT Agendas partiledardebatt
DEMOKRATUR I den stora partiledardebatten i SVT Agenda häromkvällen togs Sveriges invandringspolitik för första gången upp som ett specifikt ämne ur ett problematiserande perspektiv. Frågeställningen löd: “Hur mycket invandring tål Sverige?”. Detta fick diverse proffstyckare att sätta kaffet eller det billiga rödvinet i vrångstrupen och rusa till sina terminaler för att skriva av sig sin frustration och i skarpa ordalag kritisera SVT.
Ulf Bjereld
En av dem som anser att invandringsproblematiken bör fortsätta att förtigas i debattsammanhang är den s-märkta statsvetaren Ulf Bjereld som på Twitter undrade varför frågan gavs en så framskjuten plats i partiledardebatten när svenska väljare rangordnar den som inte särskilt viktig. Bjerelds resonemang är en smula ologiskt i beaktande av att han och hans åsiktsfränder brukar utpeka Sverigedemokraterna som ett utpräglat enfrågeparti och att partiet på denna enda fråga har lyckats ta sig in i riksdagen med högre siffror än flera “flerfrågepartier” och dessutom sedan valet i ett flertal opinionsundersökningar manifesterat sig som Sveriges fjärde eller rentav tredje största parti.
Detta indikerar minst en av två saker – att invandringsfrågan har mer sprängkraft än vad vissa undersökningar där olika politikområden rangordnas antyder och/eller att Sverigedemokraterna attraherar väljare på fler områden än invandringspolitiken. Närmast sanningen kommer man troligen om man hävdar att båda dessa påståenden äger giltighet. Att frågan röner ett stort intresse bekräftas också av att denna partiledardebatt, som i SVT:s påannons aviserades med att invandringen skulle diskuteras, hade högre tittarsiffror än normalt.
Marcus Priftis
Bjereld är dock ingalunda värst. I vänsterorganet Dagens Arena hävdar den utpräglade SD-hataren, islamkramaren och experten på att frammana påhittade rasistiska strukturer Marcus Priftis att själva formuleringen ”Hur mycket invandring tål Sverige?” är en främlingsfientlig frågeställning som inte kan användas utan att man bekräftar ”rasistiska osanningar”. Enligt Priftis kunde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ha stannat hemma eftersom Agendas redaktion med sin frågeställning korat honom till segrare i förväg.
För Priftis, som förnekar existensen av såväl en svensk kultur som av svenskar som enligt nationalstatens princip skulle ha någon nedärvd förtursrätt till Sveriges territorium, tål Sverige troligen hur mycket asyl- och anhöriginvandring som helst. Att ett sådant Sverige inte skulle förete många likheter med det land vi bor i idag (eller i varje fall bodde i tills för några decennier sedan) bekymrar inte Priftis.
Det tycks dock bekymra rätt många andra svenskar att döma av Sverigedemokraternas framgångar. Och även om det finns andra frågor som just nu bekymrar väljarna ännu mer, som jobben, välfärden och skolan, så visar undersökningar (sid. 7) att fler än varannan svensk väljare (57,8 procent) anser att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken. Inget annat parti kommer ens i närheten av SD:s siffra. Som tvåa i samma undersökning kvalar Moderaterna in på ytterst blygsamma 7,7 procent.
Intressant i sammanhanget är också att Miljöpartiet, som i en undersökning av Kent Asp konstaterats vara det parti som flest svenska journalister röstar på (41 procent), har det näst lägsta förtroendet när det gäller invandringspolitiken (0,7 procent). Bara Centerpartiet har en lägre siffra, vilket sannolikt hänger samman med att man är det parti som gjort sig till mest åtlöje i migrationsdebatten genom att kalla invandrarna för “nybyggare” och hävda att Sverige kan ta emot fler än 30 miljoner sådana.
Med ett sådant enormt glapp mellan medborgarnas och journalisternas invandringspolitiska åsikter går det naturligtvis inte att åstadkomma någon representativ mediabevakning kring dessa frågor. Att det förhåller sig så är heller inget som kverulanterna Bjereld och Priftis är obekanta med. Däremot är de oerhört nöjda med det och skulle helst se att invandring ur ett problematiserande perspektiv tegs ihjäl fullständigt av media.
Detta är heller inte första gången som det nuvarande migrationsvansinnets förespråkare går i taket när invandringen någon enstaka gång problematiseras i media. Just SVT fick i december förra året rejält på skallen från den sortens proffstyckare efter att man bjudit in Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) att debattera invandring utifrån frågeställningen “Har invandringen gått för långt?”. Den gången tillhörde SD-hataren Lena Sundström dem som fick frispel och ansåg att SVT ägnade sig åt Dansk Folkeparti-propaganda.
Pia Bernhardson som är projektledare för Agenda på SVT bemöter kritiken med att man anser invandringsfrågan vara en del av samhällsdebatten och därmed också en naturlig del av en partiledardebatt i public service. Hon erkänner att formuleringen var en smula tillspetsad men menar att det tillhör journalistikens dramaturgi. Så här säger hon i ett uttalande i en artikel på SVT:s egen webbplats:
- Men frågan handlade ju om hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit. Även den frågan måste kunna debatteras. Vi valde att lyfta frågan eftersom den har aktualiserats på senare tid. Antalet asylsökande och anhöriginvandrare har i år ökat kraftigt. Samtidigt har regeringen problematiserat invandringen genom att tala om att en allt högre andel av invandrarna numera är lågutbildade, och att detta ställer Sverige inför nya utmaningar.
I samma artikel försvarar även Eva Landahl som är ansvarig utgivare för Agenda beslutet att ta upp invandringsfrågan i partiledardebatten:
- Anledningen till att vi tog upp invandrings/integrationsfrågan är att vi har ett parti i riksdagen som stöds av en ganska stor andel av svenska folket och det här är deras viktigaste fråga. Det vore konstigt att aldrig ta upp den till debatt när samtliga partier är på plats, säger hon.
Sådan journalistisk integritet borde vara en självklarhet men är det tyvärr inte för alltför många samhällsbevakande journalister och redaktionsansvariga. Inte heller förefaller en rättvis demokratisk debatt vara något eftersträvansvärt för många opinionsbildare. Priftis kan vi kanske i sammanhanget avfärda som extremist i likhet med Lena Sundström även om det är extremister som har tillgång till fora med genomslagskraft för att sprida sin extremism. Mer alarmerande ur demokratisynpunkt är att en socialdemokratisk statsvetare som Bjereld anser att invandring inte bör diskuteras i en partiledardebatt i SVT.
Det är dock ingen udda åsikt inom den svenska tyckareliten. Invandringen får ofta och gärna nämnas om man har floskler att servera om hur Sverige skulle stanna utan den, hur den berikar oss kulturellt, att den är svaret på den demografiska utmaningen och att den är ett moraliskt imperativ. Det är också påbjudet att lyfta fram invandringen om man vill tala om dessa gruppers påstådda utsatthet för diskriminering och annat och måla upp en bild av svenskarna som främlingsfientliga och rasister.
Däremot är det fult att tala om de många tiotals, kanske rentav hundratals miljarder kronor som invandringen kostar skattebetalarna netto varje år och ännu fulare att påtala invandringens negativa konsekvenser när det gäller segregation, arbetslöshet, skolresultat, kriminalitet, religiös extremism, terrorhot, antisemitism, svenskfientliga hatbrott osv.
Ren rasism anses det vara om man försiktigt antyder att man som svensk helst skulle vilja bo i ett Sverige där de flesta är etniska svenskar, om man inte är särskilt entusiastisk över det politiska projektet att förvandla Sverige till en mångkulturell smältdegel där tiotals olika språk talas omkring en så snart man kliver ut på gatan och man inte är odelat positiv till att området granngårds har förvandlats till lilla Mogadishu – att man kanske inte vill ha ett sådant Sverige, även om det skulle gå ihop sig stats- och kommunfinansiellt, även om invandringen inte förde med sig alla de allvarliga problem den gör idag.
Däremot är det tillåtet att i tysthet köpa sig fri från detta nya Sverige. Det har i princip alla proffstyckare inom politik och media som lovordar massinvandringen gjort genom att bosätta sig i invandrarfria områden. För dem är invandringspolitikens avigsidor inte ett viktigt ämne att diskutera i en partiledardebatt eftersom man inte ser eller drabbas av dessa problem i sin vardag. För många svenskar, inte minst bland Bjerelds partis traditionella kärnväljare i lägre till medelhöga inkomstlägen, är detta en desto mer angelägen diskussion, en som man dryftar dagligen med kamrater på arbetsplatsen och hemma vid köksbordet, en fråga som är central i ens vardag och närmiljö.
Människor med negativa till starkt negativa åsikter om den nuvarande svenska invandrings- och integrationspolitiken är som kan utläsas av YouGovs mätning i majoritet i samhället, även om många av dessa ändå röstar på ett annat parti än Sverigedemokraterna därför att de prioriterar en eller flera andra frågor högre och där har ett större förtroende för exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna. Det är därför grundläggande demokratisk anständighet att invandringsfrågorna ges utrymme i partiledardebatter och att så också sker i valrörelsen 2014 nu när ett parti som värnar dessa frågor sitter i riksdagen.
Man kan också ställa sig frågan vad Bjereld, Priftis, Sundström och alla andra som anser sig ha de goda och rätta åsikterna är rädda för. I stället för att vilja lägga locket på borde de väl vara själaglada över att de andra partierna på bästa sändningstid ges tillfälle att riktigt smula sönder Sverigedemokraterna i politiska debatter. Det borde ju vara den enklaste sak i världen om SD:s politik verkligen är så illa underbyggd som man säger att den är och ens egen politik är så mycket bättre. Varför sätter man inte större tillit till sina egna argument? Varför vågar man inte anförtro till väljarna att avgöra vilket parti som har den bästa invandringspolitiken som man gör på andra politikområden? Tror man inte på yttrandefrihet och demokrati?
