KRÖNIKA I Norge pågår en granskning av regeringen Stoltenbergs ansvar för den beredskap Norge hade före Breiviks massmord på människor. Framför allt var polisens insatser skrala. Jag vet inte så mycket om detaljerna kring kritiken. Jag ställer mig skeptisk när människor i efterhand formulerar kritik utifrån vad de läser i tidningarna för att därefter glömma. Det är opportunism. Människor ska agera före olyckor och inte efter. Media har en skyldighet att tillåta debatter i alla ämnen. Utifrån det kan det vara intressant att reflektera kring svensk krisberedskap.
Den har testats vid två stora händelser och klappat ihop båda gångerna. Det gäller Estonia 1994 och Tsunamin 2004. Det är inte mycket som tyder på att det blivit bättre.
Jag vet människor som före Estonia försökte få tidningarna att skriva om vart utvecklingen var på väg. Framför allt Expressen bombarderades, men tidningen vägrade konsekvent att publicera något. Allmänheten visste inget före olyckan och fick inte särskilt många sanningar efteråt.
År 1990 tog jag min sjökaptensexamen. Jag ville vara i land en tid och började läsa. I mitt examensarbete studerade jag myndigheters samverkan i krissituationer. Jag fick en utmärkt kontakt med Silja Line.
Jag fick besöka militärförläggningar, helikopterdivisioner, brandstationer, larmcentraler och Åbo och Stockholms sjöräddningscentraler. Silja ordnade en del, resten skötte jag själv. Det var frågor som intresserade mig.
I början av 90-talet hade Åbo sjöräddningscentral ett bevakningssystem med en sjöräddningsledare och en biträdande sjöräddningsledare. De var i tjänst under kontorstid. Annan tid kunde de nås i hemmet per telefon. De hade olika befogenheter.
Kvällar, nätter och under helgerna sköttes bevakningen av kontorspersonal. Jag frågade en kontorsdam om rutinerna men vi kunde inte kommunicera för hon talade enbart finska. För tydlighetens skull: det var finska staten och inte hon som hade organiserat verksamheten.
Jag skrev mitt arbete och skickade det till svenska Sjöfartsverket. Jag var då ännu i chock över vad jag förstått. Senare läste jag i tidningarna att Sjöfartsverket känt till en del brister men inte önskat lägga sig i.
Natten när Estonia sjönk var det en finsk militärövning i Finska vikens utkant. Estonia passerade genom området. När nationella övningar sker brukar andra nationers militära enheter ligga runt omkring och bevaka, exempelvis ubåtar. Den ryska kuststationen Hoglands radio sände störningssignaler för att slå ut ”fiendens” kommunikationssystem.
Kvart i ett på natten (estnisk tid) hördes en kraftig sammanstötning i stäven på Estonia. Två minuter över ett krängde fartyget över våldsamt. Klockan 01.22 kunde Estonias Maydayanrop gå ut, men svaga anrop hade hörts innan dess utan att detaljer kunnat uppfattas. Klockan 01.29 upphörde all kommunikation. Då hade det skadade bogvisiret med en kraftig intryckning i den främre delen just fallit av. Ombordkörningsrampen var stängd. Två passagerare klättrade ner på utsidan av rampen och räddade sig. Vatten forsade in i fartyget, men inte över rampen.
Den natten fanns 22 svenska örlogsfartyg i verksamhet. Jag har besökt Stockholms sjöräddningscentral. Varje kväll skriver sjöräddningsledaren upp alla statsfartyg och liknande var de befinner sig för att kontakta dem vid en eventuell olycka.
Omkring klockan 2 svensk tid (3 estnisk tid) ringde säkerhetspolisen till statminister Carl Bildt. Han sitter hela natten i splendid isolation och ringer mängder av samtal. Han vägrar att berätta till vem, men något har kommit fram. Han ringde till Stockholms sjöräddningscentral och ”tillsammans” kom de överens om att inte sända ut några militära enheter. Man ska då veta att sjöräddningsledaren inte förfogar över örlogsfartyg. De fyra örlogsfartygen i området sattes aldrig in. Statsministern har aldrig blivit förhörd. Det fanns en radarplott som hade gjort det möjligt att i efterhand gå in och se fartygens rörelser. Den plotten försvann som så mycket annat.
Men hur gick räddningsarbetet till? Arbetet leddes från Åbo sjöräddningscentral. Estonia sjönk inom finsk zon. De svaga Mayday som tidigare hörts hade ignorerats och Åbo svarade inte på anrop.
Silja Europa anropar då sjöräddningscentralen i Helsingfors utan att få något svar. Biträdande sjöräddningsledaren anländer till sjöräddningscentralen i Åbo klockan 01.40 och inleder de sjöräddningsinsatser han har rätt till. Han väntar på sjöräddningsledarens ankomst. På en sjöräddningscentral spelas alla nödanrop och samtal in. Tyvärr har den första halvtimmens kommunikation i Åbo försvunnit. Vad det är för sjöräddningsinsatser han gjorde vet vi inte. En helikopter på Åbo flygstation larmas, vilket innebär att den beordras att vara i beredskapsläge. Under den närmaste halvtimmen kallades ett dussin chefer in. Några order för att inleda räddningsinsatsen för de människor som låg i vattnet gjordes däremot inte.
Fartygen ute till sjöss fortsätter kontakta Finlands sjöräddningscentraler. Åbo och Helsingfors diskuterar med varandra under tiden Estonia försvinner från radarskärmarna 01.48. Sjöräddningscentralen i Mariehamn griper in och kontaktar Stockholm. Helsingfors radio har då hunnit sända ut ett meddelande om man överbord. Stockholm ringer Åbo och Helsingfors och erbjuder assistans och får till svar att Sverige kunde undersöka helikopterinsatser.
Först klockan 02.03 anländer ansvarige sjöräddningsledaren till Åbo sjöräddningscentral, alltså 41 minuter efter första tydliga maydayanropet och mer än en timme efter de svaga anrop som stördes av Hogland radio.
De måste ha haft mycket att tala om på Åbo sjöräddningscentral. Tiden går, men till slut lyckas de koncentrera sig på sin uppgift. Klockan 02.30 fastställer Åbo sjöräddningscentral att en storolycka inträffat. Då lyfter den första helikoptern OH-HVG i Åbo. Klockan 02.50 lyfter Q 97 från startplattan i Visby. Båda borde ha varit iväg senast 01.32.
Under den natten var sammanlagt 19 helikoptrar i verksamhet. De räddade 104 personer. Den finske helikoptern OH-HVG anlände klockan 03.05 och var första helikoptern på haveriplatsen och kunde rädda 44 personer. Svenska helikoptern Q 97 anlände 03.50 och räddade 15 stycken. Dessa två helikoptrar lyckades rädda mer än hälften av dem som räddades av de luftburna insatserna. Den finske helikoptern OH-HVD var tredje helikoptern som var startklar, men fick vänta i 25 minuter till klockan 03.20. I Helsingfors var man makligheten själv. Kaffet puttrade och sjöräddningsledaren måste få tid att tänka. Först ville han förvissa sig om att Estonia verkligen hade sjunkit. Helikoptern fick stå på startplattan och vänta på ett godkännande att lyfta.
Människor dog i vattnet. Den svenske statsministerns ingripande om att svenska örlogsfartyg inte skulle sättas in förbättrade inte de drunknades situation.
Fyra svenska helikoptrar var i så dåligt skick att de mitt under räddningsaktionen fick tas in för reparation. Många helikoptrars enda uppgift blev att samla upp döda kroppar i vattnet.
Så gick det till i korthet. Varje nation fick själv beskriva sina insatser i haverikommissionens rapport som till nästan alla delar blev ett falsarium. Denna del som beskrivits här skildrades med reklambilder på helikoptrarna. Man lärde ingenting.
Vi som kände till var förtvivlade, men möttes av rent oförstånd. Jag minns särskilt ett tillfälle år 2004. Jag satt med ett par ytligt bekanta på en restaurang och berättade hur Sveriges krisberedskap såg ut. De behandlade mig nedlåtande som om jag var en människa som inte begrep ens enkla samhällsfrågor. De gav mig goda råd på förskolenivå hur vårt land fungerar. Jag såg in i tomma ögon och anade att tomheten satt djupt. Alla som varit i en liknande situation inser maktlösheten jag kände. Mot dumheten lär även gudarna kämpa förgäves.
Men jag höjde istället tempot. Jag skrev till Näringsdepartementet och påtalade att det var SAS och inte Luftfartsinspektionen som stod för flygsäkerheten (när andan föll på) och med allt lågprisflyg som startat skulle olyckor ske. Man ändrade då något i en del lagar. Jag gjorde också ett besök på Näringsdepartementet och berättade att den nyinrättade Krisberedskapsmyndigheten (KBM) var ett fiasko. Jag ringde senare samma tjänsteman men han ingick då i Göran Perssons stab. Jag sa att när en olycka sker kommer inte systemet att fungera. De som mörklagt Estonia hade som tack fått göra karriärer i systemet och skapat totalt odugliga organisationer omkring sig. Jag fortsatte att berätta att när olyckan inträffar så kommer regeringskansliet att stå inträngda med ryggarna mot väggen och försöka förklara sig. Så skedde under tsunamin och materialet sekretessbelades under 70 år. Sekretesslagen skrevs sedan om så att all kontroll av vad myndigheterna gör i ett krisläge inte ska kunna granskas. Så ser verkligheten ut.
Det som bör göras är att Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap läggs ner. Endast den delen som gäller praktiskt räddningsarbete (forna Räddningsverket) bör behållas.
Krisgruppen på regeringskansliet som behövde en vecka på sig för att hitta en sammanträdesdag vid vulkanutbrottet på Island bör också läggas ner. Gruppen är bara i vägen.
Sekretesslagarna upphävas till stora delar så att riksdagen och folket har en möjlighet att ha insyn i vad makten gör.
Istället bör en nationell enhet inrättas där insatsledaren får totala befogenheter att omedelbart disponera landets samtliga räddningsenheter. Givetvis bör fristående kontrollorgan skapas så att landet inte riskerar att utsättas för en statskupp.
Detta är vi många som anser. Vi har kommit fram till i stort sett samma slutsats oberoende av varandra. Istället genomdrev S och C nuvarande system till ackompanjemang av Vänsterpartiets och Moderaternas högljudda snarkningar. FP är osynligt och ohörbart när det gäller allt säkerhetsarbete förutom att Sverige bör anslutas till NATO. KD och MP har anat att något bör göras, åtminstone när Alf Svensson och Birger Schlaug hade inflytande.
Några på Avpixlat ville att jag skulle skriva något med anknytning till Estonia. Jag tillgodoser önskemålen men har inte för avsikt att gå utanför de ramar som gäller för Avpixlat. Detta forums styrka är just den form som valts och de ämnesområden som behandlas. Men med tanke på den debatt som just nu pågår i Norge så har denna krönika en viss aktualitet. Jag har enbart behandlat den delen.
Jag bifogar en artikel jag fick införd i SvD 2007. Två krav har tillgodosetts. Det ena att KBM lades ner och det andra att inspektionerna skiljdes från de affärsdrivande verken. Men riksdagen arbetar ack så långsamt. Systemet är ännu alltför spretigt och hela det svenska etablissemanget, inklusive media, har belagt sig själva med munkavle om vad som orsakade 852 människors död. Sverige vägrar att lära.
Stefan Torssell
Fler krönikor av Stefan Torssell hittar du HÄR.
