INSÄNDARE På sajten Medievärlden.se tar Axel Andén upp frågan om hur SD bemöts, i artikeln ”Får SD en rättvis behandling i media?” Chefredaktör Andén skriver om ett seminarium i Almedalen med anledning av Björn Hägers bok: ”Problempartiet- mediernas villrådighet kring SD valet 2010”, något vi tog upp nyligen. I seminariepanelen ingick Björn Häger, Björn Söder, chefredaktör Kersti Forsberg och Lena Mellin.
Artikelns slutord där Andén citerar Aftonbladets chefredaktör Jan Helins omdöme “det blev inte riktigt bra” om den egna tidningens famösa hantering av Jimmie Åkessons debattartikel om islams negativa inverkan på det svenska samhället kan få tjäna som ett generellt omdöme för medias hantering av Sverigedemokratena. Andén beskriver bland annat hur svenska journalister snarast ser det som en plikt att vinkla sina nyhetstexter:
Björn Hägers slutsats är att journalisterna anser att SD är ett främlingsfientligt parti vars framgångar är att beklaga, och att medierna kan anklagas för att vara partiska och orättvisa i bevakningen av SD genom att hålla tillbaka, granska hårdare eller lyfta fram kritiker som delar journalisternas uppfattning.
Jaha, här kom då erkännandet av det som vi alla redan kunnat konstatera nästan dagligen sedan valet 2010. Det var inga nyheter. Nyheten är att någon faktiskt drar en riktig slutsats då det gäller SD. Men det verkligt intressanta i artikeln är faktiskt inte det ovan sagda. Utan när frågan om rättvisan i det här förfarandet kommer upp hänvisas till vilken journalistisk princip man som journalist bekänner sig till:
Om ambitionen är konsekvensneutral journalistik är det lättare att se behandlingen som orättvis. För journalister som inte tror på konsekvensneutralitet är det inte lika självklart. Och för den journalist som vill påverka samhället till det bättre, kan samhällets utveckling i vissa fall väga tyngre än läsarnas informationsbehov.
Konsekvensneutral innebär att journalisten ska förhålla sig neutral till konsekvenser av det skrivna utan att låta sig påverkas av dem. De flesta tidningar och andra medier i Sverige uppger själva att de tillämpar principen i sin redaktionella vardag, uppger Wikipeda. Vilket inte verkar vara med sanningen överensstämmande.
Jag har levt i tron att det journalister borde ägna sig åt är att förmedla nyheter så neutralt och så objektivt som möjligt och överlämna ställningstagandet till läsaren. Att det helt enkelt bara fanns en enda övergripande journalistisk princip och den gick ut på att ge läsaren all information. Det visar sig alltså vara helt fel. En journalist kan välja att undanhålla oss information för att han tror att han ”påverkar samhället till det bättre”. Det behöver naturligtvis inte ligga några fakta bakom utan det räcker alltså med ”tron att samhället blir bättre”.
Vem av oss har bett honom att bli världsförbättrare? Av en journalist är det enda vi vill att få sanningsenliga nyheter. Och varför skulle just vad en journalist tycker och tror göra samhället bättre? Vilken hybris. Vilka tror de att de är? Världsfrälsarna? Och så undrar man varför journalister ligger i botten på förtroendemätningar.
Men den här särbehandlingen av SD kan vara kontraproduktiv, enligt Björn Häger. Enligt honom läser SD:s väljare ändå inte tidningar så de påverkas inte. Risken är att man bara förstärker bilden av att partiet förtrycks, anser han. Det är väl inte så konstigt om gemene man tycker, eftersom det är just vad man gör. Han ser ytterligare en risk med det, och tar DN:s strategi att hålla nere bevakningen av partiet som exempel: Att tidningens läsare inte på djupet förstår en viktig samhällsförändring.
Det känns en aning nedlåtande, milt sagt. Vi läser tydligen inte tidningar och förklarar de inte i tidningen så förstår människor inte viktiga samhällsförändringar.
Chefredaktören Kersti Forsberg anser att SD:s förhållningssätt till medierna försvårar eftersom man vägrar svara på frågor per telefon. Det är kanske inte konstigt med den fäbless för att missförstå SD som finns, att man vill ha frågor per mejl. Egentligen förstår säkert Kersti att begäran är en konsekvens av den behandling man fått.
Sedan kommer man in på den ”bombmatta av hat” som tydligen drabbar journalister som skriver om SD och SD:s frågor. Den stora frågan är hur man vet att de människor som hör av sig tillhör SD? Jag tror inte riktigt på det här, eftersom det låter likadant om kommentarsfälten. För alla som vågar sig på en liten försiktig åsikt om invandringen är rasistiska näthatare tillhöriga SD, enligt media. Att det är ett tvärsnitt av befolkningen som tycker så här har man tydligen ytterst svårt att förstå?
”Björn Söder ville inte vidkännas något ansvar för hur partiets sympatisörer beter sig.” Nej, varför skulle han det? Det är inte ens klarlagt att de som hör av sig verkligen är sympatisörer. Inte heller har jag hört någon avkräva ansvar av Jonas Sjöstedt för hur det partiets sympatisörer beter sig? Och de nöjer sig många gånger inte med bara ord.
Några sätt som SD särbehandlas på enligt artikeln:
- Annonser – Många tidningar tar inte in SD:s annonser
- Insändare och artiklar – SD har svårare att ta sig in på debattsidorna
- Nätkommentarer – Åtstramningen av kommentarsfälten har ofta udden riktad mot SD:s sympatisörer
- Nyhetsvärdering- Överbevakning av konflikter, starka känslor, stökiga torgmöten och företrädare som beter sig konstigt. Underbevakning genom beröringsskräck, att de inte passar in i medielogiken och att både media och andra partier håller SD och SD:s frågor utanför.
Här erkänner man också att den omdebatterade debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet skrevs eftersom AB bad Jimmie Åkesson att skriva en artikel om faran med islam. Och det var Aftonbladet som döpte den till ”Muslimerna är vårt största utländska hot”.
Allt som allt är detta en mycket informativ artikel av Axel Andén om medias inställning till SD. Jag tror inte vi kan förvänta oss någon som helst ändring på den punkten eftersom den journalistiska ”konsekvensneutraliten” verkar finnas kvar i mycket begränsad omfattning.
Nu har vi alltså en stor mängd icke konsekvensneutrala journalister som vill styra utvecklingen med sin egen politiska agenda. Och eftersom vi vet att de flesta är Mp och V så vet vi också riktningen. Har ni hört någon ställa en kritisk fråga till en miljöpartist? Näe, inte jag heller. Och rent allmänt är det ont om kritiska frågor. Det är alltså mycket bättre att bli journalist numera för att försöka styra samhällsutvecklingen? I stället för det trista politiska arbetet. Dessutom slipper man ta ansvar för någonting, om det inte går som man hoppats. Och gillar man inte någon finns alltid möjligheten att starta ett litet drev.
Vi är många som ser en hel del nackdelar med invandring. Utan att hata och avsky de människor det handlar om. Vi ser att det kostar för mycket och ger för många nackdelar i våra kommuner. Och istället för att ta in människor till getton ska vi kanske hjälpa på plats istället. Vi hjälper gärna människor, men då på ett sunt sätt, så man kan bygga upp sitt land igen. Numera är det så att vi får dra in på välfärden i kommunerna för att bekosta försörjningsstöd åt människor från andra länder.
Men nu var jag antagligen rasistisk och främlingsfientlig. Det är meningen att vi ska tro på de gråtmilda pekoral tidningarna håller sig med i sina artiklar om ensamkommande ”baaarn” och människor som inte fått asyl. Inte för att man har några störande fakta i artiklarna men de dryper desto mer av känslosamhet. Och sen står journalister frågande och undrar varför vi inte har förtroende för dem. När de bestulit oss på avgörande information för förståelsen av olika händelser.
Idag 6/7 läste jag på Thoralf Alfssons blogg om vad chefredaktören för Skånska Dagbladet, Jan A Johansson säger, också det i Björn Hägers bok:
De (SD) har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framför allt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare för att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.
SD har alltså helt rätt i det man för fram. Men det tänker journalisterna minsann inte skriva om i tidningen. Hur ska samhället kunna åtgärda problem som är förbjudna att tala och skriva om? Och ”det skadar samhällsutvecklingen”? Vem har bett medierna om denna självcensur? Och varför tror de sig om att vara kompetenta och tvungna att ta det här ansvaret? Fast det framgår i och för sig ganska klart hur man föraktar och ser ned på sina läsare. Vi, de dumma spånen, måste få samhället förklarat av högre stående intellekt.
Jag skulle tro att döljandet och lögnerna skadar samhällsutvecklingen mycket mer. Man erkänner att man begränsar yttrandefriheten och därmed har vi förlorat den. Och därför går vi ut på nätet istället för att köpa tidningar av er.
Magica de Hex
Länkar
Medievärlden
Thoralf Alfssons blogg
Boktips
Björn Häger: Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010
