PK-ERROR Att inte vara politiskt korrekt, och att offentligt uttrycka sina åsikter, har sitt pris. Detta har Hera Lamppu Maduro, som i Skånska Dagbladet bloggar om området Seved i Malmö, bistert fått erfara. Hera har rättframt skrivit vad hon tycker om invandringen och de invandrare som valt en kriminell bana. Inte då minst gängen som styr ökända Rasmusgatan. På Avpixlat gillar vi dock yttrandefrihet – därför kan vi idag presentera ett samarbete med Hera själv.
Texterna har varit balanserade och även de positiva sidorna av invandringen har tagits upp. Trots detta tog Skånskan bort ett antal inlägg. Nu har Maduro drabbats av den utfrysning som de politiskt inkorrekta drabbas av i Sverige. Hon fryses ut både privat och via sin profession.
Av uppenbar anledning känner jag av en iskyla från tidigare vänligt inställda människor. Flera, ganska många, har antingen frysit ut mig rent verbalt eller så är man helt tyst. Jag har fått klart för mig att jag inte längre får vara med och leka. Jag har knappt några vänner kvar, två stycken väninnor stannar hos mig. Tack ni två! Resten har jag fått se ryggen av. Även rent professionellt inom mitt yrke märker jag av utfrysningen. Plötsligt finns det inga jobb till mig. Man är fåordig, man möter inte min blick, mobbningen är ett faktum. jag har blivit obekväm.
Tur jag har Seved. När ensamheten känns som värst och jag nästan känner mig illamående av kärleksbrist, finns några av mina grannar kvar för mig. Men hör och häpna. Mina svenska grannar vänder mig ryggen men däremot har jag fått mer och mer kontakt med de andra kvinnorna.
[...]
Men andra anser att jag svikit. Visat mina riktiga färger. Jag är dömd. Demokratin och åsiktsfriheten gäller så länge man tänker rätt. Inte självständigt. Självständigt och fritt tänkande uppmuntras inte. Håll dig till mellanmjölken är det tysta budskapet, annars blir du ensam. Och ensam står jag nu men ändå fast. Jag vet vem jag är. Jag känner mig själv. Jag vet att jag är att lita på samt att jag har väldigt hög moral och etik men framförallt besitter jag civilkurage. Jag har inte alltid haft det utan varit tyst som en mus men på sistone har jag medvetet tränat upp mitt civilkurage. Jag tittar inte längre på, jag är ingen osynlig åskådare längre. Jag gnäller inte på andra för min livssituation längre utan tar ansvar för mitt eget liv. Tar ansvar för mig själv på alla plan. Min självkänsla är hundra gånger bättre än när jag var en förskrämd liten tjej som tyckte att jag var ful. Priset jag fått betala för att äntligen ta bladet från munnen, känna mig fri som en fågel, är högt. Med det är värt det. Jag kan offra mycket för att kunna flyga, fri som en fågel.
Vad är det då som man inte får skriva och tycka i Sverige 2012? Texterna är bortplockade från Skånska Dagbladets hemsida men Avpixlat har sparat två av de “farliga” artiklarna i pdf-format. Läs dessa!
- Vi och dom 29 juni
- Till Sverigedemokraterna 2 juli 2012
Heras egna ord
Det är med förväntan och glädje jag börjar skriva här på Avpixlat. Helt otippat för mig och som det visar sig, för andra med. Avpixlat har ett dåligt rykte för många, det sägs att Avpixlat står för rasistiska och invandringsfientliga åsikter. Då jag är en självständigt tänkande människa och bildar mig en egen uppfattning köper jag inte alltid allmänhetens sanning.
Jag skriver än så länge en blogg, Sevedsbloggen, för SKD. Några av er känner kanske till att jag blev censurerad och fick två av mina inlägg bortplockade. Trots att jag inte hade några som helst rasistiska inlägg kom jag för nära ett mycket känsligt ämne. SKD vill inte sammankopplas med SD eller Avpixlat. De följer den allmänna opinionen. Det respekterar jag till fullo. Dom har rätt att tycka vad de vill i ett demokratiskt samhälle. Jag bröt ju faktiskt dessutom kontraktet genom att dryfta politik. Kontraktet innebar endast enkla vardagliga inlägg från mitt vardagsliv. Detta visade sig omöjligt för mig att hålla. Det är som många påpekat nästintill omöjligt för mig att inte bli politisk. Jag tänker ofta på svensk invandringspolitik då jag bor i ett område med många nysvenskar. Dessutom, jag måste få skriva fritt. Att bli censurerad är på ett sätt smickrande då man tydligt rört om i grytan och gett reaktioner men tyvärr känns det också som ena handen blir bakbunden. Sevedsbloggen kommenterades till nästan 100% av Avpixlats läsare. Vänsterfolket var helt tyst vilket förvånar mig och gjorde mig lite besviken. Det var också Avpixlat som erbjöd mig ett rum att uttrycka mig i, ocensurerad.
Till min glädje uppskattas min blogg av väldigt många och vissa ber mig fortsätta skriva och det gör jag mer än gärna. Här kommer jag att skriva och dryfta ting som andra journalister inte vågar göra. Jag kommer att ta upp ämnen som är tabu att prata om i svensk press. Det finns inget ämne som jag inte vågar skriva och diskutera om. Dagens journalister sviker läsarna. I ett öppet brev jag skrivit till alla journalister och media kritiserar jag deras sätt att vinkla saker, jag kritiserar deras brist på ansvar för det de förmedlar. Helt enkelt, jag kommer ta upp det som alla tänker men ingen vågar prata om för rädsla att bli utanför. Eller så har man bara köpt den allmänna åsikten utan att tänka efter själva.
Jag vill dock presentera mig innan jag börjar. Mina föräldrar är båda två invandrade till Sverige. Min mor kom hit som liten flicka med en namnlapp om halsen. Det var andra världskriget och Sverige tog emot finska barn från Finland som ryssarna bombade. Hon blev en av alla de barn som for väldigt illa av kriget och separationen från sina föräldrar och land. Min far kom senare. Han invandrade på 60talet under arbetsinvandringen, från Karibien. Sverige saknade arbetskraft och ropade efter människor. Min far fick lägenhet och jobb på en vecka. Det fanns ingen SFI utan han fick lära sig svenska på fabriksgolvet. Mina föräldrar träffades och jag föddes 1967 och har levt hela mitt liv i Sverige. Jag växte upp i förorten ensam tillsammans med min mor och vi var extremt fattiga. Det blev varken skidresor eller nya kläder för min del. Dessutom var det en nyhet med mörka människor på 70-talet och okunskapen var utbredd. Jag fick höra både N-ordet och utstå mobbing för min hudfärgs skull av både vuxna och barn. Men jag var smart och vann respekt i skolan. Idag jobbar jag som frilansfotograf och fotolärare. Jag är ensamstående med ett barn och bor sen 13år tillbaka på Seved. En förort i stan. Jag har fortfarande aldrig åkt skidor.
Skillnaden idag mot 60-talet är att vi inte längre har jobb och sysselsättning att erbjuda, det är det mest väsentliga i ett värdigt liv, att känna sig delaktig och meningsfull. Vi har inte längre fullgoda bostäder att erbjuda utan man sätter alla invandrare i ghetton varifrån svenskarna flyr. Segregationen är ett faktum. Vi har kvar samma invandringspolitik som på 60talet ändå, vilket har resulterat i ett kaos. Sveriges goda vilja att ta emot lidande och flyende människor har fått en hemsk biverkning. Vi har fått motsatt effekt. Kriminaliteten har skjutit i höjden och våldet mot kvinnor stigit i taket. Den naturliga följden har blivit en pysande, farlig invandringsfientlighet. Det var inte det som var tänkt när vi öppnade våra gränser. Det ska sägas och behöver sägas om och om igen, det är inte alla som är kriminella och kvinnofientliga, de flesta har samma värderingar som vi men tillräckligt många har det inte. Tillräckligt många har tagit hit ett våld och kvinnoförnedring som som vi trodde att vi fått under kontroll. Jag är inte främlingsfientlig, jag är inte ens Sverigedemokrat fast jag skriver här men jag står för det som många tänker men ingen vågar säga, det har gått överstyr. Vi har förlorat kontrollen. Vi är inte mer humana än att vi kan skicka hem en familj som bott i Sverige 6-7 år, som lärt sig svenska och gått i skola samt lyckats skaffa sig en försörjning, ibland även splittrar vi grymt familjer. Vad är det för sätt?
Det verkar som om vissa vill ta emot hela Somalias befolkning, hela Afghanistans, hela Iraks etc. Det går inte, vi kan inte ta emot hela världen. Varifrån har denna tanke kommit? Även om man vill rädda människor från krig, svält och förföljelse så får man se upp med tanken att man kan rädda hela världen. Ingen kan rädda hela världen själv. Det finns andra sätt att hjälpa människor i sina egna länder. Jag föreslår att vi helt stänger Sveriges gränser för en hel generation. Vi behöver minst en generation på oss att reda upp situationen vi skapat. Få ett slut på våld, kriminalitet, hedersrelaterat och annat våld mot kvinnor. Få slut på den rådande kraftiga segregationen. Vi behöver tid. Vi behöver samla ihop oss. Motståndarna till detta har rätt i när de säger att för den som kommer in betyder det mycket. Javisst, det kan låta grymt att stänga ute dem som verkligen behöver det men är det inte mer humant att man får veta ett beslut snabbt? Alla människor behöver ett ja eller nej. Det värsta vi utsätter människor för är ovissheten. Får jag stanna eller inte. Det är helt sjukt så länge människor får vänta innan de får ett beslut. Tom år. Då är det bättre att genast få ett nej innan man börjat rota sig.
Nu har jag presenterat mig lite och kanske gett en hint om var jag står. Jag hoppas att vi kan ha en sund debatt här med många konstruktiva diskussioner. Hade klimatet varit sådant att man kunde talat öppet om invandringsproblematiken, att människor fick pysa ut sin frustration och slutade blunda för fakta hade vi kunnat förebygga dåd som Breivik och Mangs står för.
Hera Lamppu Maduro
Relaterat
De farliga orden vi inte får läsa – Skånskan censurerar Hera Lamppu Maduros blogginlägg
SKD-bloggare “..hade inte Sverige mått bra av ett helt invandringsstopp för en generation?
SKD-bloggare förstår och håller med Avpixlats läsare
Seved i natt: “det lät precis så i Bosnien när det var krig”
