Annonsera på Avpixlat

Idag ropar jag ut min avsky mot kvinnopräster som prisger pojkars kön åt offerkniven

Mats DagerlindKRÖNIKA I en artikel på DN Debatt på midsommarafton försvarar ett antal kvinnopräster, med Stockholms biskop Eva Brunne i spetsen, de vidskepligas rätt att fortsätta begå omskärelseövergrepp mot pojkar. Man försöker också utmåla kritiker mot denna barbariska sedvänja som drivna av främlingsfientlighet. Märkligt nog anses det dock bara vara ett uttryck för intolerans gentemot minoriteter att åberopa specifikt pojkars rätt att slippa få sina genitalier lagda under skalpellen som en del av föräldrarnas religiositet. Beträffande flickor och det kvinnliga könsorganets fredande från motsvarande seder och bruk är plötsligt feminismen överordnad kulturrelativismen.

I stället för att göra det som borde vara en svensk biskops uppgift – att slå vakt om de goda inslagen i vår kristna tradition och ta avstånd från de dåliga – ägnar sig Brunne och ett antal av hennes kvinnliga skråkollegor åt motsatsen – att relativisera den reformerade religiositet de är satta att företräda och att trampa utanför det avgränsade område i det moderna svenska samhällets kultur och värdegrund där religionen fortfarande har sin legitimitet. I sin artikel öppnar dessa översteprästinnor kyrkoporten på vid gavel för andra religioners oreformerade barbari och uppviglar likt medeltida mörkermän till inkvisitorisk häxjakt från predikstolen mot dem som vågar hävda den upplyste svenskens rätt att säga nej till att vrida klockan tillbaka, som avvisar implementering av andra kulturers förtryckande religiösa sedvänjor i vårt samhälle. Det mesta är sig likt från 1200-talets dominikaner förutom att det nu inte talas om häxor utan om rasister.

I syfte att kunna skildra motståndet mot omskärelse av pojkar som ett uttryck för främlingsfientlighet och intolerans inleder Brunne och hennes medskribenter sin artikel i en annan ände – med att beskriva svenskt midsommarfirande som ett sätt att hylla “ett slags svenskhet” som bidrar till att exkludera judar, romer och muslimer som icke hemmahörande i vår kultur. Låt mig därför till att börja med orda lite om det jag reagerar på i den delen av artikeln.

Som kristen präst är det förstås bekvämt att ondgöra sig över just midsommar, den stora svenska högtid som har tydligast förkristet hedniskt ursprung. Man slipper därför själv ikläda sig rollen som den som exkluderar. Men det är samtidigt en bekvämlighet som kommer med ett pris – exkluderingsargumentet tappar det mesta av sin relevans när det kan användas också för kristna. Efter kyrkans tämligen misslyckade försök att knyta midsommarfirandet till Johannes döparens födelsedag är väl det enda som kan föra tankarna till kristendomen denna dag stångens och den svenska flaggans utformning.

Huruvida man vill känna sig inkluderad i eller exkluderad från det svenska midsommarfirandet är således i huvudsak upp till en själv. Var och en som kan tänka sig äta en sillbit och ta en svängom runt majstången till dragspel och fiol är välkommen. Om du är kristen, muslim, jude eller ateist spelar ingen roll. Omvänt gäller att du som kommer till ett svenskt midsommarfirande med en negativ attityd och anspråk på att ändra på allt, mycket väl kan uppleva ett utanförskap. Men även här är det egalt om du är kristen och vill byta ringlekarna mot kyrklig liturgi, är muslim och önskar ersätta sillen med halal-slaktat får eller är jude och insisterar på att det spelas klezmer i stället för gammeldans.

I sedvanlig ordning är det endast svenskarna och deras svenskhet som problematiseras för påstådd exkludering av minoritetsgrupper, aldrig dessa gruppers attityder gentemot svenskar eller mot varandra. Den här enögdheten känns rentav än mer upprörande än vanligt i beaktande av att Brunne och hennes medförfattares den här gången har ett alldeles särskilt otrevligt syfte med att etablera bilden av den midsommarfirande svensken som en person med åsikter rotade i fördomar, rädsla och okunnighet – att reducera diskussionen om religiös omskärelse av pojkar till en fråga om islamofobi och antisemitism.

Det är en smula tragikomiskt när personer som klamrar sig fast vid tvåtusen år gamla gudasagor anklagar världens kanske mest upplysta och välutbildade folk i världens kanske mest sekulärt humanistiska och toleranta demokrati för att säga nej till omskärelse på fördomsfulla bevekelsegrunder. Och det är heller inte endast i tävlan med denna folkmajoritet som den bekännande kristna minoriteten måste göra gällande att man har bättre kvalifikationer. Företrädarna för denna ålderdomliga vidskepelse har  också att hävda detta gentemot den moderna läkarvetenskapen i Sverige som i förkrossande stor majoritet är motståndare till omskärelse på icke-medicinsk grund.

Låt oss för ordningens skull ändå granska de medicinska argument som ibland åberopas för att tillåta omskärelse. Brunne och hennes meddebattörer hävdar till exempel att WHO rekommenderar manlig omskärelse som hälsofrämjande. Vad de glömmer att berätta är att rekommendationen avser HIV-prevention i högriskområden i Afrika där det gjorts enstaka studier som antyder att omskurna män skulle överföra HIV-smitta i något mindre utsträckning än män som inte genomgått detta ingrepp.

WHO:s rekommendation saknar emellertid helt relevans för svenska förhållanden, och även om en och annan preventivmedelsfientlig kollega till Brunne ute i världen hävdar något annat, bör ingen förledas tro att omskärelse är ett alternativ till att använda kondom för den som har ett promiskuöst sexliv och vill slippa riskera ådra sig sexuellt överförbara sjukdomar. Detta hälsofrämjande argument är naturligtvis inte heller tillämpligt för omskärelse av små barn eftersom de inte är sexuellt aktiva. Den som ändå tror att omskärelse ger ett visst skydd kan själv välja att få  ingreppet utfört vid 15 års ålder innan han gör sin sexuella debut.

Ett annat argument som förekommer är att det skulle vara mer hygieniskt att inte ha en förhud under vilken smuts och bakterier kan ansamlas. Ja, för den som inte sköter sin hygien är detta säkert sant, men med samma argumentation skulle man kunna förorda amputation av en rad andra kroppsdelar för att frilägga fickor där det hos den som skyr tvål och vatten annars kan uppstå mindre angenäma smuts- och bakterieodlingar. Den som tvättar sig kan dock riskfritt behålla såväl skinkor och tår som armar och förhud.

Några hävdar också att det problem med för tidig sädesavgång som vissa män drabbas av kan avhjälpas genom omskärelse eftersom ollonet då med tiden blir mindre känsligt för beröring. Återigen är det förstås inget argument för att omskära små icke sexuellt aktiva barn. Inget hindrar heller den man som tycker att hans ollon är för känsligt och har problem med tidig sädesavgång att till vardags ha förhuden tillbakadragen för att se om det hjälper. Dessutom finns den kontraindikationen mot omskärelse att ollonet kan bli så okänsligt att man vid samlag i stället inte kan få sädesavgång alls eller endast med stor svårighet.

Också andra och än mer allvarliga medicinska kontraindikationer kan anföras som mer än väl uppväger de eventuella indikationerna för omskärelse. Om vi återknyter till WHO:s rekommendation för Afrika, visar annan statistik att allvarliga komplikationer efter omskärelse är vanliga – tusentals pojkar dör varje år på kontinenten av infektioner i samband med ingreppet och lika många tvingas amputera penis, något som svårligen kan anses hälsobefrämjande. Förvisso är den medicinska standarden högre i Sverige men även här dog en pojke till följd av en läkarutförd omskärelse för ett antal år sedan, en annan var mycket nära att dö och ytterligare ett 15-tal läkarutförda omskärelseingrepp med svåra komplikationer har anmälts till Socialstyrelsen. Dödsfall har även rapporterats från andra länder, de senaste åren bl.a. från Norge och USA. Barn utsätts alltså för stora risker och detta för att genomgå ett ingrepp som är helt onödigt.

Slutligen har vi argumentet att vi bör tillåta omskärelse så att ingreppet kan utföras under kontrollerade former inom vården eftersom minoritetsgrupper annars omskär sina barn ändå hemma på köksbordet. Det är en mycket märklig och selektiv form av pragmatism som kommer till uttryck här. Märklig därför att man kan tillämpa samma resonemang på i stort sett vad som helst som man tror att somliga grupper kommer att fortsätta med även om samhället lagstiftar mot det. Selektiv därför att man gör skillnad på kön och kön. Inga ingrepp i flickors könsorgan – oavsett hur icke-invasiva – legitimeras på motsvarande sätt.

Brunne et al. anser det vulgärt att jämföra manlig och kvinnlig omskärelse. De anför som skäl för sin hållning svårt invasiva könsstympningar på flickor som den faraoniska omskärelsen, även kallad infibulation, där såväl yttre som inre blygdläppar och klitoris skärs bort och slidöppningen sys ihop. Det är inte en rättvis jämförelse att argumentera utifrån, eftersom ett sådant ingrepp är mer att likna vid att skära bort hela det manliga könsorganet. Men förbudet mot kvinnlig omskärelse omfattar inte endast dessa allvarliga stympningar utan varje form av omskärelseingrepp, även sådana förekommande ingrepp som är jämförbara med eller t o m mindre invasiva än den manliga omskärelsen. Det är i detta faktum de dubbla måttstockarna hos förespråkare för manlig omskärelse läggs i dagen.

Ett ensidigt förbud mot kvinnlig omskärelse kommer – vid sidan av allmänt med barnkonventionen – också i konflikt med de delar av svensk grundlag som förbjuder könsdiskriminering och med det vedertagna rekvisitet på likhet inför lagen. Denna omständighet förstärks ytterligare av att förbudet har implementerats parallellt med en annan diametralt motsatt lag som uttryckligen ger föräldrar med vissa livsåskådningar rätt att göra liknande ingrepp i sina söners könsorgan. Ordningen kan endast återställas på två sätt – antingen tillåter man kvinnlig omskärelse som inte är mer invasiv än den manliga eller – vilket jag naturligtvis förordar – så förbjuder man all icke-medicinskt motiverad omskärelse av såväl minderåriga pojkar som flickor. Pojkar som ändå vill låta omskära sig kan göra det på samma sätt som flickor kan göra kosmetiska blygdläppsförminskningar, men först när de uppnått sexuell myndighetsålder.

Än mer alternativ logik gör sig Brunne och hennes meningsfränder skyldiga till när de på ett kulturrelativistiskt sätt försöker jämställa förbud mot omskärelse för judiska och muslimska minoritetsgrupper med ett förbud att förtära alkohol för det svenska majoritetssamhällets föräldrar med hänvisning till att alkoholism skulle vare ett lika allvarligt övergrepp mot barnet som att skära i dess könsorgan. Även om de logiska luckorna torde vara uppenbara för de flesta, berör jag för säkerhets skull ändå även detta resonemang med några ord.

För det första är förstås inte användning av berusande droger ett okänt fenomen inom de minoritetsgrupper vi här talar om. För det andra finns i Sverige redan ett förbud mot alkohol- och drogmissbruk för föräldrar genom att den som hemfaller åt dylikt kan fråntas vårdnaden om sina barn. För det tredje är vanvård lika lite som regelrätt misshandelsvåld mot barn något som är kulturellt eller religiöst sanktionerat, och fysiska bestraffningar i form av barnaga, som traditionellt verkligen har varit sedvanesanktionerade, har vi förbjudit. Det är dessutom ett förbud som vi förväntar oss att också föräldrar från samtliga minoritetsgrupper skall respektera, även om det går på tvärs med deras kultur eller religion.

Brunne och hennes artikelmedförfattare beskriver omskärelse av ett barn som en markering av grupptillhörighet. Det nämns inte i just den här artikeln men i andra sammanhang har det argumenterats för att det skulle vara en handling jämförbar med det kristna dopet. Men omskärelse är, i motsats till att stänka en skvätt vatten i håret på ett barn som sedan lätt kan torkas av, inte en symbolisk handling utan ett oåterkalleligt fysiskt ingrepp som företer fler likheter med primitiva stammars initiationsriter eller bruket att brännmärka boskap för att visa vilken hjord de tillhör.

Den lag- och konventionsstadgade religionsfriheten begränsar sig inte till de tre abrahamitiska religionerna och inte heller till idag existerande religioner. Faktum är att den också skyddar livsåskådningar som inte i traditionell mening betraktas som religioner. Brunne med bundsförvanter antyder också i sin artikel att det kanske är för att den manliga omskärelsen så snävt betraktas som en judisk/muslimsk religiös rit som vi upplever den vara i strid med barnkonventionen. Det är svårt att se att så skulle vara fallet men låt oss ändå inta ett mer fritt förhållningssätt till livsåskådningsgrupper och deras invigningsritualer för att se vart det leder.

Vi kan exempelvis tänka oss att en helt ny religion bildas och vinner många anhängare. För att svära sin trohet till detta samfund påbjuds att föräldrarna skär örsnibbarna av sina barn. Att leva utan örsnibbar är knappast mer handikappande än att leva utan förhud. Bör vi av det skälet tillåta ett sådant ingrepp i religionsfrihetens namn? Om inte, hur kan vi i så fall argumentera mot det utan att samtidigt argumentera mot judisk och muslimsk omskärelse?

Många betraktar sina politiska åsikter som en livsåskådning. Bör den som är bekännande konservativ, liberal eller socialist tillåtas märka sina barn med sin värdegrundstillhörighet, exempelvis genom att låta tatuera in en dekorativ partiblomma på barnets könsorgan? Bör kanske en hängiven nynazist och kommunist få pryda sitt gossebarns penis med ett hakkors respektive hammaren och skäran? Var går egentligen gränsen om vi för ett mer allmängiltigt resonemang kring att tillåta en förälder att göra fysiska ingrepp i sina barns genitalier för att markera att barnet tillhör förälderns livsåskådningsgemenskap?

Brunne och de övriga kvinnopräster som undertecknat midsommaraftonens debattartikel i Dagens Nyheter till stöd för manlig omskärelse är så inriktade på att motståndet är islamofobiskt och antisemitiskt att de glömmer att vi i Sverige i en sekulär upplyst tradition skyddar barn mot övergrepp också när de är uttryck för kristna irrläror. Ett välkänt exempel på detta är Jehovas Vittnens vägran att acceptera blodtransfusioner. En myndig person har rätt att avstå från att ta emot blod, men föräldrar får inte neka sitt minderåriga barn sådan behandling om detta kan medföra att barnet utsätts för fara.

Det går visserligen inte, utan att göra för stort våld på andra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, att helt förhindra att barn fostras in i religiös vidskeplighet. Det hindrar dock inte att det sekulära demokratiska samhället ändå har en allmän skyldighet att definiera religionsfrihetens gränser. I det uppdraget ligger också att vara tydlig med att religionsfriheten är en individuell frihet och att den förutom positiva rättigheter också innefattar den negativa rätten att slippa bli påtvingad en religion.

Vid en korrekt prövning av religionsfriheten mot de berörda individerna inses att det inte är förälderns religionsfrihet som en positiv rättighet som är aktuell i diskussionen om omskärelse av barn. I stället är det barnets religionsfrihet som en negativ rättighet som är relevant. Det finns inget i den konventionsstadgade religionsfriheten som undantar barn från att utgöra dess rättssubjekt. I Sveriges implementering av religionsfriheten som en negativ rättighet kommer barnets status som rättssubjekt exempelvis till uttryck i skollagen som säger att all skolundervisning skall vara konfessionsfri.

Det är också det juridiska synsätt som tillämpas i det nämnda exemplet med kristna fundamentalister som med hänvisning till Bibeln vill tvinga sina barn att avstå från blodtransfusioner. Varför skulle muslimska eller judiska fundamentalister behandlas annorlunda? Samhällets självklara uppgift i detta sammanhang borde vara att slå vakt om barnets rätt till sin egen kropp, att freda den från föräldrar som inte respekterar gränsen mellan sin egen och barnets religionsfrihet och som låter sin vidskeplighet ta sig så bisarra uttryck som att låta skära bort en bit av sina barns könsorgan.

Huruvida det barn vars rätt inte respekteras är en pojke eller flicka borde självfallet vara egalt i världens mest jämställda land där könsdiskriminering är olagligt. Svensk lag skyddar sedan drygt 30 år tillbaka alla barn – oavsett kulturell eller religiös grupptillhörighet och oavsett kön – från den uråldriga sedvänjan att få en dask i baken av sina föräldrar. Det betraktas som ett övergrepp. Är det inte hög tid att samma betraktelsesätt börjar appliceras också på den lika ålderdomliga men betydligt mer brutala sedvänjan att sätta en kniv i barnets könsorgan? Sedan förbudet mot att kupera hundars öron och svansar infördes i Sverige har t o m hundvalpar ett starkare skydd än gossebarn. Är det rimligt?

Biskop Eva Brunne blev häromåret riksbekant när hon ställde till med skandal i samband med riksmötets öppnande där hon i sin predikan lät “ropa ut sin avsky” mot de nyinvalda Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna så att dessa tvingades lämna kyrkan. Vad kan väl därför vara lämpligare än att avsluta denna text med att travestera det Brunne sa då: Idag fattar jag pennan för att ge min mening till känna. Ropa ut min avsky mot kvinnopräster som gör skillnad på människor. Den vidskepliga könsdiskriminering som säger att en pojkes könsorgan inte är lika skyddsvärt som en flickas.

Mats Dagerlind

Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.

Länkar

Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda (Eva Brunne m.fl. på DN Debatt)

 

Print Friendly
FacebookTwitter

OBSERVERA!

Kommentarer förhandsgranskas inte av Avpixlat och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Genom att kommentera intygar du att du är införstådd med och lovar att följa Avpixlats kommentarsregler.

Avpixlat på Facebook           
Donera
Donera med Swish
Annonsera på Avpixlat
Bojkotta bojkotten
SD Huddinge
Fakta om romer - artikelserie
SD Nacka
Yttrandefrihet 2.0 – Avpixlats nya teknik för fria kommentarer i gammelmedia
Bli medlem i SD
Hjälp till att sprida Avpixlat
Från sjuklövern till SD
Artiklar i samarbete med Dispatch International

Krönikörer

Mats Dagerlind
Björn Norström
Joakim Mårtensson
Rolf Malm
John Gustavsson
MigiLeaks

Arkiv

Kategorier

Besökare


MediaCreeper Creeper

Boktips

Vaclav Klaus - Folkvandring

Boktips

PK-samhället

Boktips

Haveriet - Den humanitära stormaktens fall

Boktips

Rekyl - Jan Öhman Gustafsson

Boktips

M/S Estonia - Stefan Torssell

Boktips

Landsplågan islam - Hege Storhaug

Boktips

Därför är mångkultur förtryck - Nima Gholam Ali Pour

Boktips

Nötskalet - Arnstberg och Sandelin

Boktips

Candida Olsson - Arvid Klegg

Boktips

Romer i Sverige - Karl-Olov Arnstberg

Boktips

Framtidsmannen - Jan Sjunnesson

Boktips

Landet som försvann: Politiskt inkorrekta krönikor - Julia Caesar

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Islam under slöjan - Nils Dacke

Boktips

Låsningen - Jan Tullberg

Boktips

Invandring och mörkläggning - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Invandring och mörkläggning II - Arnstberg & Sandelin

Boktips

Farliga ord - Carlqvist & Hedegaard

Boktips

Satis Polito - Jimmie Åkesson

Boktips

Inte svart eller vitt utan svart och vitt - Merit Wager

Boktips

Världsmästarna - Julia Caesar

Boktips

Absolut Sverige - Mikael Jalving

Boktips

Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation - Jan Sjunnesson