TRYCKFRIHETSSÄLLSKAPET Idag skulle Tryckfrihetssällskapet, bildat efter dansk förebild, ha haft ett seminarium om den så kallade genusforskningen. Tunga namn som Tanja Bergkvist, Pär Ström och Roland Poirier Martinsson stod på gästlistan. Men sedan svensk vänstermedia bestämt sig för att TFS vågat ta tag i alltför – med svenska mått mätt – känsliga frågor har man gjort sitt yttersta för att stigmatisera och brännmärka hela organisationen och dess grundare, journalisten Ingrid Carlqvist. Mikael Jalving, dansk journalist, debattör och författare till Absolut Sverige – En resa i tystnadens rike skriver idag om den bisarra situationen i Sverige.
Vad var det då som gick snett? TFS gjorde “misstaget” att skapa en icke-officiell Facebookgrupp avsedd för diskussion. Till denna sökte sig en del olämpligt folk som yttrade lika olämpliga saker. Då TFS inte modererade gruppen dygnet runt och dessa kommentarer låg kvar i några timmar hann media med konststycket att likställa dessa åsikter med organisationen. Ungefär lika seriöst som att någon dåres kommentar i någon av kvällstidningarnas kommentarsfält skulle vara liktydigt med tidningens ståndpunkter.
Detta föranledde de inbjudna gästerna att hoppa av en efter en, och bakslaget var ett faktum – fulmedia hade inte bara vunnit denna rond, utan även påvisat exakt varför TFS behövs så akut i Sverige.
Mikael Jalving skriver idag på TFS om den märkliga situationen i Sverige:
Det är intressant att följa hur bildandet av det svenska Tryckfrihetssällskapet tagits emot i Sverige. Som om det vore ett nazistfäste. I skrivande stund är föreningens hemsida ur funktion, och i dag skulle de ha hållit sitt andra offentliga möte – om genusforskning, jämställdhet, kvotering etc. Alltså, en aktuell och relevant fråga, ganska långt från nazismen och Förintelsen, för att nu bara få det sagt.
Men ack.
Två av de tre talare som först hade tackat ja till att komma, sa plötsligt nej. De ursäktade sig med att säga att de hade funnit att sällskapets Facebook-sida var hemvist för ”främlingsfientlig” retorik. Och strax haglade anklagelser och fördömanden i de sociala medierna. Effekten uteblev inte.
Det är som tjejbaciller
Här måste vi komma ihåg en sak. Att få stämpeln ”främlingsfientlig” är detsamma som medialt självmord i vårt kära grannland. Det är lite som med tjejbaciller i skolan. När du fick dem var du utstött. Riktiga killar blandar sig inte med tjejer, liksom man i Sverige inte blandar sig med människor som på ett eller annat sätt, mer eller mindre intelligent, med eller utan akademiska referenser, i klartext eller mer inkapslat, förhåller sig kritiska eller skeptiska till den sedan mitten av 1970-talet förda invandringspolitiken – den som av olika anledningar uppnått i princip helig status i Sverige.[...]
Den naturliga ordningen återskapad
Det är klart att dagens inställda möte är en stor propagandaseger för mainstream-medierna. Uppenbart för envar vem som bestämmer. Det gör de starka. Ytterligare ett litet tag, i alla fall. De starka – mainstream-medierna sekonderade av EXPO, Timbro m fl – har återupprättat den goda tonen och återskapat den naturliga ordningen i Sverige. Ännu en gång har man undvikit att blanda killar och tjejer, äpplen och päron, de riktiga med de felaktiga. Exit Tryckfrihetssällskapet.Logiken är så slående att man måste vara en galvaniserad svensk för att inte se den.
En av dem heter Kaj Schueler och är kulturchef på Svenska Dagbladet. Han påpekade i en kommentar att ord är farliga. Det kan han naturligtvis ha rätt i och det är långt ifrån första gången vi hör denna invändning. Saken är bara den att tystnad och diskretion i samhällsfrågor förmodligen är värre eftersom det med tystnad och diskretion är underförstått att man gör klokast i att inte tala om problemen – vare sig det gäller invandring, den galopperande genusideologin eller något helt annat.
[...]
Ett annat problem med mantrat om att ord är farliga är att det officiella Sverige steg för steg gör sig självt handlingsförlamat och inte kan/vågar/vill delta i en ganska vanlig och legitim politisk debatt om invandring eftersom man vägrar befatta sig med den.
Jag har länge upplevt det som paradoxalt att intelligenta människor, som i akademiska och kulturella sammanhang talar sig varma för att respektera ”the other” och om betydelsen av ”otherness”, har så jättesvårt för att mötas och diskutera med dem som i en viss fråga har en helt annan analys eller synpunkt än de själva har.
Denna vägran att befatta sig med det som är annorlunda leder inte till en ädlare offentlighet. Tvärtom. Det leder till en karikerad offentlighet och ett mumifierat politiskt samtal som distanserar sig mer och mer från den sociala, ekonomiska och kulturella verkligheten. Mumier kan inte tala. Människor kan.
Politik är att stå upp för något och ta de smällar det kostar att stå i den goda sakens tjänst. Allt annat kan vi tryggt överlåta åt reklambranschen, spindoktorerna och all världens relativister.
