SAMHÄLLE & JOURNALISM I måndags analyserade en av våra skribenter två av journalisten Niklas Orrenius artiklar i Sydsvenska Dagbladet nyligen; den ena en uppföljning om det nybildade svenska Tryckfrihetssällskapet, och den andra om tre muslimska kvinnor som beklagar sig över synen på islam och dess utövare. Orrenius, som inte sällan skriver om just saker som dessa, dök själv upp i vårt kommentarsfält och menade att då Avpixlat “visat stort intresse för min journalistik flera gånger” borde vi “skicka en reporter och göra en riktig intervju” istället för att bara tolka hans arbete. Med tanke på hur Sverige fungerar 2012, med alla risker som kommer med att inte ha “rätt åsikt”, valde vi att nappa på erbjudandet – dock via mejl.
Bristen på öppen och saklig debatt är vad som fört oss till den nuvarande bisarra samhällssituationen, där den vanliga medborgaren inte vågar yttra några som helst slags åsikter som kan skära sig med de direktiv politiker, journalister och så kallade media- och kulturfolk stipulerat. I viss mån gäller detta även dem själva, exemplen är otaliga, men även här rätar man alltsomoftast in sig i ledet och adopterar utåt sett de “godkända” hållningarna. På Avpixlat gillar vi debatt, även med meningsmotståndare. Utan den stagnerar hela samhällsutvecklingen. Därför ställde vi några frågor till Orrenius som han var vänlig nog att besvara.
Och som vanligt vill vi uppmana samtliga att använda en god ton i kommentarsfältet!
Hur kommer det sig att Sverige är det extrema undantaget i såväl Norden som Europa, både avseende hur media behandlar de lite mer “känsliga” frågorna och invandringspolitiken rent generellt? Är du ens medveten om detta, och kan medge att det faktiskt förhåller sig så?
- Visst finns det skillnader i medieklimat mellan länder. I Sverige är vi i regel återhållsamma med att ange identitet på misstänkta eller dömda brottslingar, exempelvis. I de etiska reglerna för press, radio och tv står: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Det där blir ju ofta en tolkningsfråga: vad är att ”kränka privatlivets helgd” eller ”uppenbart allmänintresse”? Därför finns instanser som Pressombudsmannen (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) som kan avgöra om någon tidning, tv-kanal eller radiostation brutit mot de pressetiska reglerna. I så fall måste det fällda mediet publicera det klandrande utslaget.
- Även när det gäller hur man anger etnisk härkomst skiljer det sig åt mellan olika länder. I de svenska pressetiska reglerna står: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
- När jag läser danska tidningar märker jag att de ibland gör skillnad mellan ”danskar” och ”muslimer”, exempelvis. ”Danska teenage-piger gifter sig med muslimske mænd”, stod det någonstans. Jag tror inte att så många svenska tidningar skulle skriva så. Att vara muslim anses av de flesta svenska journalister inte stå i automatisk motsats till att vara svensk. Man kan vara muslim och svensk, precis som man kan vara kristen, buddist, jude eller hindu samtidigt som man är svensk.
I ditt reportage i Sydsvenskan nyligen om tre muslimska tjejer ingår bland annat Kawtar Chibli, vars pappa är socialdemokraten och imamen Ayoub Chibli på Islamic Center som du själv skrivit om vid ett par tillfällen (TV4 – SDS – SDS – SDS – DN – Skånskan). Han var nämndemannen som är emot homosexuella och påstås vilja införa sharialagar. Hur ser du på problem som dessa, att vi de facto importerar ett slags hat som vi relativt nyligen själva fått bukt med – även avseende judar, och att kraven på sär- och sharialagstiftning dyker upp med jämna mellanrum? Vad säger att det inte blir så när den muslimska gruppen växt sig ännu större och starkare om några decennier?
- Jag har tidigare intervjuat Ayoub Chibli om hans syn på homosexualitet och skrivit om detta i Sydsvenskan. Han anser att homosexualitet går emot Koranen, ungefär på samma vis som många pingstpastorer anser att homosexualitet går emot Bibelns ord. I samband med intervjun med Chibli så publicerade Sydsvenskan även ett reportage om homosexuelle muslimen Ardeshir Bibakadabi, som sade: ”Jag är muslim. Jag tror på Gud. Imamerna säger att man ska undertrycka de här känslorna. Men Gud vill inte att man lever olycklig.”
- När det gäller sharialagar: få muslimer jag har träffat vill ändra de svenska lagarna och byta ut dem mot ett annat system. När Mahmoud Aldebe 2006 skrev till riksdagspartierna om att han ville se särlagstiftning för svenska muslimer fick han kraftigt mothugg av många muslimer, exempelvis av Malmöimamen Idriz Karaman.
Anser du att dessa tre tjejer är representativa för muslimska kvinnor rent generellt?
- Kvinnorna representerar bara sig själva, inte hela islam eller alla muslimer. Den ”typiske muslimen” finns inte, precis som den ”typiske kristne” inte finns. Mina närmaste grannar, i lägenheten bredvid vår, är svensk-palestinier. De är sekulära muslimer. De fastar inte men firar Ramadans slut, ungefär på samma vis som sekulära kristna svenskar firar jul och påsk. Min familj brukar få mat av dem dem då, det blir nästan alltid över. De firar jul också, lite trevande, har julgran och frågar oss med glimten i ögat hur man egentligen gör när man firar jul, vad som är viktigt på julbordet o s v. Vi är goda vänner, bjuder varandra på mat och ett glas vin då och då.
- Mamman i familjen är uppvuxen i Skåne. Pappan är uppvuxen i Jordanien. I antimuslimers ögon kommer mina grannar alltid vara främlingar i Sverige. Deras närvaro är dålig i sig. Det finns inga moderata muslimer, säger de som slåss mot muslimsk invandring till Europa. Men jag ser i min vardag hela tiden exempel på muslimers individualitet och på olika förhållningssätt till religionen.
- Det finns likheter mellan nidbilden av muslimer och nidbilden av Sverigedemokrater. Båda grupperna betraktas som onda, nästan hjärntvättade sektmedlemmar, i princip likadana allihop. Men om man inte kan se även muslimer eller Sverigedemokrater som människor så faller möjligheten till förståelse för hur de tänker och vad de vill.
Kan du nämna något muslimskt land där kvinnor åtnjuter samma slags frihet som i Sverige?
- Nej, det kan jag inte. Kvinnors relativa frihet är en av de bästa sakerna med Sverige, tycker jag.
Är vissa muslimers lättkränkthet och aggressiva reaktioner på mer eller mindre infantila teckningar förenligt med moderna, västerländska samhällen där en stark yttrandefrihet råder?
- Att bli arg, ledsen och upprörd är absolut förenligt med moderna, västerländska samhällen. Att däremot ta till våld eller kräva att konstnärer ska hålla käften och skapa mindre upprörande konst är däremot inte förenligt med de upplysningstankar som moderna, västerländska samhällen bör bygga på. Anser jag.
Så kallade hedersbrott har blivit ett tämligen vanligt inslag i det svenska samhället i och med den stora invandringen från framför allt muslimska länder. Anser du att ni journalister och politiker har tagit detta problem på allvar och gjort tillräckligt för att stävja den brutala verklighet många invandrarflickor lever i? Hur tycker du att den feministiska rörelsen hanterat frågan?
- Hedersförtryck är ett stort problem för många i Sverige idag. Jag och Sydsvenskan har skrivit mycket om det. Kuratorn på Rosengårdsskolan berättade för mig att de upptäcker att 8-10 elever – den yngsta gick i femte klass – varje år gifts bort i arrangerade äktenskap. Jag ser att frågan om hedersförtryck är på mediernas agenda på ett annat sätt än för tio år sedan. Journalister har blivit bättre på detta – tidigare saknades medvetenheten om hur stort problem detta är. Kanske fanns även en feghet, att man inte skulle lägga sig i hur andra kulturer levde. Politikerna vill jag inte recensera, det ligger inte i min roll som politisk reporter.
Är det ett problem att journalister och politiker i 99 procent av fallen själva inte bor i den mångkultur de själva säger sig vurma så mycket för?
- Jag vet inte om det är så. Jag upplever mångkultur där jag bor. På mina barns skola har drygt hälften av eleverna utländsk bakgrund. Jag kan inte uttala mig om journalister generellt, men vet inte om jag träffat så många nyhetsjournalister som ”vurmar” för mångkultur i sin yrkesroll. Det finns ett missförstånd om nyhetsjournalister: att de är politiskt motiverade och styrs av sina privata åsikter. Men de flesta nyhetsjournalister jag känner drivs av att avslöja och berätta – oavsett om storyn de får fram gynnar ett visst politiskt läger. Lojaliteten till yrket och till storyn är starkare än lojaliteten till det parti som de röstar på privat. Det har funnits ett undantag: bevakningen av SD. Historiskt har den präglats alltför mycket av journalisters privata motvilja mot SD. Men det har blivit bättre.
Kan du vara det minsta lilla självkritisk i rollen som journalist över hur du och dina kollegor faktiskt, som bland annat Janne Josefsson och andra uttryckt vid ett flertal tillfällen, tystat och slätat över invandringens konsekvenser?
- När det gäller hedersförtryck tycker jag att vi har varit för tysta, även om det håller på att bli bättre. Jag tycker inte heller att tidningar eller medier rapporterat tillräckligt om politiskt våld. Attentatet mot Sverigedemokraten Issa Issa i Göteborg – som fick arton knivhugg av meningsmotståndare – känner de flesta svenskar inte till. Det borde ha fått större uppmärksamhet. Hade det varit en folkpartist eller socialdemokrat som attackerats med kniv på grund av dennes åsikter tror jag storyn hade fått större spridning. Det är ett exempel på att bevakningen av SD ännu inte riktigt normaliserats.
Varför tror du att sajter som Avpixlat drar till sig så många läsare? Finns det ett vakuum att fylla i svensk media?
- Jag tror att det finns en efterfrågan på nyheter som smeker den egna politiska uppfattningen medhårs. Jag tror att många av Avpixlats läsare gillar att läsa om saker som bekräftar deras världsbild: att invandringen hotar Sverige, att svenska massmedier mörkar sanningen, att SD är det bästa partiet och att feminism och genusvetenskap är något löjligt.
- Att Avpixlat inte lyder de pressetiska reglerna bidrar också till attraktionen, tror jag. Avpixlat har inget utgivningsbevis, ingen ansvarig utgivare, och kan skriva i princip vad som helst utan att behöva stå till svars för det. Det finns ingen person som representerar Avpixlat. Avpixlat kan inte, som exempelvis Sydsvenskan, SVT och Expressen, klandras av Pressens opinionsnämnd eller Pressombudsmannen.
- Den främlingsfientlighet som tillåts flöda i kommentarsfältet är nog också en attraktionsfaktor. Avpixlat blir en ventil att skriva av sig saker om romer, muslimer, feminister och journalister. Det här hatet skrämmer mig, och är till viss del anledningen till att jag gör den här intervjun. Jag har tidigare fått hot- och hatbrev och telefonsamtal hem efter att Avpixlat och föregångaren Politiskt Inkorrekt skrivit om mig. Jag tänker nu: om jag förklarar hur jag tänker och visar vem jag är, så kanske jag framstår mer som en människa i Avpixlats läsares ögon.
- En kommentator skrev häromdagen på Avpixlat att jag är en ”hjärnskadad infiltratör”. Han menade att jag är en landsförrädare långt värre än Vidkun Quisling (som samarbetade med nazisterna i Norge under andra världskriget). Han och flera andra Avpixlat-kommentatorer ansåg att jag borde ”tvångsförvisas till valfritt muslimskt land”. Det här med landsförrädare gör mig rätt så irriterad. Sverige är en del av mig som jag varken kan eller vill göra mig av med. Längst in i T-shirtlådan har jag en ful gul landslagströja, en syntetig kliig sak som jag ibland drar på mig när det är fotbollslandskamp på tv. Jag har bott utomlands, gillat det men även längtat hem. Jag har bjudit spanjorer på kräftor och Östgöta Sädes och skrutit om svenska saker som betald föräldraledighet och Zlatan Ibrahimovic, alltmer oförblommerat i takt med att nivån i snapsflaskan sjunkit. Är jag en landsförrädare?
- Jag är svensk – stolt över det ibland, skamsen över det ibland. Som när jag läser om hur flyktingdebatten gick på 30-talet, när många svenska riksdagsmän ville stänga dörren för flyende judar. Då skäms jag (trots att jag inte ens var född).
I såväl Sverige (DN) som Norge (Dagbladet) har det konstaterats att oavsett så kallad socioekonomisk bakgrund är invandrare från vissa delar av världen överrepresenterade när det gäller framför allt grov våldsbrottslighet. Är det ett problem som bör belysas och diskuteras?
- Jag är ingen expert på brottslighet, men tycker att det är märkligt att Avpixlats fixering vid kultur som förklaring till våldsbrott bara tycks gälla personer med utländska rötter. Fråga vilken polis som helst: kombinationen alkohol och hustrumisshandel är vanlig. Ändå är det få som talar om ”den svenska spritkulturen” som en förklaring till dessa brott, eftersom alla inser att förklaringen är för generaliserande.
- Ofta tycker jag att forskare är för osynliga i svenska medier – det är för mycket tyckande och för lite fakta. Eftersom jag, som sagt, inte är någon expert på området brottslighet så citerar jag vad Brottsförebyggande rådet skrivit: ”Det finns flera förklaringar till att personer med utländsk bakgrund oftare misstänks för brott, än person födda i Sverige av svenskfödda föräldrar. En förklaring är att personer som är födda utomlands, eller har minst en utrikes född förälder, oftare polisanmäls eller blir föremål för polisens spaningsarbete. Detta främst när personer skiljer sig mycket utseendemässigt och kulturellt från personer med svensk bakgrund. Ytterligare en förklaring kan vara att det finns svårigheter med att bryta upp från sitt hemland och bosätta sig i ett nytt land. Därutöver har många utrikes födda sämre sociala förutsättningar än genomsnittssvensken, något som generellt påverkar risken att utveckla kriminalitet. Segregationen kan vara ytterligare en förklaring, eftersom det minskar möjligheterna att etablera sig i det svenska samhället.”
När Per Gudmundson belyste denna slags överrepresentation i Norge (SvD) blev han attackerad från alla håll av mediamänniskor som menade att detta inte var relevant och i vissa fall att han var rasist. Varför denna otroligt känsliga beröringsskräck i svensk media? Tror du att svensk medias hållning snarare kan ha motsatt effekt?
- Jag kan inte just denna fråga, men gillar generellt sällan när folk blir stämplade som rasister istället för man bemöter deras argument.
—
Gällande de hot Orrenius tar upp vill vi klargöra, om det mot all förmodan skulle råda några som helst slags oklarheter kring detta, att det är fullständigt oacceptabelt och detta är inget vi på något sätt stödjer eller vill förknippas med. De som utövar dessa hot har inget på Avpixlat att hämta – de beter sig minst lika illa som AFA och dylika grupper som medelst just våld och hot försöker skrämma oliktänkande till tystnad. Är man inte för en öppen och demokratisk debatt gör man klokt i att låta bli att delta i diskussionen på Avpixlat – sådana personer är inte önskvärda här.
