ORÄTTVISOR Politik handlar om att prioritera. Så ser verkligheten ut. “Allt åt alla” är en omöjlighet hur högt somliga än skriker och kräver det. Via media blir vi varse om hur snett våra politiker prioriterar. Hur nyanlända högprioriteras i resursfördelningen. Hur andra grupper blir lidande. Det handlar inte om någon liten snedfördelning. Det vet alla som läst våra artiklar om miljardregnet över asylindustrin i Sverige. Resurserna som ställs till de “ensamkommande barnens” förfogande är gigantiska och något svenska barn och ungdomar endast kan drömma om.
Jämför detta med exempelvis hur Wiktor, som drabbades av akut lymfatisk leukemi, behandlats av det offentliga. Unge Wiktor fick cellgiftsbehandling under två och ett halvt år. När han ansågs färdigbehandlad fick pappa Peter inte längre någon ekonomisk hjälp från Försäkringskassan. Under fyra månader var familjen utan bidrag. Till slut beviljades man 1/4 dels vårdbidrag för sonens diabetes, men inget för den förvärvade hjärnskadan.
Syftet med denna text är inta ett ställa grupp mot grupp utan att visa hur våra politiker konsekvent nedprioriterar vissa delar av befolkningen i någon form av missriktad “godhet”. Det är så här Sverige ser ut 2012. Splittringen mellan grupper skapas genom den förda politiken. Positiv särbehandling innebär per automatik även negativ särbehandling.
Det är inga svenska barn som erhåller tusentals kronor – skattefritt – i motivationsbidrag för att gratis gå och lära sig det svenska språket. Det är inte svenska ungdomar som erhåller gratis körkort. Exemplen är otaliga.
Skolverket
Norra Skåne
Skånskan
Relaterat
261 miljoner till ensamkommande enbart i Västerbotten
Asylsökande – en miljardindustri i Sverige
