OPINION Någon måste ha fått totalt hjärnsläpp den dagen det beslutades att lattefeministen och överklassrebellen Anna Laestadius Larsson på livstid skulle bli stående krönikör i Svenska Dagbladet. Dessa krönikor är ibland bara genant banala och intetsägande men är normalt impregnerade med de där klassiska finrumsvänsteråsikterna. ”Har svenskarna blivit totalt hjärtlösa” undrar hon i sin krönika från den 26 januari och tar upp ett fall med en sydossetisk familj. Hennes argument för att just denna familj bör få permanent uppehållstillstånd är att familjemedlemmar förolyckats och att ett av barnen är ”apatiskt”. Och hela familjen mår förstås dåligt av den utdragna och osäkra processen.
Detta mysterium med apatiska barn är väl ett kapitel för sig. För att göra en lång historia kort finns utbredd skepsis i vårdapparaten mot själva begreppet, men den som offentligt vågar uttrycka tvivel kan vara helt säker på att hängas ut och mobbas av hela godhetsmaffian. Sålunda uppstår någon sorts ”konsensus” om att barnen inte simulerar eller påverkas av föräldrarna. Det är alltid vanskligt att uttrycka sig om enskilda barn och deras situation, men generellt tvivlar jag. Ska man sammanfatta lite så brukar den här ”apatin” intimt hänga samman med om familjen har något att tjäna på den. Slump?
Oavsett detta kan man ju lätt hålla med om att det här är en familj som det gått mycket illa för, med dödsfall i krig och trafikolyckor samt oturen att komma från Sydossetien. Det som Anna borde förstå är att dödsfall i familjen och att komma från Kaukasus handlar om mer än en familj. Myndighetsutövning ska inte vara godtycklig utan bör följa vissa riktlinjer. Och även om Migrationsverket i ett internationellt perspektiv har väldigt liberal praxis så stretar man faktiskt emot lite när det gäller beslut som kan uppfattas som grönt ljus för befolkningen i ett helt område.
Anna Laestadius Larsson är emellertid som alltid givmild. Och det är ju ganska bekvämt att ständigt vara den som är ”god” och extra lätt blir det att vara god när man själv inte behöver dra något särskilt tungt lass. Det kallas att vara generös på andras bekostnad och är egentligen inte så sympatiskt.
Men om nu media och de hjärtlösa svenskarna inte ställer upp på kampanjen och Migrationsverket står fast vid sitt beslut (långt ifrån säkert) så kan ju Anna ordna upp saken själv. Som journalist med ett tvåsiffrigt antal år i yrket och till på köpet gift med före detta Aftonbladet-chefen och jetsetföresläsaren Sverker Laestadius, måste hon ju ha tillgång till ekonomiska medel. Om inte annat kan man ju låna lite på banken med den fina bostaden som säkerhet. Därmed har hon ju alla möjligheter att ordna upp den ossetiska familjens situation på egen bekostnad.
Om hennes personliga engagemang och ekonomiska insats inte kan bana väg för ett visum kan hon ju i stället hjälpa familjen med hyran i Ossetien. Att överföra pengar är nämligen lätt, om man vill. Så kom igen nu Anna, du har väl inte blivit hjärtlös? Eller har du ett hjärta bara när det är skattebetalarkollektivet som står för fiolerna? Det fina är också att när du ställt upp för denna ossetiska familj så finns det tusen och åter tusen till som befinner sig i samma situation. Här öppnar sig en möjlighet för Anna att få känna sig god under lång tid framöver.
Själv kan jag tillägga att jag inte har något emot den ossetiska änkan ifråga, även om jag är lite avvaktande gentemot föräldrar vars barn hux flux blivit ”apatiska”. Uppenbart förekommer mycket skojerier med det där, vilket myndigheterna absolut inte borde belöna. De som känner mig skulle kunna intyga att jag absolut inte är hjärtlös, däremot ogillar jag naiva kampanjer som får migrationspolitik att handla om endast en familj och sedan en till och sedan tiotusen till, samtidigt som hela samhället håller på att rivas isär. Har Migrationsverket kommit fram till att ett återvändande till Sydossetien inte är riskfyllt så är det förmodligen så. Sedan har jag all förståelse för den som hellre vill bo här än där, det gäller ju i allra högsta grad även mig.
Jag har ett par reflektioner till. Den Sydossetiska ”självständighetskampen” som Anna lite aningslöst hänvisar till var ju framgångsrik och något krig hotar inte. Georgien har ingen chans att återta Sydossetien, som däremot istället blivit direkt beroende av Ryssland. Det är georgier, inte sydosseter, som har svårigheter att återvända till Sydossetien.
Och om mamman och hennes familj skulle få permanent uppehållstillstånd vill jag att någon hälsar henne följande. Lycka till i ditt nya hemland och hoppas att godhetskollektivets engagemang sträcker sig längre än till att fixa uppehållstillstånd och att de hjälper dig med jobb och bostad. Erfarenheten visar annars att du löper hög risk att bli myndighetsklient från dag ett.
Hadoque
