NORGE Norsk domstol beslöt idag att Utöya-massmördaren Anders Behring Breivik fortsatt ska stanna i häkte fram till rättegången som inleds den 16 april. Själv yrkade Breivik på att släppas fri och att han dessutom borde tilldelas krigskorset av den norske kungen.
För det svenska PK-etablissemanget, som cyniskt använt denne galnings massmord på 69 socialdemkratiska ungdomar som ett verktyg för att försöka tysta en legitim migrationspolitisk debatt, har det varit en stor besvikelse att Breivik av psykiatriker konstaterats lida av en eller flera allvarliga psykiska störningar. Det är förstås inte lika lätt att smeta ned Sverigedemokrater, Fremskrittspartister och Dansk Folkepartister som medskyldiga till dessa ohyggliga brott om de visar sig vara en sjuk människas verk.
Så skriver idag exempelvis Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl att Breiviks diagnos är ett sätt att slippa ansvar. Vem är det som vill slippa ansvar frågar man sig förstås. Ja, inte Breivik i varje fall som själv (i likhet med de flesta allvarligt störda) anser att han är fullt frisk och en norsk hjälte som bör dekoreras av kungen för sina insatser.
Är det kanske psykiatrikerna som vill frånta Breivik ansvar och i så fall varför? Sandahl talar om nationell skam som motiv och jämför med den norske nobelpristagaren i litteratur Knut Hamsun, som under andra världskriget öppet tog ställning för de tyska nazisterna och vars politiska sympatier man efter kriget i en rättslig process valde att tillskriva en påstått nedsatt mental förmåga hos Hamsun. Men parallellen haltar. Hamsun var innan han drog vanära över sitt land en hyllad författare och Nobelpristagare, en internationell prydnad för den norska nationen. Naturligtvis var det besvärande att en så upphöjd person begått landsförräderi genom att ställa sig på ockupationsmaktens sida, en ockupationsmakt som dessutom begått sådana ohyggliga folkrättsbrott.
Motsvarande problematik finns dock inte för Breivik som, vore det inte för att han begått det värsta massmordet i Norges historia, skulle varit en helt okänd figur som suttit på sitt rum och plitat på ett osammanhängande manifest utan några som helst Nobelpriskvaliteter och som endast de närmast sörjande orkat läsa. Norge har aldrig hyllat Breivik och därför är det heller inte besvärande för nationen att fälla honom till ansvar för hans gärningar. Desto mer besvärande är den pykiatriska diagnosen för sådana som Ronnie Sandahl som ser verktyget vridet ur sin hand, obrukbart att använda för att stigmatisera den demokratiska rörelse som sedan valet 2010 är förankrad i Sveriges riksdag och som under lång tid haft stort parlamentariskt inflytande i våra grannländer.
Vi förstår att Ronnie Sandahl och hans vänner är besvikna, det blev de redan när inte ens de mest högerextremistiska grupperna ville kännas vid det Breivik hade gjort utan tvärtom tog avstånd från det. Det var illa nog att man tvingades använda Breivik som en ensam gärningsman utan vänner någonstans. I avsaknad av någon grupp som tagit på sig ansvaret har man genom att peka på vissa ytligt sett gemensamma problemformuleringar i Breiviks manifest och hos etablerade demokratiska politiska partier försökt extrapolera dessa likheter till en retorik som går ut på att var och en som talar om problem med svensk invandringspolitik eller kritiserar något i den muslimska ideologin också legitimerar Breiviks massmord.
Det är naturligtvis en fullständigt horribel tankegång, men Ronnie Sandahl är tyvärr långt ifrån den ende med journalistpenna i handen som inte dragit sig för att i brist på verkliga argument, envetet och ogenerade över sitt cyniska utnyttjande av 69 mördade ungdomar, driva denna tes. När nu Breivik inte bara konstateras ha varit ensam utan dessutom allvarligt psykiskt störd, då blir det besvärligt igen. Det är inte för norska staten det är genant om Breivik skulle befinnas tillräknelig och dömas till fängelse. I stället är det för den svenska PK-maffian som det är genant att se den argumentation som man investerat hela sitt journalistiska anseende i smulas sönder därför att Breivik förutom att ha agerat ensam också är spritt språngande galen.
Man ser samma journalistiska desperation komma till uttryck i videoinslaget ovan där det enda man tycks intresserad av är att slå fast att Breiviks konstiga rörelse med armarna skulle vara en “högerextrem hälsning” och att den riktar sig till hans sympatisörer där ute. För gemene man ser det inte som nån hälsning över huvudtaget, mer som att han vill visa upp sitt handfängsel, och – som sagt – några skaror av sympatisörer där ute som skulle återgälda Breviks hälsning har ingen ännu lyckats finna.
