OPINION Genom att använda sökverktyget Google kan man få en uppfattning om hur människorna i ett land ser på sig själva – om de är stolta över sin särart och sin kultur som i de flesta länder eller om man tvärtom är fallen åt självförakt och kulturmasochism som i Sverige, där ord som ‘osvenskt’ är det högsta beröm man kan ge och självaste statsministern kan stå i riksdagen och hävda att svenskar inte finns. Om detta skriver signaturen Hadoque.
Som vi alla vet är svenska officiellt språk inte bara i Sverige, utan även i Finland. Antalet människor med svenska som förstaspråk är förstås drastiskt lägre, men frågor som berör Finland avhandlas kontinuerligt på svenska, både i Finland och i Sverige. Jahapp. Då googlar jag frasen ”FN kritiserar Finland” (glöm inte citattecknen) och får till min stora förvåning noll träffar. Vad är nu detta? Finland tar ju emot ytterst få flyktingar och har en helt annan attityd än Sverige när det gäller att bevisa sin (själv)godhet i internationella frågor. Man ser ändå en (!) ”snarlik” träff som avhandlar en nyhet om Finlands behandling av samer.
Då undersöker vi terrorns nya hemland Norge och får noll träffar för den svenska frasen ”FN kritiserar Norge”. Inget att rapportera om där, i alla fall inte på svenska, men det drar faktiskt iväg till ett par tusen träffar för den norska varianten på frasen. Då tar vi det rasistiska, karikatyrritande Danmark som ju stått under Dansk Folkepartis inflytande ett antal år. Magert resultat, fem träffar, och faktiskt ingen med direkt koppling till någon svensk tidning.
Då matar vi in frasen ”FN kritiserar Sverige” och plötsligt får vi inte mindre än 14 000 träffar. Tillåter man snarlika varianter på frasen drar det snabbt iväg till hundratusentals från alla typer av nyhetsmedia. Självklart skriver svenska journalister, bloggare och andra som använder svenska i första hand om Sverige. Men reflektera lite över obalansen. Noll. Noll. Fem. Fjorton tusen!
Tar man istället ”Amnesty kritiserar X” får man ett ännu mer spektakulärt resultat. Inga eller enstaka träffar för grannländerna och sanslösa 156 000 för Sverige. Testa själva så får ni se. Självklart ska kritik mot myndigheter inte förtigas och självklart ska det egna landet så i fokus för debatten. Och ingen säger att Sverige är ett fulländat land som inte ska kritiseras. Men reflektera över symbiosen mellan Amnesty som har ett ständigt behov av uppmärksamhet kring det egna varumärket och journalister som älskar att framställa Sverige i mindre god dager.
Alla som följer svensk nyhetsrapportering och svensk debatt vet vad det handlar om. I de gamla öststaterna brukade nyhetsrapporteringen avspegla de egna myndigheternas generositet och allmänna förträfflighet, inte minst i internationella frågor. Den svenska varianten är en sorts bisarr inverterad version av detta, som snarast kan liknas vid navelskådning i kombination med sekteristisk självrannsakan. Och ständigt är det FN:s och Amnesty som ställer upp och levererar den kritik som vi så gärna vill höra. Lägg märke till att vi sällan eller aldrig får jämförelser med andra länder som skulle vara bättre, Sverige jämförs istället med ett godhetsideal som vi aldrig kommer att nå upp till. Dessa utpekanden kommer aldrig att upphöra, vad vi än gör.
Det kan te sig barockt, komiskt att det land som ständigt vill vara bäst i klassen ifråga om till exempel bistånd och flyktingmottagning ständigt vill peka ut sig självt som klandervärt. Tyvärr finns det en agenda, som gör det hela lite mindre lustigt. Detta är subtil (eller är den så subtil egentligen?) propaganda med ett uttalat syfte, att svensken till varje pris inte ska ifrågasätta myndigheternas snällism som han eller hon varje dag betalar för. Tvärtom ska man gärna skämmas lite för att man inte vill ställa upp ännu mer. Detta är mediemakt i händerna på de maktfullkomliga. Det är också självklart ett effektivt vapen att använda mot Sverigedemokraterna, som har den stora fräckheten att anse att Sverige i dessa avseenden ska bli lite mer likt sina grannländer.
Och det är ju detta som borde provocera varje logiskt tänkande person. Om nu Sverigedemokraterna helst ska rullas i tjära och fjädrar för att man vill vrida vår migrationspolitik mot norsk nivå, varför är då kritiken mot Norge i det närmaste obefintlig?
Det väcker ibland anstöt när poliser utreder polisarbete. Själv anser jag att svenska journalister inte är mogna uppdraget att granska svensk journalistik. De tror kanske att de sätter sig upp mot makten när de likt papegojor upprepar ”Amnesty kritiserar Sverige”. Det är fel. De är Reinfeldts och Sahlins villiga vovvar. De går i maktens korta koppel och drar inte åt något håll av egen vilja. Vissa måste nog kallas dumma, andra är nog snarare anpassliga och karriärmedvetna.
Med tanke på att jag skriver här under anonym signatur ska jag inte vara alltför hätsk mot dem som inte helt öppet går tvärs emot hela etablissemanget. Jag vårdar också en yrkeskarriär. Men lite ryggrad och intellektuell självständighet borde man kunna kräva, även om det kan vara obekvämt.
Hadoque
