KRÖNIKA I en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen kritiserar juristen och författaren Jesús Alcalá Skolverkets nya riktlinjer om muslimsk burka och nikab i skolan. Han menar att alla, från riksdagen och nedåt i hierarkin, fegar i frågan när man skjuter den ifrån sig och lägger den i knät på varje enskild skolas rektor eller rentav ämneslärare. Alcalá anser också att Skolverket i sin tillåtande inställning är oproportionerligt undfallande gentemot en muslimsk minoritets långtgående särkrav och viftande med religionsfriheten som förevändning, och inte använder sig av de verktyg som faktiskt finns för att sätta gränser för hur och var och på bekostnad av vad och vilka religionen får utövas i samhället.
Alcalá har tidigare tagit allmän ställning mot den heltäckande muslimska ansiktsslöjan. Till följd av sitt utländska ursprung har han klarat sig undan de värsta rasistpåhoppen som annars följer som ett brev på posten mot den som försöker stå upp för en modern västerländsk och jämställd värdegrund gentemot det hårda institutionella kvinnoförtryck som burkan och nikaben är ett uttryck för.
Alcalá menar nu att Skolverket faller undan för kvinnoförtryckande religionsutövning trots att man inte behöver. Han pekar bland annat på att Europarådet slagit fast att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter” men att Skolverket förtiger och underlåter att använda sig av detta verktyg för att stå upp för den svenska jämställdheten som ju i andra sammanhang är en så angelägen och prioriterad målsättning att man till och med tillåter omvänd diskriminering, kvotering och dagtingande med kravspecifikationer för att uppnå den.
Uppenbarligen finns det dock en prioritering som är än starkare och det är att tillgodose den muslimska gruppens särintressen, också när de går helt på tvärs med Sveriges demokratiska värdegrund. Många gånger handlar det nog också om rädsla inför PK-inkvisitionen som kan slå ned hårt på den som vågar meddela avvikande uppfattning i frågor som dessa. Man tar därför det säkra för det osäkra och godkänner allt när kraven är relaterade till islam och det finns minsta risk att bli kritiserad för intolerans och främlingsfientlighet.
Det är troligen också huvudskälet till att riksdagen, Skolverket, DO osv samtliga delegerar vidare ansvaret för frågan till nästa nivå och nästa. Säkert gör ansvarig rektor på skolan också detta och låter ämnesläraren få ta konflikten med religiösa fanatiker i klassen och de ofta obehagliga påtryckningarna från deras lika fundamentalistiska familj och släkt. Eller som Alcalá säger:
Att vara emot ett förbud för heltäckande slöja i skolan har ofta sin grund i rädslan för rasism. Men skolan är folkrätts- och grundlagsskyldig att verka för jämställdhet.
Alcalá påtalar också det anmärkningsvärda i att Skolverket lagt ned över ett års arbete på att producera en text på blott nio sidor i frågan, med en analys av Diskrimineringsombudsmannens utlåtande efter en omtalad DO-anmälan och en vägledning för skolorna. Men vem är egentligen förvånad? Det tog DO över två år att få ur sig något och när man sent om sider gjorde det så inskränkte det sig till ett hypotetiskt resonemang om att det troligen hade varit diskriminering att inte låta den DO-anmälande eleven få ha nikab på sig i klassrummet samtidigt som man alltså inte tog saken till domstol. Mycket märkligt men visar precis hur rädda alla ansvariga är att ta tag i frågan, trots att man sitter på höga tjäntemannastolar och har duktigt betalt med hänvisning till att man har just ett stort ansvar. Alcalás allmänna omdöme om Skolverkets skrivbordsprodukt är att:
Bristerna i Skolverkets analys är påtagliga. Argumenten är få och torftiga. Mycket förtigs och hoppas över. Inga principiella resonemang förs.
Enligt Skolverkets nya riktlinjer är ett generellt förbud mot ansiktstäckande slöja inte är tillåtet. Skolan får bara säga nej till burka och niqab i undantagsfall om man har starka pedagogiska eller praktiska skäl för detta. Det kan handla om hygien- och säkerhetsregler som måste följas inom vård, livsmedel, byggnads osv. Och, som sagt, det är den enskilde läraren som måste ta konflikten med den islamistiska elev som vägrar anpassa sig till det svenska samhället och nu också fått en skrift från Skolverket att slå i huvudet på landets redan i massinvandringens spår hårt ansträngda och underbetalda lärarkår.
Läraren måste innan ett slöjförbud uttalas vända ut och in på sig själv och i enlighet med Skolverkets nya riktlinjer “beakta om undervisningen kan anpassas och om det finns andra alternativ att genomföra undervisningen än att be eleven ta av sig den heltäckande slöjan“. Även en så enkel sak som att identifiera att det är rätt elev under skynket måste hanteras på omständligt sätt. En kvinnlig lakansinsvept islamistelev behöver enligt skolverkets nya riktlinjer inte visa sitt ansikte för sin manliga lärare. I stället skall någon kvinnlig skolanställd tillkallas till klassrummet eller skrivsalen för att utföra identifieringen.
Skolverket kallar detta för ”respekt för enskilda elevers val av klädsel”. Men att kalla detta samhällsavskärmande och identitetsfråntagande religiösa underkastelseattribut för ett klädesplagg är förstås lika logiskt som att kalla en tvångströja för kläder. Alcalá skriver:
Men handlar det verkligen om rätten att klä sig som man vill? Är ansiktstäckande slöja ett klädval i största allmänhet? Ku Klux Klan – är deras kåpor ett klädval vilket som helst?
Naturligtvis inte. Och som Alcalá också resonerar en del kring är religionsfriheten en ömsesidig rättighet. Du har rätt till din religiösa tro men inte villkorslös rätt att praktiskt utöva den hur och var som helst, där den inkräktar på andras rimliga rättigheter. Religionsfriheten föreskriver också rätten att slippa religion och med den här sortens långtgående och extrema krav på att utöva sin religion pådyvlar man alla andra sin religion på ett oacceptabelt sätt. Din religionsfrihet inskränker sig i princip till tankens frihet och till friheten att samlas i slutna sällskap för tillbedjan. Inget därutöver är absoluta religiösa rättigheter i det civila sekulära samhälle och offentliga och gemensamma miljöer vi alla ska vistas i tillsammans. Alcalá igen:
…det finns en skillnad mellan trosfrihet och rätt att i allo utöva sin tro. Religionsfrihet är alltså en sak. Rätten att bruka sin trosfrihet hur och var man vill är någonting annat. Skolverkets uppfattning, att bärande av ”klädsel som har etnisk/kulturell bakgrund” innefattas av religionsfriheten, är högst tveksam. FN:s konvention mot kvinnodiskriminering ålägger staterna att sätta stopp för sedvänjor, också religiösa sådana, som ”innebär diskriminering av kvinnor”. Staterna ska se till att bryta de ”kulturella beteendemönster… som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet”.
Skolverket nämner inte ens konventionen. Varför? Läs de citerade konventionsreglerna på nytt och byt ut ”diskriminering av kvinnor…det ena könets underlägsenhet” mot ”rasdiskriminering…den ena rasens underlägsenhet”. Med den läsningen – skulle Skolverket fortfarande strunta i konventionen?
Även Europarådet har fört långtgående principiella resonemang där man å ena sidan ger religionsfriheten en stark ställning, liksom respekten för traditioner och kultur, men å andra sidan är lika tydlig med att dessa rättigheter inte får åberopas för sådant som innebär könsdiskriminering och kränkningar av kvinnors rättigheter. Så här skriver Alcalá:
Europarådet har antagit en resolution som säger att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter”, att staterna ”måste bekämpa religiöst betingade stereotyper av mannens och kvinnans roller” och att staterna inte får acceptera ”religionsfriheten eller kravet på respekt för kultur och tradition” som skäl till att pracka på bland annat underåriga flickor ”religiösa klädkoder”.
Skolverket ignorerar resolutionen. Varför? Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ger religionsfriheten ett mycket starkt skydd. Ändå har Europadomstolen inte haft invändningar mot Frankrikes slöjförbud i skolan. Tvärtom har Europadomstolen avvisat eller avslagit klagomål som gällt det förbudet. Skolverket tiger om Europadomstolens rättspraxis. Varför?
Alcalá anser att Skolverkets riktlinjer uttrycker en tankemässig ensidighet. Religionsfriheten görs överordnad den svenska jämställdhetens värdegrund som man här bekvämt väljer att inte alls diskutera. Skolverkets resonemang utgår enögt ifrån att det är religionsfriheten som skall tillgodoses och att inga principiella värdeargument får anföras mot ansiktsslöjans användning i skolan - inte ens övriga elevers religionsfrihetsrelaterade rättighet att slippa pådyvlas religion under skoltid. Endast praktiska skäl får hänvisas till och även då skall skolan och läraren göra långtgående ansträngningar för att anpassa undervisningen och lösa dessa problem innan man får be eleven ta av sig ansiktsslöjan.
Alcalá har även tittat lite på tillämpningspraxis i ärenden av det här slaget och dömer i skenet av den granskningen ut Skolverkets tjänstemän som naiva. Han menar att på skolor där man varit tillmötesgående mot de elever som krävt att få bära burka och niqab har det lett till att övriga elevers rättigheter satts på undantag. De har inte kunnat röra sig fritt i klassrummet, tvingats acceptera konstiga arrangemang som de funnit stötande av värdegrundsskäl och upplevt som kränkande för deras värdighet.
Alcalá nämner det uppmärksammade fallet med Hjalmar Strömerskolan i Strömsund för ett par år sedan där man monterade upp skärmar i klassrummet för att de kvinnliga eleverna skulle kunna delta i lektionerna utan slöja och för att de manliga muslimska eleverna krävt att kvinnorna isolerades från männen. Helst skulle kvinnorna heller inte öppna munnen i klassrummet. Så här skrev skolans ledning i sin utvärdering av detta märkliga experiment:
Vi har under läsåret lyckats få bort de skärmar som uzbekiska kvinnor tidigare satt gömda bakom. Däremot kan man inte säga att eleverna kan arbeta tillsammans, eftersom könsbarriären sätter stopp för grupporienterade övningar och kommunikativa aktiviteter i klassrummet[…] Kontakten med läraren blir sämre om vissa elever sitter tysta bakom en skärm och en niqab…
Även Åsö Vuxengymnasium i Stockholm nämns av Alcalá som ett exempel på hur andra elevers rätt sätts på undantag för att tillgodose en eller ett pars elevers orimliga krav på att få diktera villkoren i klassrummet. Här förbjöds de manliga eleverna att röra sig fritt i klassrummet. De var nämligen ett krav från två kvinnliga elever att männen inte lämnade sina platser eller vände sig om i klassrummet för att de skulle gå med på att ta av sig ansiktsslöjan. Alcalá ställer några angelägna frågor:
Varför vägs inte den burka/niqabbärande elevens rätt mot andra elevers rätt? Är rätten att bära burka och niqab viktigare än rätten att röra sig fritt? Ska den manssyn som burka och niqab uttrycker få tvinga fram ”praktiska lösningar”, det vill säga inskränkningar i andras rättigheter? Och är det verkligen rimligt att lägga ansvaret för de här svåra avvägningarna på den enskilde läraren?
Det är inte svårt att föreställa sig att den islamistiskt fundamentalistiska eleven och sekulära läraren kommer att göra skilda bedömningar om när det är rimligt att kräva att ansiktsslöjan tas av eftersom man bekänner sig till två vitt skilda och i grundläggande avseenden inkompatibla synsätt. Precis som i Strömsund kommer konflikter att uppstå som läraren tvingas ägna sig åt att lösa i stället för att bedriva undervisning. Inte sällan kommer det utövas långt ifrån subtila påtryckningar från den elevs familj och sociala muslimska nätverk i de fall läraren fattar beslut om att inte tillåta slöja. Skräniga PK-debattörer kommer utan tvekan att elda på diskussionen och peka ut vederbörande lärare som rasister. Ingen särskilt avundsvärd sits således för våra lärare som redan har en otacksam uppgift i en skola som havererar under det multikulturella massinvandringsexperimentet.
En förkrossande majoritet av svenskarna vill inte att ansiktsslöja ska tillåtas i skolor och på arbetsplatser. Inom den politiskt korrekta eliten som har monopol på den offentliga debatten är däremot den motsatta åsikten utbredd. Där anses det allmänt att svensken ska maka på sig och acceptera också de mest befängda, långtgående, vidskepliga och antidemokratiska företeelser i toleransens namn. Att stå upp för den moderna sekulära demokratin, för upplysning och jämställdhet betraktas i dessa kretsar på ett horribelt sätt som intolerans, främlingsfientlighet och rasism. Samtidigt har vi svenska soldater i Afghanistan som slåss mot talibaner som står för exakt samma värderingar.
Man håller sig alltså med dubbla måttstockar. Där borta skjuter vi ihjäl de som vill införa strikt islamska sedvänjor och förtrycka kvinnor i denna religions namn. Här hemma stiftar vi tvärtom lagar och tar fram riktlinjer för underlätta för samma människor med samma värderingar att bre ut sig i samhället på bekostnad av oss andra. Man saknar helt förmåga att extrapolera och skåda in i framtiden och inse vad detta leder till i sin förlängning. I stället bagatelliserar man fenomenet, bortser från de principiella invändningarna och pratar om att problemet är av liten omfattning. Men varför vänta tills talibanerna i Sverige tar till vapen?
Små problem kan snabbt bli större, i synnerhet om man, som i Sverige, fyller på landets befolkning med islamistiska fundamentalister i exempellös takt. Ansiktsslöjan är dessutom bara ett bland många symptom på en tilltagande islamisering, en kil av medeltida vidskepelse och totalitär och kvinnoförtryckande ideologi som slås in i vårt samhälle och bryter ned de jämställda normer som flera generationer svenskar före oss har slagits för. Det bör vi inte tillåta ske, vare sig i det stora eller det lilla.
Jag tror jag sagt det förut men kommer att upprepa det så många gånger som det behövs. Att kompromisslöst ta ställning för Sverige emot dessa former av islam är inte intolerans, det är nolltolerans.
Mats Dagerlind
Fler krönikor av Mats Dagerlind hittar du HÄR.
Länkar
